GÄSTINLÄGG: Varningar och lärdomar från ett polariserat USA

9 dec 2020

2020 har vi genom TV och Internet fått beskåda USA:s djupa polarisering.

Den 4 februari höll Donald Trump presidentens årliga tal till nationen i den amerikanska Kongressen. Bakom honom satt Representanthusets demokratiska Speaker, Nancy Pelosi. Så fort Trump hade avslutat talet, reste sig Pelosi upp och rev demonstrativt sönder sin kopia av Trumps tal inför kamerorna. Detta i den kammare som författningsfäderna från början hade gjort till ”folkets hus” med direkt valda representanter för hela befolkningen.

Ett exempel på USA:s djupa polarisering. Polarisering har alltid funnits i USA, men denna gång handlar det inte bara om politiska meningsskiljaktigheter utan också om parallella kulturer.

På en sida står en konservativ kultur som vill värna de klassiska amerikanska principer som går tillbaka till nationens grundande: marknadsekonomin, starka familjer, den individuella friheten, det dominanta kristna civilsamhället och synen på sin nation som jordens ideologiska fyrtorn. Allt detta vävs i den konservativa världen samman.

På den anda sidan står en liberal kultur som vill slå tillbaka mot vad de menar är kvarvarande historiska förtryckande strukturer mot etniska minoriteter som svarta och andra. Inom denna vänsterliberala kultur vill man ordinera socialism mot marknadsekonomins ojämlikhet och begränsa individuella friheter som de själva inte anser sig gynnas av, där rätten att äga vapen idag är den mest brännande frågan.

Liberaler och konservativa skiljer sig också i syn på aborter och yttrandefrihet.

Man kan tycka att skillnader i sakfrågor inte borde leda till splittring och bråk. Men det gör det. En undersökning från Cato i somras visade att hela 62 procent av amerikanerna inte vågar uttrycka sina politiska åsikter offentligt. De som var mest rädda var republikaner, där hela 77 procent var rädd för att uttrycka sina politiska åsikter. Bland oberoende väljare var siffran 59 procent. 52 procent av Demokraterna hyste samma rädsla. Den enda grupp där en majoritet var orädda för att uttrycka sina politiska åsikter var tydliga liberaler, där 58 procent ansåg sig kunna säga precis vad de tyckte utan rädsla.

Statistik som illustrerar att det är vänsterliberalerna som har taggarna utåt och alltid måste konfrontera. Konservativa, som är mer intresserade av värderingar och övertygelser än av attityd, hamnar i försvarsställning.

USA:s recept mot polarisering har historiskt varit patriotism.

USA tror på sina smältdegelsideal där religiös och kulturell bakgrund är sekundär i förhållande till tron på nationens historiskt unika idéer. USA:s Pledge of Allegiance, som alla nya medborgare svär, som barn i USA:s skolor repeterar och som politiker ständigt inleder sina sammankomster med, lyder: ”I pledge allegiance to the Flag of the United States of America, and to the Republic for which it stands.”

Men för stunden tycks detta recept inte fungera eftersom de radikala vänsterliberalerna inte tror på nationen som gemensam nämnare. När man inte längre gör det sluter man sig istället till den grupp man identifierar sig med och riktar sedan uddarna utåt. De nationella institutionerna blir då inte längre partiöverskridande gemensamma knytpunkter, utan blott partipolitiska verktyg i den ideologiska kampen.

Nancy Pelosi är ett bra exempel på detta. Hon såg alltså inga problem med att hon själv i egenskap av Speaker of the House rev sönder presidentens tal, eftersom presidenten ifråga var republikan. Men 2009, när demokraten Barack Obama var president, och den republikanske kongressmannen Joe Wilson ropade ”You lie!”, när Obama höll ett tal från precis samma podium som Trump senare gjorde, så såg Nancy Pelosi, som även då var Speaker of the House, ytterst irriterad ut, chockad över att någon kunde uttrycka kritik mot hennes president i hennes egen kammare. Ett praktexempel på demokraternas dubbelstandard. För dem handlar det om en kamp mellan de ideologiskt goda och de ideologiskt onda, inte om ett möte för att bygga en politisk gemenskap.

Republikanerna tror fortfarande på republiken. Det var därför jag inte gav något motsvarande exempel på republikansk polarisering. Republikanerna driver visserligen också hård politisk retorik, men de håller nationen över partiet. Det gör inte längre demokraterna, och när bara ett parti gör det så blir inte flaggan och nationen längre det sammanbindande kitt som det en gång brukade vara i USA. Så länge denna skillnad råder partierna emellan, kommer USA att förbli en splittrad och farligt polariserad nation.

Vilket för oss över till Sverige.

Sverige har historiskt hållits samman av en annan enhet: en religiös och kulturell enhet i kombination med en stark statsmakt. Tron på nationen ingick också i paketet, men rent praktiskt var det homogeniteten – gemenskapen – som band samman, inte specifika ideologiska föresatser som fallet var i USA.

Men Sverige har genomgått en snabb förändring. Den homogena värdegrunden håller i vår tid på att eroderas. Fortfarande står de institutioner starka som skapades när Sverige var homogent, därför fungerar fortfarande det mesta. Men tids nog är risken påtaglig att vi får se våra samhällsbärande pelare rasa i takt med att den naturliga gemenskapen löses upp. Om så sker väntar kaos. Därför bör vi ta både varning och lärdom från USA.

Sverige är ännu inte lika polariserat. Men vi har en svaghet som USA inte har. Amerikanska politiker och aktivister kan vända ryggen till USA:s fundament. Men konstitutionen finns likväl där, den försvinner inte. Inte ens under inbördeskriget försvann den. Även i tider av kaos finns fundamentet kvar och genom USA:s historia har man alltid lyckats återvända till det, oavsett vilka stormar som härjat. Den splittring som nu råder i USA har pågått i 30 år. När gapet ska helas går inte att besvara, men historien har visat att USA:s fundament tål väldigt mycket.

Sverige har inte samma grund eftersom vår enhet bygger på andra faktorer. När dammarna väl brister hos oss, talar mycket för att vi kommer att få ännu svårare än amerikanerna att svetsa oss samman igen. Därför är det av högsta vikt att vi, för att förhindra sammanbrottet, analyserar var fogarna idag knakar.

Välfärdssamhället är en sådan sak.

Vårt välfärdssamhälle bygger på två principer. Att en majoritet friska och arbetande människor hjälper en minoritet utsatta och svaga. Samt på ett demokratiskt samhällskontrakt där medborgarna utifrån gemenskapskänsla vill, och röstar för, att skapa detta skyddsnät för sina medmänniskor.

I dagens Sverige urholkas båda dessa saker. Välfärden belastas alltmer av allt fler som av olika skäl behöver bäras upp av allt färre som arbetar.

Massinvandringen, eftersom den inte är knuten till efterfrågad arbetskraft, har lett till ökade behov i kombination med minskade skatteintäkter och minskande skatteincitament. Därtill har massinvandringen skapat enklaver som inte har någon gemenskap med övriga samhället. De flesta svenskar är beredda att betala skatt för att ge våra äldre omsorg, våra sjuka vård, våra barn skolor och våra fattiga och mest utsatta medborgare ett grundläggande socialt skydd i form av mat och husrum. Om Sverige har en ”idé” så är det denna. Trygghet, snarare än den mer amerikanska prioriteringen frihet. Men denna trygghet är idag hotad.

Identitetspolitiken är en annan splittrande faktor.

Idag importeras i stor utsträckning USA:s vänsterliberala förtrycksanalyser till Sverige. Idéer om strukturell rasism, framväxta i en mycket amerikansk kontext som inte har bäring i Sverige, tas hit av personer som i dessa sammanhang hittar en större gemenskap som de vill bli en del av och sedan utbreda. Ett exempel på detta var när Jonas Hassen Khemiri 2013 beklagade sig i New York Times över hur svårt det var att leva som icke-vit i Sverige. Sådana här saker skapar splittring och ersätter idén om samhällsgemenskap med idén om gruppidentitet. Tribalism framför nation. Något som på sikt hotar också den stora gemenskap som Sverige är grundat på.

Att vrida klockan tillbaka går inte. Därför måste konservativa börja söka moderna svar på dessa problem. Dels genom att på olika sätt hämma fragmentiseringen av Sverige. En massinvandring utan krav på assimilering stärker inte gemenskapen, utan söndrar den. Därtill måste nya former av gemenskaper utvecklas, eller snarare bejakas. Gemenskaper uppstår nämligen ofta naturligt. Här bör konservativa bejaka de sunda gemenskaperna som stärker snarare än splittrar eller segregerar samhället.

Vilket för oss tillbaka till USA.

Även om republikaner i högre utsträckning håller inne med sina åsikter än andra, så har USA en modig konservativ rörelse. De senaste åren har denna rörelse letts av Donald Trump.

Trump har gjort de två saker som behöver göras i Sverige. Han har inte varit rädd för att konfrontera det han ansett vara fel. När USA:s fyra identitetspolitiska kvinnor, de så kallade ”the squad”, drevade på mot marknadsekonomi och mot klassiska amerikanska värderingar, så var Trump tydlig med att politiker ”inte kunde vara rädda att ta sig an dem”, bara för att de råkade vara kvinnor och härröra från etniska minoritetsgrupper. Istället för rädslan över att bli stämplad som rasist talade han klarspråk.

Därtill har Trump stått upp för de sunda aspekterna i det amerikanska civilsamhället. Han har stått upp för kyrkor, för idrott och för olika föreningar. Allt det som bidrar till att hålla samhället samman, så länge dessa gemenskaper inte förgiftas av partipolitik. Han har gjort detta utan rädsla och utan att skämmas och har på så vis ingjutit mod till de många amerikanska konservativa som på egen hand känner sig hunsade och därför drar sig för att uttrycka sina åsikter offentligt.

Konservativa i Sverige kan alltså både ta varning och dra lärdom från USA. Vi kan hos USA:s vänsterliberaler se vilka ödesdigra konsekvenser en djup splittring kan få. Men vi kan också hos USA:s konservativa lära hur man gör för att gå emot, i Sveriges fall att gå emot preventivt för att förhindra de värsta scenarion från realiseras här, och istället fokusera på att bygga ett bättre Sverige rustat för framtiden.

Ronie Berggren

Redaktör Amerikanska nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com), författare till böckerna ”Donald Trump – en synnerligen amerikansk president” och ”George W. Bush och det amerikanska presidentvalet år 2000”