17 april 2024

Den nya könstillhörighetslagen är en del av problemet

Att Moderaterna och Liberalerna har gått vidare med den nya lagen om könstillhörighet har väckt stor debatt. Ingen är förvånad över att Liberalerna vill detta, men det är märkligt att Moderaternas ledning driver frågan så hårt – särskilt som att varken de egna riksdagsledamöterna, medlemmarna eller presumtiva väljare stödjer förslaget. Även om riksdagspartierna till vänster ställer sig bakom förslaget splittrar det även vänstern, vilket gör det än svårare att förstå varför frågan drivs så hårt.

Förslaget om ny könstillhörighetslag är en grundläggande ideologisk fråga som ställer det progressiva mot det konservativa. Att lägga fram förslaget är ett strategiskt misstag för högern och en ren vinst för vänstern. Högern splittras utan att man vinner något, och Moderaterna visar att partiet, eller i alla fall inte ledningen, inte bottnar i konservatismen.

Ur förespråkarnas perspektiv handlar det om att ge individer möjligheten att må bra eftersom de vantrivs i sitt biologiska kön. Därför vill man underlätta för dem som vill byta kön, vilket kan framstå som behjärtansvärt. Kritiken handlar framför allt om praktiska problem som lagen för med sig. Men den konservativa kritiken går djupare än så, och den kvarstår även om vi inte får problem med män som juridiskt definieras som kvinnor får tillgång till kvinnliga omklädningsrum, skyddsboenden för kvinnor, brottslingar som byter personnummer et cetera. Vad det handlar om är själva grunden för vår tillvaro som människor, det som utgör grunden för samhället och vår kultur.

Mycket av kritiken ryms inom det liberal perspektiv som rör motsättningen mellan individens val och upplevelse, och statens förmåga att hantera valen. Det handlar om lagarnas utformning och konsekvenserna för staten: om hur de nya reglerna ska implementeras, hur och vem som ska bedöma människors genuina val att byta kön, vem som ska bära kostnaderna, huruvida de som vill byta kön verkligen vill det, och vid hur låg ålder man ska få byta kön. Här ryms även frågan om den remarkabla ökningen av antalet som vill byta kön, särskilt flickor, verkligen återspeglar en genuin känsla av att ha fel kön, eller om det snarare handlar om en kraftig ökning av antalet feldiagnoser.

Men dessa problem är endast ytliga. De utgör praktiska invändningar mot utformningen av lagen, samtidigt som man accepterar föreställningen om könsbyte som en lösning av individens problem: det gäller bara att säkerställa att inte fel person behandlas på fel sätt. På ett djupare plan visar faktumet att så många känner att de inte passar i sitt kön att något grundläggande är fel i samhället.

Vi lever i en tid där individen ska befrias från olika definierande gränser och i stället skapa sin egen fria identitet. Det räcker inte längre att lämna de kulturella gränserna. Den biologiskt fundamentala uppdelningen i kön ska luckras upp. Gränsen mellan man och kvinna ska inte längre ska vara ett hinder för individens sökande efter sin genuina essens, sin identitet och frihet.

Men det är en falsk befrielse. Det är en förvrängning av verkligheten, en som gör verkligheten flytande och svårhanterlig. Detta drabbar särskilt människor som mår psykiskt dåligt, som har svårt att hantera tillvaron, och känner att de fjärmade från världen. En väsentlig del av problemet är att dess personer finner en gemenskap bland gelikar som uppmuntrar – ”affirmerar” – uppfattningen att problemet handlar om att de har fel kön eller andra typer av identifikation kopplade till kön. Vad de egentligen behöver är inte en ytterligare uppluckring av gränserna. Tvärtom. De behöver de en tydlig och stabil tillvaro. Den föreslagna lagändringen innebär att staten bekräftar upplevelsen av könsdysfori och därmed stärker denna problematik.

I grunden kan ingen kan byta kön. Det man kan göra är att ändra kroppen så att den liknar det andra könet, med alla kostnader, biverkningar och kroppsliga problem som det innebär. I stället för att underlätta könsbyte behöver vi hjälpa människor som har svårt att finna sig till rätta i tillvaron att landa i sin faktiska biologiska verklighet. Vi behöver erkänna människans grundläggande biologiska förutsättningar och glädjas åt den variation som finns mellan könen.

Genom att driva fram detta lagförslaget ställer sig Moderatledningen bakom en vänsterprogressiv syn på människan, samhället och kulturen. På så sätt underminerar man sin egen politiska position.

Men kanske kan något gott komma ur detta. Kanske innebär den nymornade debatten att högern vaknar. Då kan man framöver driva kulturella frågor med större självförtroende, i stället för att kapitulera inför vänstern.

Björn Axén