3 december 2021

Syndens lön är död

I bokomslaget på mitt exemplar av 1917 års bibel, har prästen antecknat ett skriftställe: romarbrevet 6:23. Härförleden slog jag upp det, varvid jag fann följande mening: “Ty den lön som synden giver är döden, men den gåva som Gud av nåd giver är evigt liv, i Kristus Jesus, vår herre.” Undan för undan har jag kommit fram till att dessa ord uttrycker någonting väldigt viktigt och väldigt konservativt.

Först och främst bör jag dock förmodligen klargöra att min ateism är inbiten, och att jag inte bokstavligen tror på löftet ovan. Likt många andra bibelord äger samtidigt sentensen i Rom. 6:23 en djupare innebörd än den rent teologiska, och uttrycker en subtil sanning sensu allegorico. I sin förtjusande dikt The Gods of the Copybook Headings alluderar poeten Rudyard Kipling på just denna ordvändning från romarbrevet, i syfte att ingjuta meningsbärande skikt i sin text.

The Gods of the Copybook Headings är för er som inte vet en av de bästa dikter som någonsin skrivits – och därtill obligatorisk läsning för alla konservativt sinnade. På Kiplings tid var “Copybook Headings” något förenklat skrivblock där skolbarn (som handstilsträning) fick fylla sidorna med korta meningar, vanligen kärnfullt uttryckta uråldriga sanningar. Kipling kontrasterar dessa odödliga “Gods of the Copybook Headings” med “The Gods of the Marketplace”, d.v.s. den moderna människans lika talrika som fantasifulla idéer om tillvarons beskaffenhet:

“As I pass through my incarnations in every age and race,
I make my proper prostrations to the Gods of the Market-Place.
Peering through reverent fingers I watch them flourish and fall,
And the Gods of the Copybook Headings, I notice, outlast them all.

[…]

With the Hopes that our World is built on they were utterly out of touch.
They denied that the Moon was Stilton; they denied she was even Dutch.
They denied that Wishes were Horses; they denied that a Pig had Wings.
So we worshipped the Gods of the Market Who promised these beautiful things.

[…]

On the first Feminian Sandstones we were promised the Fuller Life
(Which started by loving our neighbour and ended by loving his wife)
Till our women had no more children and the men lost reason and faith,
And the Gods of the Copybook Headings said: ”The Wages of Sin is Death.”

I synnerhet sista strofen ovan är intressant. Vad menar Kipling egentligen? I första versraden klargör han att han åsyftar feminismen och dess löften om ett mer fullständigt liv för båda könen (“Feminian Sandstones […] the Fuller Life”). Andra versraden innehåller en syrlig redogörelse för vad Kipling anser att denna högtflygande utfästelse faktiskt betyder: skenhelighet, missämja och allmän skörlevnad. Slutresultatet avhandlas i tredje versraden – kvinnor föder inga barn och männen misströstar – och fjärde versraden summerar läxan med ett synnerligen skarpt budskap: syndens lön är död.

Den amerikansk-brittiske författaren T.S. Eliot skrev en gång att Kipling ägde en sällsam siargåva, som gör att hans verk ständigt och ånyo blir aktuella. Slutstrofen visar sig också vid närmare granskning med närmast kuslig exakt- och kärnfullhet förutspå den post-industriella världens nuvarande belägenhet. Att fertiliteten i stora delar av Europa är problematiskt låg utgör exempelvis i princip allmänkunskap: antalet födslar per kvinna år 2019 i Sverige var cirka 1.70, och i Finland var motsvarande siffra 1.35, vilket innebär att nästa generation minskar i storlek. I betydande delar av Östasien är födelsetalen ännu lägre.

Konsekvenserna av sjunkande fertilitet tillhör samtidigt den alltid lika osäkra framtiden. Den sexologiska statistiken som de låga födelsetalen är en följd av, återger däremot det lika dystra som oomkullrunkeliga nuet. I en svensk-amerikansk studie från 2020 uppgav sisådär hälften av unga män i USA att de inte haft sex det senaste året (mellan 2016-2018). Enligt Folkhälsomyndighetens senaste stora sexualvaneundersökning SRHR 2017, var cirka en tredjedel av unga killar mellan 16 och 29 år nöjda med sina sexliv, jämfört med en majoritet av unga tjejer. År 1996 var däremot ungefär hälften unga killar nöjda, vilket med andra ord innebär att en avsevärd försämring av unga killars sexliv har ägt rum på bara några tiotals år.

Om man dechiffrerar statistikens torra språk talar siffrorna till oss med djup patos. De berättar en liten del av den stora historien om alla killar som kommit av sig. De beskriver minst en kvarts generation unga män som inte klarat konkurrensen i skolan, som under sina tonårs- och ungdomsår ytterst sällan eller kanske aldrig fått uppleva en ordentlig kärleksrelation, och som trots (eller, tänker jag ibland, måhända på grund av) sin sårbarhet under flera års tid blivit särskilt hårt begabbade i offentligheten. Siffrorna låter oss ana anblicken av ensamma, dystra och planlösa dagar, utan hopp om bättring.

Till our women had no more children and the men lost reason and faith,
And the Gods of the Copybook Headings said: ”The Wages of Sin is Death.”

Hur har det kunnat bli så här? Man kan studera kausaliteten och korrelationen kring konsumtion av pornografi, dejtingappar, anti-pluggkultur, ökad ekonomisk konkurrens, bostadsbrist och radikalfeminismens skadliga inflytande till döddagar, men det mest koncisa svaret är egentligen att västvärlden har dagtingat med synden. Sedan lång tid tillbaka har en avgudadyrkan av abstrakta ideal som jämställdhet, jämlikhet och frihet utgjort grundbulten i vårt samhälles ideologiska inriktning. Dessa beläten har lovat oss salighet, men synbarligen levererat någonting helt annat.

Förhållandet män och kvinnor emellan har aldrig varit helt oproblematiskt, och kommer inte heller någonsin att bli det. Icke desto mindre har det bevisligen funnits en förfluten tid då könsrelationerna tycks ha präglats av större harmoni och ömsesidighet än idag. Om vi är beredda att sätta människan högst, och därjämte allt som förlänar människolivet värde, så går det att återskapa en sådan tillvaro ånyo, men befriad från mycket av det vi ogillade i den äldre ordningen. Det går att skapa ett samhälle där de allra flesta har tillräcklig ekonomisk trygghet för att bilda familj, och uppnå ett rimligt trevligt liv. Därom är jag fullständigt övertygad, och denna övertygelse utgör en stor drivfjäder i mitt politiska engagemang.

När allt kommer omkring kan konservatismen, till skillnad från sina lögnaktiga rivaler, inte ge några utfästelser om ett stundande lyckorike. Däremot kan och måste konservatismen lova en tillvaro som åtminstone inte blir sämre – annars är vår ideologi poänglös. Samhället kan inte lösa alla individens problem, men samhällsgemenskapen måste åtminstone tillhandahålla förutsättningar som hjälper människor att självmant övervinna frestelsen att dra olycka över sig, och som möjliggör ett hyggligt liv för de flesta.

Ty den lön som synden giver är döden – men vi kan alltid omvända oss, och välja att leva.

Johannes Norrman