23 februari 2024

Motionen om avskaffat moderskap förtjänar beröm

Hösten 2023 lade riksdagsledamoten Joar Forssell (L) fram en motion vid namn “En framtid utan graviditeter”. I motionen föreslog Forssell – för att kort parafrasera det väsentliga innehållet – att Sverige på sikt borde avskaffa moderskap, och i stället överlåta barnafödande till artificiella livmödrar. Idén att producera boil-in-bag-människor a lá Sarumans uruk-hai-recept föll föga förvånande inte i god jord, och Forssell fick ta emot en kritikstorm för sitt plagiat av Brave New World. Korsfästningen var underhållande att bevittna, men likt en annan känd korsfästning fick Forssell egentligen lida mer för andras synder snarare än för sina egna. I själva verket gjorde motionen inte mer än att utverka konklusionen som länge ruvat implicit i mainstream-feminismens premisser, och eftersom Sverige naturligtvis inte ska avskaffa moderskap är det därmed intressant att se var motionen trampat snett.

Först och främst har Forssell naturligtvis helt rätt: visst är graviditet besvärligt! “En dödsbädd gör sällan ett så ohyggligt intryck som en barnsbörd” skrev en gång Hjalmar Söderberg – med uppenbar rätta. Ur ett krasst materialistiskt perspektiv (vilket ofta är det enda liberaler och socialister orkar anlägga) finns ingen åtgärd som tillnärmelsevis skulle ha samma effekt för kvinnors ekonomiska välstånd som att “befria” dem från barnafödandet.

Kombinerar vi denna insikt med den populära radikalfeministiska tesen att könen bör ha identiska ekonomiska och materiella livsvillkor, så är Forssells slutsats närmast given. Hur ska kvinnor och män åtnjuta samma möjligheter att forma sina livsöden, om kvinnor samtidigt ska utföra en svår, mödosam och farlig reproduktiv uppgift som inga män befattar sig med? Det är naturligtvis en omöjlig ekvation.

Forssells logik är sålunda ofelbar, men konklusionen oätlig: ett omisskännligt tecken på att problemet bor hos premisserna. Falskheten vilar just i det banala materiella fokuset. Många aktiviteter i livet är materiellt sett såväl svåra som kvalfulla, men våndan bidrar till att stärka deras ideella värdighet och meningsfullhet. Klättrare dör i drivor på vägen uppför Mount Everest, men om jag hjälpsamt föreslår att jämna berget med marken kan jag knappast förvänta mig glada bifallsrop från världens alpinister. De flesta kvinnor vill också vara just kvinnor, även om det vore enklare att bli något annat.

Mellan feminismens ideologiska mål, verkliga kvinnors preferenser och människokroppens ofullkomlighet existerar sålunda ett spänningsförhållande, vars betydelse växt i takt med att andra hinder mot jämställdhetens Endsieg försvunnit. Konflikten accentueras i synnerhet av att åtskilliga radikalfeminister själva värderar moderskap högt, och därmed innerst inne inte vill att kvinnor ska ha identiska materiella livsvillkor som män. Överhuvudtaget är det denna kognitiva dissonans som gjort radikalfeminism till en så ödslig och insolvent ideologi, och som låtit tankevirus i stil med queer- och transfeminism erövra dess föreställningsvärld.

Det korrekta svaret – det konservativa svaret – är att tillbakavisa premisserna. Självfallet ska samhället präglas av ömsesidig respekt mellan könen, givetvis ska inga kvinnor tvingas till moderskap, och självklart ska såväl män som kvinnor vara fria. Frihet kräver emellertid alltid att man förmår besvara frihetens ständiga följdfråga: wozu sind wir frei? Vartill är vi fria?

Svaret är att kvinnlig frihet handlar om att kvinnor ska kunna leva lyckliga och fria kvinnoliv, snarare än om att utplåna kvinnan som platonsk idé. Konkret sker det lämpligen genom att välfärden motverkar negativa ekonomiska konsekvenser av moderskapet, och allmänt förbättrar villkoren för föräldrar – om nödvändigt på barnlösa medborgares bekostnad. Kulturellt handlar det främst om att uppvärdera dynamiken mellan könen, och att överge föreställningen att män är tarvliga förtryckare som kvinnor klarar sig bättre utan. I båda fallen handlar det om att förlikas med vår natur som sexuellt dimorfa däggdjur, och att göra det bästa av situationen.

Det här är, för att runda av, inte svåra saker. I strävan efter en könsutjämning som ingen egentligen önskat sig har dock dessa enkla och sunda politiska uppslag fallit i skymundan. Forssell förtjänar därför enligt min mening inte kritik, utan tvärtom en eloge för sin motion. Han har med stor skicklighet demonstrerat hur torftig, tom, och tråkig hans version av jämställdhet verkligen är – och därigenom pekat ut riktningen mot en ny och skönare värld.

Johannes Norrman