2 maj 2024

Kan EU avskaffa Sveriges grundlagar?

Den 9 juni är det val till EU-parlamentet. Trots att Sverige befunnit sig i en valrörelse under flera månader har nyhetscykeln främst dominerats av humanitära katastrofer och tillbud i Mellanöstern. Få institutioner är dock i större behov av ständig tillsyn än Europeiska unionen, och under våren har den än en gång naggat Sveriges suveränitet i kanten. Såväl upprinnelsen som juridiken är snårig, men grundfrågan är enkel – har EU rätt att avskaffa Sveriges grundlagar?

EU-domstolen har egentligen aldrig tvekat kring svaret. Den har under lång tid hävdat unionsrättens företräde framför medlemsstaternas grundlagar (se t.ex målen C-11/70 och C-476/17). Sveriges riksdag har emellertid – i likhet med många andra stater – inte fullt ut accepterat kraven på underkastelse. 10 kap. 6 § regeringsformen innehåller därför en viktig reservation, som slår fast att riksdagen inte kan överlåta beslutanderätt till EU såvitt avser principerna för statsskicket. Förbehållet är oförenligt med EU-rättens maktanspråk, men hitintills har konflikten ruvat i brist på konkreta hållpunkter.

Nyckelordet är “hitintills”. I början av mars meddelade EU-domstolen nämligen en dom som i förlängningen riskerar att kraftigt underminera den svenska offentlighetsprincipen. Bakgrunden till fallet var att en enskild begärt ut personuppgifter ur brottmålsdomar från finländsk domstol. Östra Finlands hovrätt frågade därför EU-domstolen om dataskyddsförordningens regler (GDPR) – som gäller i princip lika i alla medlemsstater – innebär hinder mot att lämna ut personuppgifter ur fällande brottmålsdomar till allmänheten. Svaret är precis som vanligt långt, krångligt och tungläst, men i grund och botten menar EU-domstolen att dömdas intresse av “integritet” regelmässigt väger tyngre än intresset av offentlighet (se mål C-740/22 för hela domen).

EU-domstolens läsning av GDPR går därmed på tvärs med tryckfrihetsförordningens regler om rätten att ta del av allmänna handlingar. Denna så kallade offentlighetsprincip är vidare ingen konstitutionell bagatell, utan utgör tvärtom en av Sveriges finaste och viktigaste rättsliga traditioner. Den spårar sina anor till 1766 års tryckfrihetsförordning, vars idéer i sin tur härrör från demokratiska instinkter med djupa rötter. Vår offentlighetsprincip är kort och gott del av vårt konstitutionella arvegods, och utgör en av den fria åsiktsbildningens grundvalar.

Krocken mellan normerna kan sålunda snart vara ett faktum. Riksdagen påstår suveränitet, men EU hävdar överhöghet: vem vinner? Såvitt mig anbelangar innebär 10 kap. 6 § RF att riksdagen behållit beslutanderätten över grundlagarnas kärnområden, och att EU därmed saknar mandat att avskaffa centrala element av konstitutionen. Svaret är samtidigt inte givet, utan närmast avhängigt vem man betraktar som suverän – vilket historiskt varit en fråga om lojalitet snarare än juridik. Det är oavsett symptomatiskt att EU:s juridifiering av politiken gått så långt att den här typen av ödesfrågor lär avgöras av jurister i rättssalar snarare än av ledamöter i plenisalen.

Sverige befinner sig sålunda i en vardande konstitutionell kris. Utfallet är svårt att förutspå, och beror förmodligen främst på hur stor trohet som den svenska ämbetsmannakåren har mot sin egen stat. För gemene man är situationen svår att påverka. Ett första steg i rätt riktning vore dock tveklöst att rösta fram ett EU-parlament som högaktar medlemsstaternas suveränitet. Den 9 juni är det val till EU-parlamentet; och då har Sverige chansen att rösta fram svenskar som respekterar Sverige.

Johannes Norrman