Ingen håller med något parti – gå med ändå!

Sedan många år tillbaka har partiernas förtvinande medlemsantal varit ett av statsvetarnas favoritämnen. I runda slängar har idag 2,5 procent av Sveriges befolkning löst medlemskap i något parti, vilket innebär att antalet partianknutna minskat med ungefär 37 procent sedan år 2000.

Nedgången har flera olika orsaker, och det finns lika många anledningar att vara partilös som det finns partilösa. Ett skäl återkommer dock när människor motiverar sitt val att stå utanför partipolitiken; att inget parti har ett program som exakt motsvarar deras preferenser. Detta argument förråder emellertid en i grunden antikonservativ syn på politiken, som det finns skäl att diskutera närmare.

När ett beslutsfattande organ har satt ned foten förväntas samtliga medlemmar acceptera detta; och det är också där skon tycks klämma för många av tjugohundratalets individualister. Varför ska jag vara medlem i ett parti vars program inte på pricken stämmer överens med mina egna idiosynkratiska idéer? Varför ska jag fortsätta hjälpa till, när partiledningen eller årsmötet fattat ett beslut som jag inte håller med om? Varför ska jag lyda någon annan än mig själv?

Ett potentiellt svar låter ungefär såhär: “Eftersom du personligen har något att vinna på det.” Det är ett svagt svar, men ändå populärt bland vissa liberalt sinnade sammanslutningar. Konservatismens lärofader Edmund Burke vägrade för sin del att bevärdiga föreningar av dylikt slag med beteckningen “parties”. Han menade i On Parties från 1757 att dessa organisationer var “mere factions: without any design, without any principle, but only a junction of people intriguing for their own interests.”

Ett annat och enligt min uppfattning betydligt bättre svar, lyder i stället: “Eftersom du är lojal mot partiet och dess grundidé, och fortsätter vara det även om några enskilda beslut går dig emot.”

Det är delvis en kontroversiell grundsyn. Konservatismens belackare är överhuvudtaget alltid ivriga att misstänkliggöra konservatismens positiva inställning till hierarkier och trofasthet. Varken lojalitet eller hierarki är emellertid i konservativ tanketradition synonymt med inställsamhet eller blind lydnad. Konservativa hierarkier bygger istället på insikten att all framgångsrik mänsklig samverkan är beroende av lojalitet, och att lojalitet ytterst handlar om en beredskap att fortsätta kämpa även om man inte fått exakt som man vill.

Jag har själv varit inblandad i många politiska konflikter, och är medveten om att det inte alltid är så enkelt. Ibland måste man ta striden och bråka. Ibland måste man reservera sig trots att alla andra på mötet röstat ned en. Ibland hamnar man oförskyllt i mitten av en tvist där förlikning knappast är att vänta. Sånt händer.

Men mestadels bär vi långt större ansvar för våra bråk än vad vi själva medger, och bråken är ofta mindre meningsfulla än vi vill låta påskina. En ovilja att samarbeta med hänvisning till ett fåtal meningsskiljaktigheter eller gammalt groll är inget bevis på principfasthet. I själva verket är det tecken på motsatsen: ett bevis på en bristande förmåga att hålla fast vid de principer som verkligen är viktiga. Den filosofiska pessimismens anfader Arthur Schopenhauer hade en poäng när han skrev att:

“Mannen med riktig insikt bland dårarna liknar personen vars klocka går rätt, i en stad vars tornur är felställt. Han ensam vet den rätta tiden: men vad hjälper det honom? Hela världen rättar sig efter det felställda tornuret; till och med alla de som vet, att deras klocka ensam visar den rätta tiden.”

Någon dag går kanske alla klockor rätt. Till dess har vi att anpassa oss efter en verklighet där var och en ställer sitt eget armbandsur. Den som vill uppnå någonting politiskt måste därför samarbeta med alla som vill gå i samma riktning – oaktat att varje person i ledet har olika syn på tiden för avmarsch. Att man inte håller med något parti fullt ut är inget rimligt skäl att hålla sig utanför partipolitiken.

Ingen håller helt med något parti – men gå med i ett parti ändå.

Johannes Norrman