Om den mjuka och den hårda liberalismen

20 jan 2023

När Liberalerna ingick Tidövatalet höjdes flera röster om att partiet gav upp sin liberalism i och med att partiet ingår i den nya högerregeringen som stödjer sig på Sverigedemokraterna. EU-parlamentets liberala partigrupp Renew Europe meddelade att de fortsättningsvis inte kommer att bjuda in Liberalernas ledande företrädare till möten, och den franska parlamentsledamoten Pascal Durand har hoppat av den liberala gruppen och gått över till socialdemokraterna som protest. Man menar att Tidöavtalet helt enkelt är för auktoritärt för att vara liberalt. Men liberalismen är inte så ensidig som dessa kritiker hävdar. Det handlar istället om vad man betonar inom liberalismen. Man kan säga att det finns en snäll och ömmande och en hård och krävande liberalism, eller om man så vill vänster- och högerliberalism.

Utifrån den mjuka liberalismens perspektiv framstår Tidöavtalet som ett svek mot de liberala grundvärdena om alla människors rätt till frihet. Ur detta perspektiv ska det inte finnas några skillnader mellan människor och man ska därför sträva efter att förverkliga grundläggande rättigheter för alla människor. Det är därför viktigt med generösa regler för invandring så att människor både kan få skydd och möjlighet att förverkliga sina liv i välfungerande samhällen. Man månar också om att staten inte ska ha för mycket makt till övervakning och man vill hellre ha rehabilitering än hårda straff. Man har en mycket optimistisk syn på människan, även om många med detta perspektiv gärna vill använda staten för att få människor att välja “rätt” genom olika incitament.

Den hårda liberalismen är inte lika optimistisk som den mjuka och menar att statens grundläggande funktioner måste värnas. Enligt liberal teori legitimeras staten genom att skydda sina medborgare. Det gör staten genom militären som ett yttre skydd, och genom polisen och rättsväsendet som ett inre skydd. Om en yttre makt hotar behöver militären stärkas, och om den inre ordningen hotas måste polis och rättsväsende stärkas. Försvaret och rättsväsendet måste vara legitima för medborgarna för att staten inte ska bli auktoritär.

Men även om försvar och rättsväsende utgör grund för statens legitimitet krävs mer, inte minst demokrati och välfärd. För att dessa ska fungera krävs att medborgarna känner en gemenskap. De måste forma ett demos som ett fundament för politisk legitimitet inom demokratin, och för solidaritet mellan medborgarna som grund för välfärden.

Statens skyldighet är gentemot medborgarna och inte mot människor i allmänhet. Men under de senaste årtiondena har denna distinktion försvagats. Det syns exempelvis i att människor som bara är bosatta i Sverige har nästan samma rättigheter som svenska medborgare. Skillnaden mellan medborgare och ickemedborgare är dock en grundläggande distinktion, och den liberala definitionen om frihet handlar om relationen mellan stat och medborgare. Det är i staten som rättigheter förverkligas, men det sker inte i ett tomrum. Länken mellan stat och medborgare är mer än bara lagar och regler.

Den moderna staten bygger på nationen som en föreställd gemenskap. Den svenska nationens rötter går tillbaka över tusen år, men den gjordes politisk under 1800-talet när nationalismen växte fram. Idag kan det förvåna att nationalismen från början var en liberal idé, men den utgör en instrumentell grund för den moderna liberala staten. Nationen utgör instrumentellt grunden för både demokratin och välfärden. Den ger samhället en funktionell gemenskap för alla medborgare som överskrider de gamla ständerna och sociala klasser. Denna gemenskap är inte självklar utan måste skapas. Den bygger på en gemensam kultur, på gemensamt språk och en gemensam historia, som måste reproduceras i samhället på olika sätt. Det räcker inte med att lyda under samma lagar.

Sverige har de senaste årtiondena haft en historiskt sett extremt hög invandring och gått från att vara ett mycket homogent till ett mycket heterogent land. Det har inneburit att den inre sammanhållningen har underminerats på olika sätt. Det handlar både om brottslighet som frodas i socialt utsatta miljöer och en nationell fragmentering som utmanar både demos och solidaritet, och därmed grunden för den liberala nationalstaten. Det är utifrån det perspektivet som krav på språkkunskaper blir ett rimligt liberalt krav. Det visar aspirerande medborgare att de kan bli en del av nationens gemenskap, och språket utgör grunden för att delta i samhället.

Ur det hårda liberala perspektivet är Tidöavtalet liberalt eftersom det handlar om att styra upp grundläggande funktioner hos staten som undergrävts av den mjuka liberalismens välmenande intentioner. Denna högerliberalism står sakpolitiskt nära liberalkonservatismen, och liksom konservatismen betonar den statens funktionsduglighet och vikten av att upprätthålla samhällets ordning. Det är en liberalism där medborgarnas rättigheter balanseras av skyldigheter och samhällsansvar och som erkänner statens och samhällets begränsningar.

Björn Axén