13 nov 2022

Tjänstemännen ska inte styra Sverige

De senaste veckorna har det blågula blocket skördat större segrar än någonsin tidigare. I och med Tidö-avtalet har Sverige för första gången fått en ideologiskt koherent konservativ styrplan, och landets framtid är nu mer löftesrik än på länge.

Parallellt med rockaden i Rosenbad har samtidigt oppositionen förberett ett listigt motspel. Gambiten från vänsterliberalerna går förenklat ut på att hålla Ulf Kristersson i schack genom att utnyttja den nya regeringens svaga flank: tjänstemännen.

Nyligen rapporterade Aftonbladet om att anställda på Migrationsverket knotat rejält över regeringens nya migrationspolitik på interna forum, och vissa anställda hotar med att säga upp sig. I diverse tidningar eldar diverse liberaler på dessa sentiment, och torgför öppet sin förhoppning att “opolitiska” tjänstemän ska underminera regeringens kriminalpolitik. Allra mest olycksbådande är dock sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson utspel att Tidö-avtalets reform av tolkhjälp i vårdenskulle vara lagvidrig.

Såväl vänsterliberalerna som Ankarberg har fel i den juridiska sakfrågan. Regeringsformen innehåller exempelvis knappast något krav på att invandrare måste få gratis tolkhjälp överallt för evigt, och Tidö-avtalet är i själva verket väl förenligt med såväl de svenska grundlagarna som Europakonventionen. Om den politiska viljan är på plats finns det inga juridiska hinder mot att förverkliga överenskommelsen.

Men vänsterliberalernas förmenta oro motiveras inte av respekt för lagen, utan snarare av förakt mot demokratin. Åtskilliga “liberaler” hoppas att en folkligt förankrad rättspolitik – som Liberalerna själva godkänt – ska saboteras.

Hade dessa tendenser begränsat sig till tidningarnas ledarsidor vore det en sak. Den politiskt intresserade läsaren minns dock förmodligen att inte mindre än 261 “opolitiska” tjänstemän på regeringskansliet år 2018 skrev under ett upprop mot Sverigedemokraterna. Kan man lita på att inte en enda av dessa aktivister nu väljer att missbruka sin makt? Vad händer om de dessutom får stöd från ett statsråd?

Det är ingen bagatell. Erfarenheten visar tvärtom att ett feldrag vid lagstiftningen kan få allvarliga konsekvenser. Då regeringen Reinfeldt försökte göra livstids fängelse till normalstraffet för mord, underkände Högsta domstolen reformen eftersom ändringen inte kunde inordnas i lagtexten (se NJA 2016 s. 3). Det räcker med att två eller tre av Tidöavtalets viktigaste förslag går samma väg för att hela regeringsprogrammet ska urholkas.

Kanske invänder någon nu att detta är alltför konspiratoriskt. En hälsosam dos skepticism – vilket inte är detsamma som patologisk misstro – gentemot tjänstemannakåren, har emellertid länge varit allmängods i västvärlden. Först på senare tid, då tjänstemannakåren generellt börjat rösta på Socialdemokraterna, har idén att tjänstemän måste övervakas plötsligt blivit tabu. I sitt storverk Massans psykologi identifierade Gustave Le Bon redan år 1895 ämbetsmännens växande makt som folkstyrets stora akilleshäl:

“Genom utfärdandet av en mängd lagåtgärder, mest av restriktiv natur, ökas självfallet de ämbetsmäns antal, makt och myndighet, som äga att tillämpa desamma. Dessa bli då småningom kulturländernas egentliga styresmän, och deras makt är så mycket större som ämbetsmannaståndet är det enda, som undgår de ständiga växlingar regeringarna äro utsatta för, det enda stånd, som är oansvarigt, opersonligt, orubbligt. Emellertid är ett despotiskt välde i denna trefaldiga form det tyngsta av alla tänkbara.”

För den som är skeptisk mot folkstyre låter måhända ämbetsmännens diktatur som en lockande lösning på ett misshagligt valresultat. Min bestämda uppfattning är emellertid att tjänstemännen saknar mandat att styra Sverige. Den makten ligger istället hos de män och kvinnor i riksdagen, som folket fritt fått välja. Under den kommande mandatperioden måste konservativa därför undvika tjänstemännens förmyndarskap och arbeta för att förverkliga Tidö-avtalets vision.

Risken är annars stor att Socialdemokraterna sitter kvar vid regeringsmakten, trots att statsministern heter Ulf Kristersson.

Johannes Norrman