Karl XII:s revansch

30 nov 2022

Idag är det 304 år sedan Karl XII stupade vid Fredriksten. Högtidlighållandet av konungens dödsdag har länge haft vanrykte kring sig, och i synnerhet under 2000-talet har 30:e november närmast blivit etablissemangets officiella “anti-högtid”. Just detta år har emellertid en lika sällsam som tydlig förändring inträffat. Tystnad råder på vänsterliberala ledarsidor. Ingen kulturskribent vågar någon gliring till nationalister, eller någon långrandig krönika om böndernas umbärande under stormaktstiden. Krigarkungens kör av kritiker tycks med ens ha tappat tonen.

 

Man behöver knappast vara en briljant kulturanalytiker för att begripa den plötsliga förlägenheten. Mer än någon annan svensk kung förknippas Karl XII med klassiska konservativa värden såsom offervilja, plikttrogenhet och fosterlandskärlek, som under lång tid varit ringaktade av etablissemanget. Samma ögonblick som rysk trupp korsade ukrainska gränsen steg deras kurs dock brant på idéernas aktiemarknad. Karl XII tog revansch.

 

Det går i själva verket att dra åtskilliga osökta paralleller mellan Rysslands invasion av Ukraina och Stora nordiska kriget. Lika otvungen är jämförelsen mellan Karl XII och Ukrainas president Zelenskyj. Båda krigen inleddes exempelvis genom ett oprovocerat ryskt anfall, och såväl Karl XII som Zelenskyj visade sig snabbt – till ryssarnas svidande missräkning – besitta långt större krafter än någon hade trott på förhand.

 

Samtidigt är det inte helt angenämt att dra dylika paralleller. Stora nordiska kriget slutade som bekant med ett förkrossande svenskt nederlag, och Ukraina är sina framgångar till trots fortfarande i ett prekärt underläge. Kommer historien att upprepa sig? Svaret är beroende av svaret på en annan fråga: är vi beredda att lära av den?

 

Sveriges nederlag var nämligen till viss del ett resultat av strategiska misstag som hade gått att undvika. Karl XII veg på ett vördnadsbjudande sätt sitt liv åt plikten, fosterlandet och äran. Precis som Voltaire påpekade i sin Karl XII-biografi hade dock denna karaktärsstyrka en mörk skuggsida. Det största svenska felsteget i kriget var just kungens styvnackade vägran att acceptera annat än total seger: en egenskap som fick honom att gapa efter mycket och att mista hela stycket.

 

En sund tänkare är vidsynt nog att hålla hela människan och hela situationen i blickfånget. Den rättmätiga vreden mot Ryssland bör härvidlag inte ge upphov till krav på en “allt-eller-inget”-seger. Ukraina ska naturligtvis varken avträda territorium eller bli en rysk lydstat. Ryssland ska på inget sätt belönas för sitt agerande, och status quo ante bellum är minimikravet för fred.

 

Det vore emellertid huvudlöst att gå mycket längre än så, och likt Karl XII hänga upp freden på att fullständigt krossa ryssarna. Ukraina är jämfört med Ryssland ett litet land, som knappast ens med omfattande västerländskt stöd lär kunna tvinga fram ett regimskifte i Kreml. Ställer man sådana krav för att utropa seger, ligger det nära till hands att ingen seger infinner sig. Då är risken i sin tur stor att krigslyckan så småningom slår över till anfallaren.

Oavsett är det dock glädjande att Karl XII återigen verkar vara på väg in i värmen. Varje gång jag besöker Stockholm tar jag tillfället i akt att promenera utom Kungsträdgården för att se Sveriges vackraste staty. Jag blir aldrig besviken. Oavsett om det är natt eller dag, skymning eller gryning, vinter eller sommar, står Karl XII kvar med ena pekfingret på svärdfästet och andra riktat i österled.

 

Det är ett monument som talar genom årtiondena, och vars varning nu åter väcker genklang över världen. Karl XII är död, men hans anda lever än. Den lever i alla som kämpar för friheten, för friheten i ordets bästa västerländska bemärkelse – folkens frihet och människans.

 

Stå där på vakt vid speglande vatten,

blicka mot soln, som kommer häråt,

svep dig i frost, då vintriga natten

sållar med gnistrande stjärnor sin stråt!

Och när vårt ödes mått sig fyller,

res dig i sporrar än och kyller,

samla ditt folk och mönstra det här,

peka dit faran i antåg är!

Och lär oss brottas mot vidriga öden,

med handen på värjan än i döden!

 

Johannes Norrman