27 okt 2022

Tolkien och kampen om kulturen

JRR Tolkiens verk, med Sagan om ringen som det mest kända, har blivit så allmänna att de ständigt dyker upp i olika kulturella referenser – och det är många som vill belysa att hans verk är problematiska på olika sätt. I grunden handlar det för kritikerna ofta om en tankefigur från postkolonial teori som handlar om att västvärlden är roten till världens orättvisor. Här hamnar Tolkiens verk i fokus eftersom de är just essentiellt europeiska

I DN:s språkkolumn skriver Anders Svensson om hur själva språken i Sagan om ringen visar på vilka som är onda och goda genom fördelningen av olika ljud. Svensson skriver:

”När Tolkien skapade språk som talades av folkslag som alver, enter, hobbitar och människor – i praktiken den goda sidan – var bland annat fornengelska, fornnordiska och keltiska språk förebilder. […] Det var alltså europeiska språk som fungerade som förlagor när Tolkien konstruerade språk för Saurons motståndare. Gemensamt var att dessa språk kännetecknades av sonoranter, språkljud som likt vokaler uttalas utan större hinder. Ondskans språk var däremot rika på obstruenter, som thr och zg i versen om härskarringen, där luften inte flödar fritt genom talapparaten. Undantaget från detta mönster var dvärgarnas khuzdûl som lånade en hel del från hebreiska. Dvärgar använde dock ogärna khuzdûl inför andra och föredrog då väströna, det allmänna människospråket, som i originaltexten motsvarades av engelska.”

Tittar man lite djupare så inser man dock att språkdräkten i Sagan om ringen endast är toppen på ett isberg.

Tolkien beskriver Sagan om Ringen som en översättning från väströna (Westron) till engelska. Han använde sig av fornengelska för att visa att Rohans folk talade en arkaisk variant av väströnan. Han använde fornnordiska för folken i norr, vilket förklarar varför dvärgarnas namn, som Thorin Ekensköld, återfinns i Eddan. Väströnan är dock egentligen ett helt annat språk! Likt dvärgarnas språk Khuzdûl liknar det snarare semitiska språk, vilket antagligen är inspirerat av idén om hebreiskan som människans urspråk. Faktum är att våra hobbiska hjältar egentligen hette Maura (Frodo), Ban (Sam), Kali (Merry) Razar (Pippin). Bilbo hette Bilba och ordet för hobbit är egentligen kuduk. De namn vi känner från Tolkiens böcker är alltså bara översättningar från de ursprungliga språken till fornengelska och fornordiska språkdräkter!

En variant av väströnan, adunaic, talades av människorna från Númenor. En mening från detta språk som berättar om hur Sauron kom till ön, vilket kom att leda till dess fall i Tolkiens variant av Atlantismyten, lyder: Kadô Zigûrun zabathân unakkha… ”And so the Wizard, humbled, he came…”

Även gudarnas språk valarin har en för européer främmande fonologi, som kan vara inspirerad av det gamla Babylons språk. Valarins ord är långa med många olika språkelement som i Mâchananaškad, “Ring of Doom”.

Ett annat problem för Svenssons tes är att många ord för ondskan är alviska, som Mordor, Dol Guldur, Sauron. Andra är germanska som orc, vilket är hämtat från det fornengelska verket Beowulf, och troll och warg (ulv). Svensson tes liknar den typ av analyser som lyfter fram att ondskan hos Tolkien kommer från söder och öster – men missar att ondskans hemvist under längre tid legat i norr, först i Morgoths Utumno och Angband, och senare i häxmästarens Angmar.

Att man läser in ont och gott i kulturella uttryck och geografi gör det svårt att överhuvudtaget gestalta det västerländska som gott. Problemet går tillbaka till postkolonial teori där västvärlden och dess kulturella uttryck beskrivs som något som dominerar och därmed förtrycker resten av världen. De västliga kulturella uttrycken måste då förminskas för att inte bli dominerande. Tolkien hamnar på så sätt mitt i det västerländska kulturkriget.

För Tolkien var det grundläggande att språk och kultur är intimt sammanvävda. Hans berättelser var inspirerade av europeiska myter och sagor och han skrev på engelska. Och det är så klart inget fel i sig. Det är tydligt att Tolkien älskade alla språk (utom franska!). Sagan om ringen är ett verk älskat över hela världen just för att det är så starkt rotat i de västerländska myterna och förnyar dem för den moderna läsaren. Det finns inga skäl att vrida sönder Tolkiens verk för att plocka politiska poäng. Kultur är inget maktpolitiskt nollsummespel. Det visas inte minst av Sagan om ringen, som har inspirerat hela genren fantasy och lockat ett oräkneligt antal läsare – över hela världen.

Björn Axén