Politisk kritik är inte anstiftan till mord

28 sep 2022

Efter det blågula blockets valseger meddelade Annie Lööf sin avgång som partiledare. Beskedet kom främst i kölvattnet av ett uselt valresultat, men Annie Lööf har även lyft fram hot och hat som ett viktigt skäl för sin avgång. För ett par veckor sedan framkom också att Visby-mördaren Theodor Engström planerat ett attentat mot Lööf. Oavsett vad man tycker om Lööfs politiska åsikter har hon fallit offer för ett allvarligt brott, och hon förtjänar därför stöd och sympati.

 

Under valrörelsen utnyttjade samtidigt diverse aktörer på vänstersidan tragedin för att brunsmeta det blågula blocket. Tesen gick kortfattat ut på att högern i allmänhet och SD i synnerhet på något diffust sätt bar ansvar för Engströms mordplaner, eftersom partierna kritiserat Lööf på ett alltför elakt sätt. Försöket att likställa politisk satir med anstiftan till mord var valrörelsens smutsigaste konstgrepp, och trots att segern nu är vunnen finns anledning att vederlägga denna villfarelse.

 

För att förklara varför tankegången är befängd, måste vi först förklara en term från skadeståndsrätten. De flesta vet att skadestånd förutsätter ett orsakssamband mellan skadan och den skadevållande händelsen. Mindre känt är dock att ett orsakssamband i sig inte är tillräckligt. Det krävs tvärtom vad jurister kallar adekvat kausalitet. Kort sagt måste skadan vara en naturlig konsekvens av det skadevållande agerandet, snarare än en mer eller mindre oväntad länk i kausalkedjan.

 

Vi kan illustrera adekvansbegreppets relevans med ett enkelt tankeexperiment. Ponera att Socialdemokraterna riktar skarp kritik mot Sverigedemokraternas förslag att tillåta gårdsförsäljning av alkohol, och anklagar partiets landsbygdspolitiska talesperson för att på ett farligt sätt underminera folkhälsan.

 

Ponera vidare att jag är en moraliskt och andligt fördärvad typ, som hade platsat bättre bland Saurons ringvålnader än i ett fritt samhälle. Efter att ha tagit del av sossarnas kritik får jag ett psykbryt, och överfaller Sverigedemokraternas landbygdspolitiske talesperson. Bär nu Socialdemokraterna skulden för mitt agerande, eftersom “inspirationen” kom från dem?

 

Svaret är av många olika skäl uppenbarligen nej, och huvudanledningen är bristen på adekvans i orsakssambandet. Socialdemokraternas kritik var visserligen hård, men den överträdde knappast några vedertagna normer. Socialdemokraterna tog inga otillåtna risker. Framförallt innehöll kritiken inget som någon normal person hade tagit som en uppmaning till att överfalla någon. Följden var oförutsägbar i relation till orsaken.

 

Likaledes medför oppositionens stundvis intensiva kritik mot Lööf självfallet inte något ansvar för Theodor Engströms avskyvärda dåd. Jag gissar personligen att den skogstokige nazisten Engström förmodligen inte ens följt mainstream-högerns kanaler särskilt noga. Även om vi antar att han mot förmodan sett några kritiska Riks-videos med udden riktad mot Lööf innan han skred till sitt nidingsverk, grundar detta emellertid ändå inget ansvar. Kausaliteten är helt enkelt inte adekvat.

 

Till yttermera visso bekräftas denna slutsats av att vänsterns moraliska indignation röjer ett hyckleri som hade fått gamla Jerusalems mest inbitna fariséer att rodna. I maj 2020 dömdes exempelvis en man efter att ha framfört ett bombhot mot Ebba Busch. Applicerar vi vänsterns logik på händelsen borde rimligen hela Aftonbladets ledarsida, vars måttlösa artiklar om Ebba Busch är långt värre än allt mainstream-högern någonsin sagt om Annie Lööf, ha ett allvarligt brott på sitt samvete. Men det det är inte så det fungerar.

 

Detta är ingen petitess. I ett land vars statsskick bygger på fri åsiktsbildning är det tvärtom en enormt viktig norm att enbart mer direkt uppvigling och våldsglorifiering kan göra någon moraliskt eller juridiskt medansvarig för andras brott. Alternativet är nämligen att alla som kritiserat en politikers gärning blir medskyldiga om någon psykopat får för sig att begå våldsdåd. En sådan utpräglat negativ syn på det fria samtalet associerar vi normalt med ljusskygga halvdiktaturer, inte med mogna västerländska demokratier.

 

Under ytan finns det samtidigt ett korn av sanning i kritiken. Tonen i samhällsdebatten har på senare tid blivit hårdare än vad den behöver vara. Det går att rikta kritik mot meningsmotståndare utan att förfalla till osakliga tillmälen eller personangrepp. I en demokrati måste vi kunna bråka med varandra utan att bli ovänner; och alla politiskt aktiva, såväl vänsterut som högerut, borde framöver anstränga sig för att vara vänligare mot varandra.

 

En bra början vore om vänsterns kannstöpare bad om ursäkt för sina anklagelser om anstiftan till mord.

 

Johannes Norrman