Riksdagens viltvård

27 jul 2022

Den 11 september är det val, och med valet lägger Sveriges riksdag en osedvanligt turbulent mandatperiod bakom sig. Kriserna har sedan 2020 avlöst varandra, och i synnerhet den politiska vilden Amineh Kakabaveh har ej hållit sig för god för att utnyttja det parlamentariska läget i syfte att främja sina intressen. Att en enda obunden ledamot tillskansat sig så stor makt väcker i sin tur en bredare principiell fråga: borde riksdagsledamöter som blivit uteslutna ur sina partier överhuvudtaget få behålla sin riksdagsplats?

 

För att besvara frågan är en kort idéhistorisk bakgrund på sin plats. I sin skarpa stridsskrift Die geistesgeschichtliche Lage des heutigen Parlamentarismus (1923) spårade den kontroversielle tyske juristen Carl Schmitt parlamentarismens princip om oavhängighet till en liberal föreställning om värdet av förnuftig diskussion. Den ursprungliga idén var att genom livliga diskussioner i parlamentet – kombinerat med fullkomligt oberoende för ledamöterna att rösta efter eget samvete – producera en miljö där varje enskild ledamot kunde votera efter sitt eget bästa förstånd, och därmed fatta de allra bästa politiska besluten.

 

Redan på 1920-talet drog Schmitt slutsatsen att denna vision är ren fantasi, och att verkligheten är betydligt krassare än liberalismens sentimentala önskedrömmar. Debatterna i dagens parlament är knappast avsedda att övertyga de andra ledamöterna inför en stundande votering. I bästa fall hoppas talarna genom sina anföranden att vädja till eventuella åhörare; i värsta fall är debatten en tom formalitet; en punkt i riksdagsordningen som måste avhandlas innan man får gå till omröstning.

 

Diskussionerna i dagens parlament är kort sagt dödfödda, och oberoendets viktigaste ideologiska stöttepelare har därmed mist sin bärkraft. De flesta väljare röstar idag dessutom på partier snarare än på representanter. Majoriteten av alla viktigare politiska avgöranden fattas också mycket riktigt bakom stängda dörrar i rökfyllda rum av respektive partiledning, och voteringarna utgör bara en bekräftelse på vad som redan beslutats. Under sådana omständigheter förefaller det ologiskt att enskilda ledamöter systematiskt kan rösta emot det parti vars mandat de sitter på.

Den mest uppenbara lösningen – att låta partiledningarna efter eget gottfinnande byta ut sina riksdagsledamöter – är emellertid inte heller utan huvudbry. Det är visserligen korrekt att väljarna inte röstar på riksdagskandidaterna, men väljarnas röst utgör knappast heller en oinskränkt fullmakt till partiledningarna. Strängt taget är det snarast organisationernas idéer och policies som nuförtiden lockar väljarnas stöd. I den händelse att exempelvis Vänsterpartiet fick en ny ledning som beslutade sig för att stödja vinstuttag från friskolor, skulle nog åtskilliga riksdagsledamöter protestera. Kanske skulle även några vägra att rösta med den nya linjen. Är det rimligt att vänsterledningen ska kunna svara med att kasta ut sina dissidenter?

 

Frågan ovan tar sikte på en djupare poäng. Systemet med politiska vildar har många nackdelar; men det har också åtminstone en betydelsefull förtjänst. Ledamöternas oavhängighet skapar en incitamentsstruktur som bestraffar brutala interna maktkamper, och istället uppmuntrar till långsam ideologisk förändring och samförståndslösningar. Hur märkligt det än må låta är min arbetshypotes att vildarna på ett övergripande plan stabiliserar partipolitiken. För varje tillfälle som det blir vilda västern i plenisalen, slutar tio interna fejder med förlikning utan att en enda kula avfyrats.

 

Mandatperioden som gått visar samtidigt att systemet med vildar är i behov av reform. Det är orimligt att en enskild ledamot som blivit utesluten kan prioritera sina egna privata intressen, oavsett hur dessa ser ut, till landets förfång. En första idé vore att införa ett krav på att en vilde, för att behålla sin plats, kan bilda en egen “grupp” med åtminstone en annan vilde. Detta hade skyddat äkta ideologiska vildar och ledamöter som protesterat mot allvarliga interna missförhållanden, och samtidigt medgett utrensningen av enskilda ledamöter vars vildeskap är en följd av personliga tillkortakommanden eller särskilt grov ideologisk avvikelse.

 

Förslaget ovan är till syvende og sidst bara ett förslag, och det finns naturligtvis många sätt att komma till rätta med viltskadorna i riksdagen. Precis som vanligt måste handlingskraften dock balanseras med en hälsosam dos försiktighet. Det räcker inte att en nyordning löser problemet med vildar som härjar i riksdagen; den måste också bevara de konstruktiva incitament som ledamöternas oberoende faktiskt för med sig. Att lösa denna uppgift är betydligt kinkigare än att bara hägna in viltet – men just därför är det viktigt att besinna svårigheterna. En alltför offensiv förvaltning av riksdagens vilt, riskerar nämligen att sätta hela ekosystemet i gungning.

 

Johannes Norrman