Skenande drivmedelspriser tvingar svenskar att avstå från vård och medicin

1 juni 2022

De höga drivmedelspriserna har blivit en landsplåga. På grund av höjda skatter och den klimatineffektiva så kallade reduktionsplikten var läget allvarligt redan innan Rysslands kriminella invasion av Ukraina. Efter den har priserna stigit ytterligare.

Hur illa är det? Det har tidigare saknats tillförlitlig data om vilka konsekvenser som prisökningarna har haft på vanliga medborgares livskvalitet och hälsa. För att råda bot på detta har tankesmedjan Oikos låtit SIFO undersöka hur de höga drivmedelspriserna påverkar svenskarna, med hjälp av webbintervjuer som genomfördes den 11 till 12 april.

Frågan vi ställde var enkel men kärnfull: har du tvingats avstå läkarvård, tandläkarbesök eller medicin till

Resultatet är sorglig läsning. Sex procent av svenskarna uppger att man just på grund av de höga drivmedelspriserna fått en så pressad ekonomi att man känt sig nödgad att avstå från läkarvård, tandvård eller medicin.

De rekordhöga drivmedelspriserna är delvis ett resultat av medvetna politiska beslut som fattats av våra rödgröna makthavare. De hotar inte bara Sveriges ekonomi. De skadar också folkhälsan och orsakar ett betydande mänskligt lidande.

Landsbygden drabbas särskilt hårt, och dessa dystra siffror väcker frågan om vad regeringen och dess kompanjoner tänker göra för att hjälpa landsbygdens folk. Svaret är tyvärr: mycket lite. Regeringens huvudsakliga svar på de höga drivmedelspriserna är ett engångsbidrag till bilägare. Det är på 1 000-1 500 kronor. Bara i Sverige kan det anses vara rimlig politik att ge folk drivmedelsbidrag så att de ska kunna betala drivmedelsskatter.

Socialdemokraternas “lösning” på de kroniskt höga drivmedelspriserna visar att partiet inte längre förstår vanliga människors levnadsvillkor. En full tank diesel på 50 liter kostar ungefär 1200 kronor, vilket innebär att den så kallade drivmedelskompensationen kompenserar för ungefär en tankning. Bidraget kommer förmodligen att betalas ut först i augusti, bara några få veckor innan riksdagsvalet.

Tajmingen känns inte som en slump. Men man borde kanske trösta sig med att folk i alla fall kommer att ha råd att köra till vallokalen.

Regeringens låga och senfärdiga ersättning liknar närmast ett försök att muta väljarna med deras egna pengar. Det åskådliggör också ett faktum: att Arbetarepartiet Socialdemokraterna inte längre är ett parti för vanliga löntagare. Det har blivit en intresseorganisation för hög- och medelinkomsttagare i storstäder. “Låt dem åka tunnelbana” är sossarnas svar när landsbygdens folk inte längre har råd att tanka.

Men det blågula blocket har inte glömt bort att det finns ett Sverige även utanför Stockholms tullar. Även om Sverigedemokraterna i förstone var ensamt om att motsätta sig den befängda reduktionsplikten som pressat upp priserna, har både Moderaterna och Kristdemokraterna nu tydligt tänkt om. Samtliga tre högerpartier förespråkar nu gemensamt kraftiga sänkningar av bränslepriserna.

I motsats till detta reserverade sig både Socialdemokraterna och Miljöpartiet när riksdagen nyligen röstade om ett åtgärdspaket för att sänka det svenska lantbrukets drivmedelskostnader.

All politik handlar till syvende og sidst om prioriteringar. Vår SIFO-undersökning visar på behovet av en omprioritering. Sverige behöver en omfördelningspolitik. Men inte en omfördelningspolitik som går ut på att brandskatta låginkomsttagare och landsbygdsbor och sedan skicka en spottstyver tillbaka.

Ingen svensk medborgare skall någonsin behöva avstå från vård och medicin för att kunna ta bilen till jobbet och skjutsa barnen till skolan.

Den enda garanten för en sådan politik är en röst på Moderaterna, Sverigedemokraterna eller Kristdemokraterna i höstens val.

Arvid Hallén, programansvarig Oikos