Tre udda bestämmelser i svensk rätt

28 mar 2022

Tidigare i år tog jag juristexamen vid Lunds universitet, och efter mina fyra och ett halvt år på universitet kan jag stolt meddela att jag numera kan avsevärt fler användbara paragrafer än då jag började. Samtidigt har jag gjort en sällsam upptäckt. En rättsordning – i likhet med hur människor bär på gamla minnen i sitt undermedvetna – samlar efterhand på sig många lagar, som lever kvar trots att de sällan eller kanske aldrig används.

Dessa regler utgör en slags juridisk undervegetation, som tack vare sin låga profil lyckas undgå den ständiga ansning som de mer prunkande plantorna utsätts för. Man kan måhända kalla dessa kvarlevor för en del av vårt juridiska kulturarv. Politik och juridik är mestadels allvarliga ämnen – och just därför vill jag lyfta fram några mer uppsluppna och kuriösa regler, som kanske kan muntra upp i dessa annars dystra tider. Nedan följer tre udda bestämmelser i svensk rätt, som du kanske inte kände till:

1 – Möjligheten att kalla åhörare till tjänstgöring i rätten

4 kap. 10 § rättegångsbalken: Är nämndeman av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från rättens sammanträde och kan annan nämndeman ej utan tidsutdräkt infinna sig, äge rättens ordförande till tjänstgöring i nämnden kalla någon, som är valbar till nämndeman för domkretsen.

Normalt sett när nämndemän sitter med i domstolen lottas målet ut på de ordinarie nämndemän som valts. Den praktiska innebörden av ovanstående harang, är dock att rättens ordförande – i den händelse att en ordinarie nämndeman ej finns till hands vid huvudförhandlingen – kan förordna valfri (valbar) person att döma i målet.

4 kap. 10 § är en gammal bestämmelse, som kvarstått oförändrad i rättegångsbalken sedan 1948. Regeln är i korta drag lagstiftarens listiga lösning på problemet som uppstår, i den händelse att rätten oförhappandes står utan en eller flera nämndeman vid en huvudförhandling. Såvitt jag förstår tycks tanken närmast vara att ordförande på stående fot ska kalla upp någon bland åhörarna, låta honom svära domareden och därefter avgöra målet tillsammans med sin nya provisoriska nämndeman.

Ett sådant scenario framstår naturligtvis som fruktansvärt långsökt, och jag har aldrig sett ett enda exempel från modern tid där bestämmelsen tillämpats. 4 kap. 10 § RB är numera med andra ord en romanparagraf, vars värde främst består i att den erbjuder stoff till en spännande men ändå juridiskt hållbar bokintrig. Jag föreställer mig ett fartfyllt drama, där en skrupelfri men ändå rättrådig försvarare saboterar bilen för en mutad nämndeman, som sedan till följd av förseningen blir ersatt av en åhörare. Det här låter naturligtvis en smula torrt, men med rätt upplägg tror jag att det vore en storsäljare.

2 – Ockerpantning

9 kap. 10 § brottsbalken: Mottager någon, för användning såsom påtryckningsmedel vid krav, handling som är falsk, upprättad för skens skull eller eljest oriktig eller ock check utan täckning, dömes för ockerpantning till böter eller fängelse i högst två år.

Ovanstående regel är tveklöst den mest komplicerade bland dagens tre paragrafer, och för att förstå den krävs en helt kort juridisk bakgrund. Enligt 34 § avtalslagen kan en handling (såsom ett skuldebrev eller ett kontrakt) som upprättats för skens skull, ändå göras gällande av en förvärvare om denne var i god tro vid sitt förvärv (d.v.s. inte visste om att handlingen var för skens skull).

Lösningen är rättvis och ganska naturlig; den som upprättat en handling för skens skull är självfallet betydligt mindre skyddsvärd än en godtroende utomstående person. Regeln erbjuder samtidigt en teoretisk möjlighet till missbruk, ty genom att upprätta ett skuldebrev på ett högt belopp för skens skull, kan en lågsinnad aktör tillskansa sig ett effektivt påtryckningsmedel; om handlingen skulle överlåtas till en godtroende kan den ju bli gällande!

Förmodligen kände du inte till 34 § avtalslagen innan ovanstående utläggning – and therein lies the rub, för att felcitera Shakespeare. Hur många kriminella kan egentligen i detalj reglerna om godtrosförvärv i avtalslagen? Trots att den allt grövre gängsbrottsligheten ständigt söker nya tillvägagångssätt, tycks ingen de senaste tio åren ens ha kommit på idén att utnyttja den metod som 9 kap. 10 § BrB förbjuder. De flesta som vill påverka vittnen eller affärsägare tycks i regel nöja sig med gamla vanliga dödshot, snarare än att laborera med reglerna om godtrosförvärv.

Förbudet mot ockerpantning är icke desto mindre en både nyttig och charmig kriminalisering. Vi har här att göra med en rest från äldre lagstiftningsteknik, där målet var att på förhand täppa till eventuella luckor och hål i lagen, och där man inte var helt nöjd med att överlämna denna viktiga uppgift i händerna på domstolarna. 9 kap. 10 § BrB vittnar om en annan tid, som för oss blivit främmande.

3 – Förledande av ungdom

16 kap. 12 § brottsbalken: Den som bland barn eller ungdom sprider en skrift, bild eller teknisk upptagning som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran, döms för förledande av ungdom till böter eller fängelse i högst sex månader.

I den annars förhållandevis modernt formulerade brottsbalken utgör 16 kap. 12 § BrB onekligen en katt bland hermelinerna. Redan användningen av det ålderstigna begreppet “sedlig fostran” istället för “sexualitet” får säkert många moderna jurister att dra på munnen. Lägger man till det faktum att “förledande av ungdom” är exakt den brottsanklagelse för vilken atenarna dömde Sokrates till döden, så är bilden av en på samma gång otidsenlig och orättfärdig reglering komplett.

Skenet kan dock bedra, och i själva verket är förevarande kriminalisering avsevärt mindre löjlig än vad en ytlig betraktelse ger vid handen. På senare tid har exempelvis fler och fler unga tjejer börjat publicera nakenbilder på den kvasi-pornografiska sajten OnlyFans. Ponera att någon på en gymnasieskola skulle sprida en pamflett med budskapet, att ett OnlyFans-konto fullt av sexbilder är ett normalt, problemfritt och feministiskt sätt för en nyss myndig kvinna att tjäna extra pengar. Kan inte detta budskap sägas verka förråande, eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran?

Exemplet ovan är kanske inte speciellt troligt; men det visar ändock att bestämmelsen är långtifrån obsolet. Vem vet dessutom vilka mystiska trender och idéer som kan uppstå i framtiden? Man kan måhända hånle åt honom idag – men 16 kap. 12 § BrB är en tålmodig väktare. Någon gång tror jag att han kommer att tysta sina begabbare, genom att visa sitt värde i en för oss ännu oanad situation.

Det finns naturligtvis åtskilliga fler udda paragrafer i den tjocka blå boken, men av utrymmesskäl nöjer jag mig med detta smakprov. Läsaren som är juridiskt bevandrad, får gärna posta sin egen favorit i kommentarsfältet på Facebook. Annars avslutar jag genom att uppmana dig att botanisera lite i författningar som berör ett ämne som just du är intresserad av; det är ofta roligare än du tror, och alltid utomordentligt nyttigt.

 

Johannes Norrman