Oikos i Media: SVDs Göran Eriksson: Bombar ”geniala” Putin sönder Trumps dröm?

mar 24, 2022

Är Putin ett geni? Är Ryssland – bortsett från kriget – ett alternativ till västerländsk dekadens? Det ryska angreppet på Ukraina förändrar spelet i både Republikanerna och den svenska högern.

Charlie Weimers uttrycker det på Twitter, men budskapet är inte riktat till Moskva, utan inåt mot den egna rörelsen:

”Konservativa och Putin: Det är dags att välja sida”, skriver Sverigedemokraternas EU-parlamentariker, och han lägger ut en film på sig själv i talarstolen i EU-parlamentet från den 8 mars.

Där säger han att ”Kremls nyttiga idioter” brukar finnas till vänster inom politiken, och att det smärtar honom att några inom högern har blivit förblindade av ”Putins låtsaskonservatism”.

– Alla konservativa borde veta att Putin inte är ett bålverk som står upp mot det svaga, woke-präglade väst, säger Weimers i talarstolen.

Han är inte ensam på högerkanten om att fundera över varför konservativa dras till Ryssland. För den SD-kopplade tankesmedjan Oikos resonerar Björn Axén under rubriken ”Om den ryska anden och västerlandets kulturella skymning”.

Axén skriver att det finns en föreställning ”bland somliga högerkrafter” om Ryssland som motkraft till ”de normupplösande idéer som fått fäste i västvärlden”. Han menar att under Sovjetårens förtryck bevarades ”mycket av det gamla Europas kulturella själ i fråga om normer, men också vad gäller kulturella uttryck”.

Det gamla Europa – det Europa som den här högern gillar – konserverades alltså på något sätt under kommunismen. ”Ur ett konservativt perspektiv utgör Östeuropa och Ryssland därmed en motvikt till västs progressiva liberala utveckling” skriver Axén.

Varken Weimers eller Axén är några Putinkramare, tvärtom. ”Som demokrat och svensk patriot måste man fördöma den auktoritära Putin-regimen”, skriver Weimers. ”Putin är en orm”, skriver Axén.

Men båda pekar på Rysslandsromantiken som finns i den egna konservativa rörelsen. Och de ser den inte alls som oförklarlig.

Charlie Weimers prövar också att betrakta det försvagade Europa och västvärlden med ryska ögon: ”Det är inte utan att man kan förstå hur de tänker. De ser att västvärlden är splittrad av identitetspolitik, fokuserad på trams och självförvållade migrations- och energikriser.”

Synen på Västvärldens dekadens, normupplösning, politiska korrekthet, trams, identitetspolitik och invandring är alltså något som SD-sfären har gemensamt med Ryssland.

Motståndare har länge beskrivit Sverigedemokraterna som ryssvänliga. Det har bland annat handlat om hur partiet röstat i EU-parlamentet, om tjänstemannen ”Egor Putilov” på riksdagskansliet – men också om att många likasinnade partier i Europa har haft nära kopplingar till Putin.

Men SD har också sina rötter i svensk ytterkantshöger, och när den nuvarande SD-ledningen träffades i Lund i slutet av 90-talet återupptog man 30-novemberfirandet och läste högt ur Esaias Tegnérs hyllningsdikt till Karl XII. ”Hur svenska stålet biter, kom, låt oss pröva på! Ur vägen, moskoviter! Friskt mod, I gossar blå!”

Stiftelsen Expo, som ju inte är påtagligt SD-vänlig, menar att Sverigedemokraterna i ett europeiskt perspektiv måste ”betraktas som ett undantag. Jimmie Åkesson har inte öppet stöttat Putin eller skakat hand med ryska politiker i Moskva”.

Så mycket mer chockerande då för Moderatledaren Ulf Kristersson, när Jimmie Åkesson veckan före det ryska anfallet inte ville välja mellan Vladimir Putin och Joe Biden.

”Obegripligt”, utbrast Kristersson: ”Jag kan inte förstå hur man inte kan välja mellan en demokratiskt vald president och den ryska presidenten Putin.”

När det ryska hotet plötsligt blivit påtagligt – ett halvår före valet – vill ju inte Moderaterna associeras med ett parti som kan beskrivas som ”putinister”.

Men i situationen kan det finnas en politisk fördel för Ulf Kristersson, och det är den här: ingen uppfattar Jimmie Åkesson som oppositionsledare när det handlar om Ryssland, Nato och svensk säkerhetspolitik.

Också i USA har spänningen mellan den traditionella högern och den nya trumpistiska ökat efter krigsutbrottet. Skillnaden är att här i USA samsas båda strömningarna i samma parti, Republikanerna.

Efter valförlusten och attackerna på Kapitolium i januari förra året trodde många att Donald Trump skulle tappa greppet om det republikanska partiet, men så har det inte blivit. Flera ledande republikaner knyter näven i fickan hellre än att utmana Trump.

Men den ryska attacken har snabbt ritat om den politiska kartan för Republikanerna. Trumps inledande kommentarer om Putins agerande som ”genialt” och ”väldigt smart” följdes upp av hans anhängare som förklarade att det är viktigare att försvara USA:s gräns mot Mexiko, än Ukrainas mot Ryssland.

Det blev för mycket för flera traditionella republikaner, och den förre vicepresidenten Mike Pence har gripit tillfället att distansera sig från Donald Trump. I ett tal i New Orleans nyligen frågade han retoriskt ”var de ryska stridsvagnarna skulle vara om inte Nato hade utvidgat frihetens gränser”. Och sedan kom det: ”Det finns inget utrymme i det här partiet för Putin-apologeter.”

Donald Trumps omläggning av republikanernas utrikespolitik var radikal. Under America first-paraplyet utformades USA:s linje som kritisk till Nato och till amerikanska interventioner – ”de eviga krigen” – som de i Irak och Afghanistan. Presidenten Trump ville säga upp USA:s uppdrag som den fria världens ledare.

Trumplinjen utmanade Republikanernas traditionellt hökaktiga utrikespolitik, men saknade inte stöd hos det krigströtta amerikanska folket.

Att Ryssland anfaller Ukraina väcker dock starka känslor i USA. I vårt kvarter i DC har mataffären målat en hel yttervägg på huset gul och blå, till stöd för Ukraina. Det betyder inte att en majoritet av amerikanerna vill sätta in USA-trupp i strid. Men i opinionsmätningar finns ett starkt stöd för en hård och aktiv – många vill göra mer – amerikansk linje.

Så kanske har Putin bombat sönder Donald Trumps America first-politik? Precis som i Sverige innebär det i så fall en chans till revansch för den mer traditionella högern.

Göran Eriksson i Svenska Dagbladet 2022-03-22