Vi måste prata om Tyskland

22 feb 2022

Sedan årsskiftet har den spända situationen mellan Ryssland och Ukraina varit huvudnyheten så gott som varje vecka. Rysslands aggressiva hållning har väckt berättigad vrede över hela västvärlden, och det står alltmer klart att Putin söker inget mindre än en total omdaning av den europeiska säkerhetspolitikens fundament. I sammanhanget finns det dock ett land, vars underminering av den europeiska säkerhetsordningen undgått samma hårda kritik. Jag syftar naturligtvis på Tyskland.

Flera gånger sedan krisen i öst brakade loss, har vårt mäktiga grannland i söder nämligen fattat beslut som direkt motarbetat Europas strävan att tygla den ryska aggressionen. Överlag har det tyska agerande präglats av en påtaglig nervositet, men det kanske mest harhjärtade sabotaget ägde rum den 21 januari i år, då Tyskland kastade in sitt veto när Estland ville sända militär utrustning till Ukraina. Särskilt i jämförelse med inställningen bland andra europeiska länder såsom Frankrike och Storbritannien är mjukheten iögonenfallande.

Tysklands servilitet kan framstå som besynnerlig, men bara för den som saknar relevant bakgrundskunskap. I själva verket kan de tyska politikerna till del sägas agera logiskt utifrån den katastrofalt usla säkerhetspolitiska position som de själva försatt sig i. Förra året stängde Tyskland inte mindre än tre av sina kärnkraftverk, trots att landet inte tillnärmelsevis befriat sig från behovet av fossila bränslen. Redan år 2019 stod naturgas för sisådär en sjättedel av den tyska elproduktionen, och med all sannolikhet hade den industritunga tyska ekonomin lidit svårt om Ryssland vred åt kranen idag.

Utöver den problematiska frågan om energiförsörjning, finns det dessutom en historisk och ideologisk förklaring till Tysklands uppförande. Den nödvändiga uppgörelsen med den tyska militarismen efter andra världskriget har krattat manegen för en kontraproduktiv aversion gentemot all militär maktutövning. Dagens tyskar lider av en plågsam naivitet inför andra stormakternas bevekelsegrunder och en total brist på realpolitisk Fingerspitzengefühl. Så sent som 2018 ansåg exempelvis häpnadsväckande 58% av tyskar att landet borde “närma sig” Ryssland. Bismarck skulle vrida sig i graven.

Ingen vet i nuläget huruvida Putin kommer att gå djupare in i Ukraina. Men en sak står fullkomligt klart: om Putin avstår, så är det knappast för att han plötsligt förstått att våldsförbudet i art. 2.4 FN-stadgan är folkrättsligt bindande – utan för att de beräknade kostnaderna i ryskt blod, ryskt inflytande och ryska pengar helt enkelt vore för höga. I den putinska ekvationen existerar inga andra variabler.

Under sådana omständigheter utgör Tysklands vankelmod en svag punkt som Ryssland kan utnyttja skoningslöst. Hoten om ekonomiska sanktioner förlorar trovärdighet, om de kommer från ett land som uppenbarligen är sårbart för motsanktioner, och i all synnerhet om viljan och förmågan att genomföra hotet är tveksam.

Tyskland är till syvende og sidst en suverän stat, som har rätt att sköta sina angelägenheter efter eget behag. Framöver bör dock Sverige och resten av Europa besinna att Tyskland inte är en fullkomligt pålitlig allierad i dessa sammanhang. Vi måste tillsammans med andra EU-länder arbeta aktivt för att Tyskland ska ta mod till sig och åter bli en självsäker kraft i den europeiska politiken.

Om inte för Ukrainas skull – så i vart fall för Sveriges.

Johannes Norrman