Nationalismens Dygd, Yoram Hazonys bok som nyligen getts ut av Oikos.

Om boken skriver SvD:

”Få institutioner har varit så framgångsrika som nationalstaten. Inom dess ramar har rättigheter, demokrati, socialförsäkringssystem, utbildningsväsende och så vidare skapats och utvecklats. Ändå är den omstridd i våra dagar. Den fungerar inte överallt, dess principer är inte universellt tillämpbara – men varför skulle de behöva vara det? Den ges skulden för historiska krig, men sällan äran för den fungerande fred som också utgår från nationalstater i samarbete med varandra genom internationella organ.
Ingen kan påstå att den är ofelbar – liksom alla mänskliga institutioner blir den vad vi människor gör av den. Men vilka är alternativen? För att spetsa till det hela, som Yoram Hazony, chef för Herzl Institute i Jerusalem, gör i sin nya bok, befinner sig nationalstaten någonstans mellan imperiet och klanväldet, och de är också de huvudsakliga alternativen han ser till den.
Nationalism tillhör de där besvärliga ämnena som vi inte riktigt kan hantera i Sverige. Diskussionen om nationalismens historia tenderar här att fokusera på det mest negativa, med kulmen i Auschwitz. Men var Hitler och nazisterna verkligen nationalister först och främst? Var de inte snarare, eller åtminstone också rasister och imperialister?
En viktig aspekt som vanligen faller bort här är hur nära nationalismen historiskt sett varit knuten till befrielserörelser, som de i Grekland och Italien under 1800-talet eller huvuddelen av självständighetsrörelserna i de tidigare kolonierna under 1900-talet. Nationen har varit en förutsättning för frihet på de flesta håll i världen, även om, som Hazony också uppmärksammar, skillnaden är stor mellan de artificiellt skapade staterna i Mellanöstern och Afrika, respektive de som vuxit fram genom inre historiska processer av olika slag.
Hans bok är intressant, för att den är ett allvarligt försök att diskutera dessa frågor ur ett perspektiv där nationalismen ses som en dygd snarare än som en synd. Samtidigt blir resonemangen delvis rätt fyrkantiga, vilket i hög grad beror på att boken är skriven som ett polemiskt inlägg i en debatt, som ännu inte förs på något seriöst sätt i Sverige.”