Ryssland, Ukraina och Nato

24 jan 2022

Rysslands krigshot mot Ukraina har fått diskussionen om Natos östutvidgning  och västs stöd till Ukraina att återigen blossa upp. Kritikerna menar att att Nato omringar och hotar Ryssland och därmed tvingar fram ett aggressivt Ryssland.

Frågan handlar dels om geopolitik och dels om moral och solidaritet med andra länder. Den geopolitiska aspekten kan redas ut med hjälp av teori om internationella relationer (IR-teori). Grovt sett finns det tre skolor IR-teori: realistisk, institutionell (liberal) och konstruktivistisk. Under kalla kriget delades världen geopolitiskt i två sfärer, världsordningen var bipolär. Efter Sovjetunionens fall fanns bara USA kvar som supermakt (definierat som en stat med global militär räckvidd) och världsordningen blev unipolär, vilket den fortfarande är, även om den utvecklas mot en multipolär ordning.

Den klassiska synen på internationella relationer beskrivs av den realistiska IR-teorin. Den utgår från staterna, vilka måste agera egoistiskt och maktmaximerande på grund av det så kallade säkerhetsdilemmat. Eftersom en stat inte vet hur andra stater kommer att agera måste man förberedda sig på det värsta: att andra stater kan agera militärt aggressivt. Detta leder till en grundläggande misstänksamhet mellan stater, och rustningsspiraler där ingen stat vill hamna i underläge.

Men denna teori är inte heltäckande. Såväl det kalla krigets slut, där den sovjetiska ledningen självmant avvecklade sitt imperium, som EU:s framväxt bryter mot den realistiska teorins förväntningar.

EU:s framväxt beskrivs istället väl av den institutionella teorin, som visar hur säkerhetsdilemmat kan övervinnas genom att man skapar gemensamma institutioner inom vilka staterna kan agera. Genom dessa kan staterna bygga upp ömsesidigt förtroende och skapa relationer som stärker båda parter. Kol- och stålunionen, som kom att utvecklas till EU, byggde på dessa idéer, och ledde till att man byggde samman Frankrikes och Tysklands industriella bas så att de blev ömsesidigt beroende av varandra.

På så sätt neutraliseras det internationella systemets nollsummespelslogik, och det ersätts av ett system som stärker alla stater som ingår i det institutionella ramverket. Detta löser inte alla problem. Starkare stater inom systemet kan fortfarande dominera det. Men inom EU har man lyckats nå det lyckliga läge där  militär makt aldrig används som ett instrument för att lösa konflikter mellan medlemstaterna.

Det för oss till det konstruktivistiska perspektivet, som handlar om hur vi socialt skapar den diskurs genom vilken vi förstår världen. Inom ett visst område skapas en kultur med en partikulär säkerhetslogik. Förenklat kan man säga att den realistiska teorin beskriver normalläget i det internationella statssystemet. Europa är undantaget, och präglas av institutionella teorins logik. Det gör däremot inte Ryssland, som är helt inne i den realistiska. Europeiska stater måste således förhålla sig båda typerna av säkerhetslogik. Men Europas stater har en tendens att blunda för att den realistiska logiken fortfarande dikterar relationen mellan Europa och Ryssland.

Vissa argumenterar utifrån ett realistiskt perspektiv att Natos östutvidgning hotar Ryssland, som utifrån den realistiska maktlogiken därför måste agera aggressivt för att försvara sig. Det ligger något i detta, och man kan förstå den ryska positionen. Ryssland har under århundraden kämpat för att utvidga sitt territorium och skapa ett strategiskt djup för att försvara sig, något som också har räddat landet vid flera invasioner. Sovjetunionens sammanbrott var, som Vladimir Putin beskrivit det, en geopolitisk katastrof för Ryssland, och det är inte konstigt att Ryssland fortfarande brottas med dess konsekvenser.

Den realistiska teorin hjälper oss att förstå den ryska positionen, men den säger inget om vad som är moraliskt korrekt. Det realistiska perspektivet bygger på att man ser Ryssland som tillräckligt viktigt för världsordningen för att mindre länder kan behöva offras för att blidka Ryssland. Frågan som uppstår är hur stor kostnaden får vara för att stoppa Ryssland. Om det är kärnvapenkrig som hotar, vilket vissa gör gällande, ja då är det viktigt att hålla tungan rätt i mun. Men för att förstå vad som står på spel måste man även förstå kostnaderna för Ryssland.

I Utrikespolitiska institutets analys från december 2021 tar Jakob Hedenskog upp tre kriterier som måste uppfyllas för att Ryssland ska tillgripa militärt vål, och han anser att endast det första kriteriet är tydligt uppfylld:

”Det första är att det finns ett hot mot vitala ryska intressen. Det andra är att Ryssland har en kalkyl att det finns ett rimligt hopp om att en militär intervention skulle lyckas avvärja ett sådant hot. Den tredje förutsättningen är att alla andra medel – såsom politiska och diplomatiska – som är mindre kostsamma redan har använts och anses uttömda eller att tidsbristen inte medger några andra alternativ än de militära.”

Ur detta perspektiv blir det tydligt att det viktiga är att höja kostnaden för Rysslands militära interventioner, för att på så sätt avskräcka Ryssland från att genomföra dem. Det är samma logik som det svenska försvaret bygger på. Militär makt handlar inte primärt om totalt krig eller om att erövra andra landområden. Istället handlar den militära makten om att skapa förutsättningar för det diplomatiska spelet och genomdriva ens politiska vilja. Den militära makten ligger som ett hot bakom orden. Länder som ligger i Rysslands närhet måste därmed helt enkelt liera sig med andra starkare makter, eller acceptera rysk hegemoni.

Genom att utvidga Nato kan europeiska länder dels få del av den maktpolitiska tryggheten som alliansen erbjuder. De får en militär säkerhet som gör att de kan stå fria från ryskt inflytande i deras inre angelägenheter. De kommer också in i den europeiska säkerhetslogiken, där säkerhetsdilemmat är neutraliserat. Även om en utveckling mot rättsstat och demokrati inte självklart följer av Natomedlemskap, skapar det en trygg institutionell miljö för länderna i Rysslands närhet. Detta ligger inte i den ryska statsledningens intresse, eftersom det skulle kunna underminera den ryska statens legitimitet om dessa stater skulle börja fungera bättre än Ryssland. Det gäller särskilt för de länder som kulturellt ligger nära Ryssland, som Ukraina.

Ukraina har balanserat mellan Ryssland och väst ända sedan Sovjetunionens upplösning. I fallet Ukraina visar Ryssland både sin styrka och sin svaghet, och Putin visar sig vara såväl formidabel taktiker som usel strateg. Genom att skickligt utnyttja västs splittring och otydligheten i vad som faktiskt gällde kunde Ryssland annektera Krim samt i praktiken östra Ukraina. Men samtidigt innebar det att Ukraina, som tidigare lutat åt Ryssland, nu är invaderat och ligger i krig med Ryssland sedan sju år tillbaka.

Med ens blev det tydligt för alla länder i det ryska närområdet att om Ryssland kunde förråda ett stort slaviskt broderfolk var ingen annan längre säker. På så sätt gjorde Ryssland det än tydligare för dessa länder att de måste liera sig med andra makter för undvika att domineras av Moskva. Med tanke på hur Ryssland behandlar andra länder och sina egna medborgare är det inte konstigt att de östeuropeiska länderna ser ett så stort värde i sina Natomedlemskap.

Björn Axén