Henrik Jönsson Underskattar Samhällets Komplexitet

11 jan 2022

Henrik Jönsson har skrivit två texter på marknadsliberala Smedjan om hotet från kollektivism samt om hur spontan ordning trumfar planerad styrning uppifrån.

Jönssons första text argumenterar för att kollektivism, såväl från höger som vänster, är dåligt både principiellt och konsekventiellt. Den andra texten argumenterar för att styrning uppifrån alltid är sämre än en spontan ordning underifrån. Det är två klassiska liberala argument, så det intressanta är hur man som konservativ kan se på dem.

Jönsson tar till att börja med upp att han förstår viljan att styra upp den svenska förvaltningen utifrån värdekonservativa normer och mål, men menar att “dessa problem orsakades lika lite av individualism som de kan korrigeras med kollektivism”. Detta stödjer han genom att hänvisa till Joseph Schumpeters kritik av demokratin och den framväxande välfärdsstaten. Schumpeter skrev redan på 1940-talet om hur detta skulle skapa en tjänstemannaklass som “kommer att betrakta sig själva som ”kritiker” av den rådande samhällsordningen, och kommer att varna för ”faror” och ”orättvisor” med kapitalism och individualism. De kommer att betrakta sig själva som ”de svagas” beskyddare, och i sinom tid kommer de att utgöra en majoritet inom statsförvaltningen, medierna och inom utbildningssystemet.

Det är nog få inom högern som inte håller med om detta. Men frågan är hur bra det går att motarbeta detta bara genom att försöka förminska staten. Det är i själva verket lite som tyder på att liberalismen lyckats med det. Istället framstår det som att just eftersom högern inte har försökt upprätthålla sina normer i staten och samhällets institutioner, så har högern helt enkelt lämnat över dessa till vänstern. Det val Jönsson ställer upp mellan individualism och kollektivism är i så fall inte det verkliga. Istället måste vi acceptera någon form av kollektivism – och då står valet mellan höger och vänster.

Jönsson menar vidare att tvång i sig är principiellt fel oavsett om det kommer från höger eller vänster och skriver: “Det är nämligen ingen principiell skillnad mellan att påtvingas veganism av klimatskäl och att påtvingas nationalsången av patriotiska skäl – eftersom båda bygger på tvång.”

Jönssons argument handlar om formen, principen om att tvång alltid är fel, och förkastar att innehållet kan ha med saken att göra. Det framstår som ett märkligt argument när man skärskådar det. Självklart måste innehållet beaktas. Jönsson är libertär, och i libertarianismens starka form anses endast negativa rättigheter som upprätthålls av en minimal stat vara legitima. Men det är inte den värld som vi lever i. Vi har mängder av normerande lagar där vi kan diskutera innehållet. Ett tydligt exempel är trafikregler. Vi kan diskutera om det är rätt att man måste ha bilbälte, bära cykelhjälm eller hålla hastigheten i trafiken. Men det kräver att man tittar just på innehållet, och inte bara på formen.

Istället för kollektivismen lyfter Jönsson upp gemenskapen. De två skiljer sig enligt honom på så sätt att kollektivismen är påtvingad, medan gemenskapen är vald. Han skriver “Kollektivismen står således primärt inte i konflikt med individualismen, utan med det fria valet i sig – och detta oavsett om kollektivismen uttrycks i form av socialistisk planekonomi, fascistisk korporativism eller som auktoritär nationalism.”

Det är anmärkningsvärt vilka drastiska jämförelser som här görs. Man kan påpeka att jämförelsen inte berör konservatismen. Jönsson verkar därtill blind för att gemenskaper inte väljs så enkelt som han verkar tro. Man föds in i en kultur, med ett visst språk och en kulturell identitet som helt enkelt inte kan väljas bort. Dessa ligger till grund för ens identitet och världsbild, inklusive de normer som formar ens beteende. Jag vet inte hur Jönsson ser på världen, men det är rätt uppenbart att kulturen är en viktig komponent för att få kapitalistiska marknadsekonomier att fungera. (Se t.ex. The Mystery of Capital av Hernando de Soto.)

Den första texten avslutas med uppmaningen att betrakta kollektivismen som sin fiende, och att istället omfamna marknadsliberalismen för det gemensamma välståndets bästa. Detta eftersom kollektivismen kväver individens ansvarstagande, innovationsbenägenhet samt samhällets ekonomiska förnyelse.

Jönsson menar alltså att marknadsekonomin, eller kanske djupare friheten från staten, skapar en tillvaro där just de normer som leder till ekonomiskt välstånd stärks. Det är det ingen konservativ som vänder sig emot, särskilt inte liberalkonservativa. Men det som konservativa motsätter sig är att argumentet är endimensionellt. Den otyglade marknadsekonomin har en tendens att förstöra kulturella värden. Konservativa värdesätter dessa värden både för att de har ett egenvärde och för att de har ett värde som bärare av kultur och identitet. Ekonomin däremot har endast ett instrumentell värde för att skapa materiellt välstånd. Det finns flera dimensioner i tillvaron än den ekonomiska, vilka är nog så viktiga, och de kan behöva skyddas och stärkas av staten – särskilt när vänstern politiserar dem.

Påståendet är därtill problematiskt om man ser på verkligheten. Stater med stark konservativ tradition, som Schweiz och Tyskland, är knappast fattiga länder. Det går istället att hävda att det är just genom konservatismen som samhället kan stå emot den socialistiska kollektivismen och upprätthålla en stark marknadsekonomi.

I sin andra text argumenterar Jönsson för att en fri spontan ordning underifrån alltid är bättre än central planering. Innan vi går in på Jönssons argumentation är det uppenbart att det inte gäller i alla fall. Staten excellerar i våldsprojektion, och i fråga om militär makt är central planering nödvändig.. Det var just genom att samla och projicera militär makt som staten som institution växte fram, och den moderna territoriella staten konkurrerade ut andra institutionella former som stadsstater, stadsligor (som Hansan) och imperier. Det är just insikten om den moderna statens förmåga under världskrigen att samla och rikta resurser som ligger bakom välfärdsstatens framväxt, vilket vi kan läsa om i F. A. Hayeks Vägen till träldom.

Det är den här makten över samhället som Jönsson argumenterar emot. Han lutar sig mot tre tänkare: Deirdre McCloskey, Roger Scruton och Joseph Schumpeter. Här behöver man ta ett steg tillbaka, och fråga sig vad Jönssons syfte är. Det ser ut som att Jönssons inte försöker att argumentera mot konservatismen, utan snarare att få konservativa att bli mer frihetliga. Han gör det genom att visa på argument för frihetlighet som konservativa uppskattar. Gott så, friheten är en viktig dimension. Men jag skulle hävda att det inte i första hand är den som konservativa behöver slå vakt om i dagens politiska läge.

Dels är friheten bärande inom liberalkonservatismen, och dels är det just den liberala delen av högern som är stark i Sverige. Men en nyckel här är Jönssons politiska position. Han beskriver sig själv som libertär, alltså en extrem liberal. Libertarianismens ståndpunkt är i princip att staten inte ska vara inblandad i några andra frågor än nationellt försvar och rättsväsende. Jag vet inte hur starkt Jönsson håller på denna princip, men tillräckligt för att låta förstå att han per definition anser att staten ska ha mindre inblandning i samhället än vad konservativa anser.

Så istället för att stanna vid att vi håller med varandra om att dessa värden är viktiga tänker jag utveckla hur konservatismen skiljer sig från liberalismen i dessa frågor. Jag börjar med McCloskey, med hänvisning till vilken Jönsson skriver att “samvetsgrannhet och affärsmannaheder genom egennytta växte fram i dessa protestantiskt individualiserade folklager – vilket dygdmässigt beredde marken för övergången från feodalism till självägande. Detta individuella ägande ledde till att avkastningen på åkermark tredubblades mellan 1500 och 1750 – vilket i sin tur skapade förutsättningar för den industriella revolutionen.

Som sagt, det är inte så att konservativa inte håller med om detta. Men det är betydligt mer komplext än så. Dygderna är västerlandets traditionella sätt att se på moral och de är centrala i t.ex. Adam Smiths tänkande. De sträcker sig tillbaka till antiken och fram till den moderna tiden. Det McCloskey skriver om är hur dessa dygder ändrade karaktär när de blev borgerliga i den framväxande kapitalistiska eran. Poängen är att visa att de borgerliga idealen är mycket mer än bara profit, rationalitet och effektivitet. Dygdetiken handlar om att balansera de olika dygderna utifrån vad som krävs i olika fall, till skillnad från t.ex. utilitarismens fokus på att maximera gruppens lycka (eller andra preferenser). (Se Deidre McCloskys text Bourgeois Virtues? hos Cato.)

Det relevanta här är att Jönsson håller med om att dessa borgerliga värden är viktiga. Han menar att de frodas i den fria interaktionen mellan fria individer. Han menar i alla fall att de dygder som är viktiga för goda affärer är viktiga, men antagligen att alla dygder är det, och att hela samhället blir mer moraliskt ansvarstagande genom friheten. Problemet är att dessa dygder inte uppstod eller existerade i ett vakuum. De upprätthölls av olika institutioner som kyrkan och staten, och var grundade i teologi och filosofi. De efterlevdes inte alltid i praktiken, men de var levande som ideal. Om vi ser på hur det står till med dessa institutioner idag, kan i alla fall inte jag se att de genomsyras av den traditionella västerländska dygdetikens ideal. Eftersom vänstern istället driver igenom sina värderingar krävs att högern bemöter detta politiskt. Att ge upp staten som politisk arena och maktinstrument innebär att man i praktiken ger upp kultur och institutioner till vänstern.

När Jönsson argumenterar för att samhället ska byggas underifrån snarare än uppifrån av staten lutar han sig mot den konservative filosofen Roger Scruton. Enligt Scruton innebär statlig styrning uppifrån att människor slutar ta ansvar för sina egna liv och för samhället. Han menar att det goda samhället istället byggs underifrån genom familjen, föreningar, kyrkor, klubbar och så vidare, där fria individer interagerar fritt med varandra.

Ur ett libertärt perspektiv ska staten hålla sig borta från civilsamhället, men ur ett konservativt perspektiv är bilden mer komplex, och Jönsson tar inte med den andra halvan av Scrutons bild. Samhället består av en rad olika sfärer som hänger ihop på olika sätt. Dessa kan behöva skyddas av staten – särskilt från kapitalismens krafter, som visserligen skapar materiellt välstånd, men som otyglad är hänsynslöst förstörande. Familjer, gamla byggnader och institutioner med ett kulturellt värde kan behöva skyddas från marknaden. Framförallt är det inte så att alla samhällets områden mår bra av marknadens logik, vilket för oss till nästa argument, som visar hur Jönsson ensidigt fastnat för marknadslösningar.

Jönsson använder begreppen ‘pro-business’ och ’pro-market’, vilka jag brukar beskriva som ‘kapitalister’ respektive ‘kapitalismen’, alltså om man å enda sidan vill stärka företag och företagare, eller om man å andra sidan vill stärka själva systemet inom vilket företagarna kan agera. Jönsson utgår från Schumpeters koncept ’kreativ förstörelse’, som handlar om hur entreprenörer driver fram nya lösningar som ökar produktivitet genom att de företag som inte kan anpassa sig till de nya lösningarna går under. Det är ett viktigt perspektiv, men lika viktigt som det är att förstå hur detta ligger till grund för ökat materiellt välstånd, är det att förstå att denna process också är omstörtande för människor och samhällen. I grunden handlar kreativ förstörelse om att man förändrar ekonomin och samhället för att effektivisera produktionen. Just denna process är i sig problematisk för den som vill bevara delar av samhället. (Boktips: Karl Polany Den stora omdaningen)

Sedan kopplar Jönsson samman individens möjlighet att frivilligt utmana status quo – både kulturellt och entreprenöriellt – med en kultur som är värdeskapande och livskraftig, en kultur som är “utvecklingsbenägen”, vilket kräver att man kan lämna de rådande gemenskaperna. Därför menar han att det är skadligt: “att med politiska medel försöka bevara ett uppfattat önskat kulturtillstånd”. Här verkar Jönsson argumentera emot sina egna missuppfattningar av konservatismen. Det kanske finns enskilda konservativa som vill stanna upp utvecklingen, men det träffar inte konservatismen som ideologi. Konservatismen handlar inte om att stanna upp samhället. Den vill istället balansera förändring och förvaltande av samhället där de goda delarna bevaras. Konservatismens utmaning ligger inte förändring i sig, utan i hur man avgör vad som bör förändras och vad som bör bevaras. Den finns inget förutbestämt mål som frihet eller social rättvisa som alltid står över allt annat.

Jönsson avslutar med ett hänvisa till Frédéric Bastiat och skriver “Det är möjligt att se resultatet av enhetlig styrning uppifrån och ned – men man ser inte alla de lösningar, arbetstillfällen och innovationer som uteblir på grund av att civilsamhället berövats sin självständighet och autonomi.” och lägger till som sista mening: “Ytterst döms nämligen den som är oförmögen att förstå värdet i ett avvikande perspektiv till samma öde som agenten Smith [I filmen The Matrix]: stagnation och utplåning.”

Starka ord som är värda att tänka på, men de är också väl dikotoma. Det är ingen inom den konservativa högern som argumenterar för planekonomi. Såväl planering och styrning uppifrån som spontan utveckling underifrån är viktiga. Det som gör de västerländska staterna framgångsrika är att vi har lyckats balansera dessa två poler. Frågan man måste ställa sig är hur dessa ska balanseras för att vara optimerade. Det finns inga enkla svar på den frågan, för det finns otaliga variabler. Det är trevligt att ha en enkel världsbild där man alltid kan hänvisa till en viss princip som allena saliggörande. Tyvärr går sådant bara hem hos de reda frälsta.

Sammanfattningsvis framstår Jönssons texter mest som att han reproducerar vanliga vanföreställningar om konservatismen, istället för att först försöka förstå den konservativa positionen och argumentera mot den. Jag hoppas att min text kan hjälpa liberaler att bättre förstå konservatismen, och därmed möjliggöra en djupare diskussion som kan stärka den svenska högern.

 

Björn Axén