Att Tämja Leviatan: Del II: Kampen Om Kulturen

21 jan 2022

Det här är andra delen av en text som utgör en fortsättning på mina två tidigare texter ”Från liberalism till konservatism”, som handlar om identitet och kultur, och ”I upplysningens skugga” som handlar om människans andliga dimension, och bygger delvis på resonemang som förs i dessa texter.

Liberalismen har för länge sedan förlorat kampen om att politiken endast ska handla om statens omfång. Vänstern har politiserat hela kulturen och attackerar det västerländska i sig. Det innebär att högern måste kämpa för vår kulturs traditionella normer för att kunna bemöta vänstern. Här har liberalismen helt enkelt inte mycket att erbjuda.

Medan liberalismen handlar om staten och medborgarens relation till den, handlar konservatismen även om människan och samhället. Det betyder att konservatismen har ett innehåll som gör att den kan möta vänsterns politisering av olika kulturella samhällsfrågor. Vänstern uttrycker ofta en idé om att alla frågor är, eller i alla fall kan göras, politiska. För att möta detta krävs att ens ideologiska position omfattar såväl människan som samhället för att en politisk motbild ska kunna ställas upp. Eftersom konservatismen bottnar i en manifest kultur finns det ett konkret innehåll att ställa mot de socialistiska idéerna. Det möjliggör även att man kan ställa upp konkreta alternativ för väljarna. Ett tydligt sådant exempel är frågan om offentlig konst. Mot vänsterns progressiva konst har liberalismen inte mer att erbjuda än reklam eller andra kapitalistiska uttryck, medan det är naturligt att ur ett konservativt perspektiv lyfta fram klassisk konst som ger uttryck för kulturens djup och skönhet.

En grundläggande skillnad mellan konservatismen och liberalismen är synen på stat och samhälle. Liberalen kan mycket väl anse att en konservativ livsstil är att föredra men att det inte är något som staten ska lägga sig i. Som liberal är man öppen för människors olika sätt att bete sig och forma sina liv. Som konservativ menar man att det är bäst för samhället om människor faktiskt beter sig på ett för samhället konstruktivt sätt. Även om det inte måste vara strikt konservativt så anser man i alla fall att det finns grundläggande dygder som alla bör eftersträva. Det ingår alltså i den konservativa politiska positionen att det finns gränser för hur man bör bete sig, gränser som ligger bortom lagen. Man kan säga att liberaler förlitar sig på att folk beter sig tillräckligt bra eftersom det är rationellt och ligger i deras självintresse. Det är en fin förhoppning men det som är rationellt för en individ behöver inte vara bra för samhället, särskilt inte över tid. För att göra det mer komplext finns det också inom liberalismen, särskilt inom  socialliberalismen, idéer om att staten ska försöka forma människors liv genom olika politiska beslut, till exempel genom skatter och regler. Ett intressant exempel på det är det som kallas “nudge”, där staten ska utforma system som vägleder medborgarna att göra korrekta val.

Det för oss även över till frågan om hur socialismen och konservatismen skiljer sig i fråga om människa, stat och samhälle. Att många socialister, inte minst svenska socialdemokrater, har en tendens att blanda samman begreppen stat och samhälle är symptomatiskt och tydliggörande. En stat som omfattar hela samhället är ju själva definitionen av en totalitär stat.

Konservatismen fokuserar på normer om hur människor bör bete sig som medborgare och som en del av samhället, medan socialismen lägger större vikt vid statliga regler och ekonomiska incitament. Vill man förenkla det så kan man säga att socialismen vill använda staten som verktyg för att få människor att bete sig på ett visst sätt medan konservativa vill upprätthålla grundläggande normer i samhället som folket redan lever efter. Eller om man så vill: socialismen vill styra samhället och människor med externa incitament medan konservativa vill internalisera normer hos människor, och där institutionernas roll är att stärka normerna i samhället.

Men detta är inte hela sanningen. Den nya vänstern arbetar med idéer och normer för att människor ska bete sig korrekt, vilket är vad hela projektet om “normkritik” och “värdegrund” handlar om. Normkritiken handlar om att undergräva de traditionella normerna, och det som kallas värdegrund handlar om att med hjälp av staten införa de nya vänsterideologiska normer som utarbetats under de senaste årtiondena. Det är utifrån det här perspektivet som det blir tydligt att liberalismens tomhet är förödande, och varför högern måste anta en konservativ position. Vi ser idag hur liberaler delas i vänsterliberaler och högerliberaler, vilket splittrar Liberalerna och har lett till att Centerpartiet tydligt ställt sig på vänster sida i politiken. Skillnaden här handlar direkt om huruvida man som liberal ställer sig bakom samhällets traditionella eller vänsterns nya normer. Det här är kärnan i den nya politiska dimensionen om kultur och identitet som tagit över som primär politisk konflikt istället för den ekonomiska.

Högern behöver alltså börja tala om de traditionella normerna som viktiga, men också att faktiskt, precis som vänstern en gång gjorde, börja engagera sig i samhället och inte lämna institutionerna åt vänstern. Vänstern har visat att man inte kan vara neutral i dessa frågor eftersom vänstern gör allt till politik. Då måste även högern svara politiskt. Att utarbeta det svaret ryms inte i den här texten utan utgör en del av det konservativa politiska projektet. Men kortfattat handlar det inte om att oreflekterat försvara gamla normer, utan om att kritiskt granska både det nya och gamla. Michael Walzer föreslår i Interpretation and Social Criticism, The Tanner Lectures on Human Values (1985) att vi ska utveckla våra samhällsnormer genom att undersöka vår kultur, och att vi i den kommer att finna motstridiga normer. Utifrån dessa kan vi välja ut det som vi anser vara bäst. På så sätt kan vi förädla vår kultur och förbättra den genom en organisk utveckling där vi inte tappar våra rötter, samtidigt som den kan förändras med tiden. Ett illustrerande exempel är synen på homosexuella. Traditionellt har homosexualitet inte varit tillåtet att uttryckas. Detta har utvecklats och homosexualitet anses inte längre vara ett problem ur ett konservativt perspektiv. Det relevanta är istället hur man lever som en ansvarstagande medmänniska och förälder.

Staten, detta kalla vidunder, är precis som människan i grunden både ljus och mörk. Den både ordnar och skyddar samtidigt som den hotar att krossa oss. Den är i grunden ett maktinstrument som med våld eller hot om våld samlar samhällets resurser och omvandlar dem till makt som kan projiceras politiskt. Staten har vuxit fram ur samhället till det organ som enar folket till en nation och möjliggör det politiska. På gott och ont är det den institution som vi har för att organisera samhället. I grunden är staten alltid hård och vi ska akta oss för att använda dess makt, men samtidigt är det en realitet att staten redan används på en rad sätt för att forma samhället samt utgör det politiska subjektet i internationella relationer. Den faktiska politiska striden handlar just om hur staten ska användas.

All politisk filosofi handlar om hur vi ska tämja denna Leviatan, och frågan blir ständigt allt viktigare, eftersom vidundret blir allt mäktigare. De olika ideologiska positionerna handlar om olika sätt att göra detta. Liberalismen vill göra oss så fria som möjligt i relation till staten medan socialismen vill försöka använda statens styrka för att lyfta de svaga och utjämna skillnader. Konservatismen anser istället att staten är bärare av kulturen som samhället vilar i och som möjliggör för människor att utvecklas.

Under lång tid har liberalismen burit högern politiskt, men den ger inte längre någon grund att stå på för att värna samhällets kulturella värden. Istället är det konservatismen som ger en teoretisk grund för att möta vänsterns världsbild. Konservatismen utgår från en bild av världen där människan och samhället båda har ljusa och mörka sidor, som båda måste erkännas. Det innebär att man inte kan utgå från enkla lösningar, utan istället måste man utgå från förståelsen om att alla svåra frågor bygger på att olika ideal står mot varandra samt att vi sällan vet vilka lösningar som är bäst. Och även om vi faktiskt känner till frågan tillräckligt väl för att göra verkligt goda bedömningar av olika utfall kommer människor fortfarande att värdera dessa utfall olika. Det innebär att vi måste utveckla samhället försiktigt utifrån dess kulturella grund, och det politiska verktyg som vi har för det är just staten. Det räcker inte med att bara försöka göra staten så liten som möjligt, eftersom det i praktiken innebär att vänstern kan använda staten för kulturell omdaning.

Politik handlar inte bara om hur stor staten ska vara, utan minst lika mycket om vad den ska göra.

 

Björn Axén