Att Tämja Leviatan – Del I: Om Högerns Dubbla Tomhet

18 jan 2022

Det här är första delen av en text som utgör en fortsättning på mina två tidigare texter ”Från liberalism till konservatism”, som handlar om identitet och kultur, och ”I upplysningens skugga” som handlar om människans andliga dimension, och bygger delvis på resonemang som förs i dessa texter.

Någonstans finns fortfarande folkslag och hjordar, men inte hos oss, mina bröder: här finns stater.

Stat? Vad är det? Nåväl! Öppna nu öronen för mig så ska jag tala till er om folkens död.

Stat heter det kallaste av kalla vidunder. Kallt ljuger det också; och denna lögn krälar ur dess mun: »Jag, staten, är folket«

Nietzsche, Så talade Zarathustra – Den nya avguden

Del I: Om Högerns Dubbla Tomhet

Thomas Hobbes liknade i mitten av 1600-talet staten vid det bibliska vidundret Leviatan som människan underordnar sig i utbyte mot säkerhet. Hon byter ut sin frihet mot den säkerhet och rättskipning som staten kan skapa genom att upprätta ett våldsmonopol. Hobbes menade att människan utan staten, i naturtillståndet, visserligen var fri, men att det var ett kort och brutalt liv där människan ständigt fruktade att dödas av andra människor. Att tämja Leviatan handlar om att betvinga detta kalla vidunder så att det tjänar människan och samhället istället för att denna, av människor skapade, best ska plåga eller förgöra oss. Det vill säga vad som krävs för att legitimera statens makt över medborgarna. Så länge den säkerhet som staten garanterar medborgarna är bättre än det brutala naturtillståndet menar Hobbes att staten är legitim. Till säkerheten har allt fler funktioner lagts till för att staten ska anses vara legitim, som äganderätt, rättsstat, demokrati och välfärd.

En grundläggande fråga för statens legitimitet handlar om dess omfång relativt samhället: Från anarkismen för vilken staten per definition inte kan vara legitim, och alltså inte bör finnas, till den totalitära staten som omfattar hela samhället. Liberal teori handlar just om den legitima statens omfång, om vilka delar som är nödvändiga och vilka som inte behövs, för att staten ska vara legitim. I praktiken vilar liberalismen på en förhoppning att kulturen inte behöver statens beskydd. Antingen för att man anser att den är tillräckligt stark och vital i sig själv, eller att den inte är en relevant faktor. Frågan om kultur utgör därmed en teoretisk tomhet hos liberalismen eftersom den lämnar den öppen och förlitar sig på att medborgarnas fria interaktion är tillräcklig.

Socialism och konservatism förenas istället i en mer positiv syn på statens roll i samhället, men skiljer sig i grunden om vilka dessa värden ska vara. Medan socialismen i Rousseaus anda vill bryta upp kulturen för att befria människan, anser konservatismen att kulturen och dess traditioner möjliggör för människan att utvecklas och bli större än hon annars skulle vara. Det gör konservatismen till den logiska och naturliga motståndaren till den progressiva vänstern. För konservatismen blir tradition och kultur inte heller bara något att försvara, de utgör även en stabil grund att utgå från vad gäller sådant som normer.

Liberalism och socialism å sin sida förenas istället i sin teoretiska form, och skiljer därvid från konservatismen som ideologi. Medan liberalism och socialism söker rationella ideala lösningar på frågan om den legitima staten, samt dess relation till medborgare och samhälle, söker konservatismen svaret i den egna kulturtraditionen. Det finns därför en föreställning om att konservatism därmed vilar på en irrationell grund, men det är mer komplex än så. Den rationalitet som liberalism och socialism utgår från bygger på teorier om människan och samhället vilka per definition inte kan vara fullkomliga. En teori är alltid bara en förenkling av verkligheten, som lyfter fram något som anses vara särskilt relevant. Traditionen har istället vuxit fram evolutionärt under lång tid genom att hantera olika problem som människan möter som samhällsvarelse. Traditionen har på så sätt anpassat sig just till människans komplexa samhällssystem. Vi behöver vara ödmjuka inför att vi inte alltid förstår vad som är funktionellt i traditionen. Det är i stället genom växelverkan mellan den rationella undersökningen och det tradionella som vi kan utveckla samhället och dess institutioner. Det är just när politiken avviker skarpt från det traditionella och försöker skapa ett nytt samhälle utifrån ett teoretiskt ideal som det så ofta går fel, vilket särskilt visat sig i olika kommunistiska samhällsbyggen.

Liberalismen och socialismen bygger vidare på deontologiska mål om frihet respektive social rättvisa medan konservatismens mål är mer komplexa. Likt dygdetiken handlar konservatismen om att balansera olika mål, i vilka frihet och social rättvisa ingår bland andra värden. Konservatismen kan utan problem låna in perspektiv från andra ideologier när de är relevanta, vilket dock kräver en analys av de faktiska fallen. Medan liberalen eller socialisten, om man hårdrar det, enkelt kan fråga sig “ökar det här frihet/social rättvisa” så har den konservative inget sådan enkelt mått. Det är en metod som gör det svårare att komma med enkla svar utan det framstår som att man bara vill hålla tillbaka tiden. Men när man väl gör en sådan analys så kommer svaret, och därmed målet, ligga närmare verklighetens förutsättningar.

Att teoretiskt försöka bestämma vad som är rätt för människan är alltid vanskligt eftersom vi inte känner oss själva. Det kommer särskilt att gå fel om vi blundar för de delar av människan som vi ogillar eller som kanske skrämmer oss. Det är därtill möjligt, som Dostojevskij påpekat, att om vi skulle lyckas komma på vad som vore det bästa för människan skulle hon göra uppror bara för att göra sig fri. Vårt medvetande om oss själva gör så att säga att vi inte kan vara stilla i vår tillvaro utan ständigt måste utvecklas. Vårt medvetande skulle i så fall inte kunna finna ro i en perfekt tillvaro. Istället skulle det då göra uppror bara för att bryta sig ur paradisets begränsningar. Om det stämmer kan vi inte ens teoretisk komma fram till hur vi skulle kunna ordna det bästa samhället, eftersom målet förändras utifrån vad vi upplever och föreställer oss. Istället måste vi bygga samhället evolutionärt organiskt och ständigt förbättra det utifrån vår kultur och våra traditioner.

För liberalismen är detta inte så problematiskt eftersom dess teoretiska bild handlar om att skapa en ram inom vilket samhället kan utvecklas. Detta är centralt hos exempelvis F. A. Hayek vars liberalism ligger nära konservatismen. För socialismen är det däremot ett särskilt problem just eftersom målet är att utifrån sin teoretiska bild av människan skapa ett perfekt samhälle. Det förklarar också varför ju mer radikala de socialistiska försöken att omdana samhället varit, desto värre har resultatet blivit.

I det stora hela har vi löst de materiella problemen i västvärlden och landat i formen marknadsekonomi och välfärdsstat. Istället handlar våra problem om immateriella värden. Materiellt har vi aldrig haft det så bra som nu men ändå mår människor dåligt och vi frågar oss hur vi ska leva. Vi håller på att förstöra de djupare kvalitativa delarna av samhället som hjälper oss att utvecklas som människor. Vi vantrivs i en materiellt mättad tillvaro utan mening eller skönhet där varje individ är dömd att finna sin egen väg. Det handlar om att både liberalismen och socialismen bygger på alltför enkla bilder av människan och samhället. Liberalismen lämnar hela frågan om identitet och värde till individen och civilsamhället och förlitar sig på att den grundläggande och nödvändiga kulturen är tillräcklig stark för att denna grund ska överleva. Socialismen å sin sida arbetar aktivt med att underminera kulturen för att skapa något teoretiskt bättre utifrån sin teoretiska bild av människan och samhället. Möjligen skulle det liberala samhället kunna fungera om inte socialismen aktivt försökte förändra vår civilisations grundläggande kultur. Men liberalismen blir ohållbar som högerideologi, eftersom den inte vilar på någon faktiskt positiv grund som kan stå emot socialismens idéer och praktik.

För att konkretisera resonemanget är frågan om statens storlek och innehåll belysande. Det finns en liberal kritik av konservatismen, som bland annat uttryckts av Hayek, om att den inte har något principiellt emot en stor stat. I sin essä “Why I am not a Conservative” skriver Hayek:

”That the conservative opposition to too much government control is not a matter of principle but is concerned with the particular aims of government is clearly shown in the economic sphere. Conservatives usually oppose collectivist and directivist measures in the industrial field, and here the liberals will often find allies in them. But at the same time conservatives are usually protectionists and have frequently supported socialist measures in agriculture. Indeed, though the restrictions which exist today in industry and commerce are mainly the result of socialist views, the equally important restrictions in agriculture were usually introduced by conservatives at an even earlier date. And in their efforts to discredit free enterprise many conservative leaders have vied with the socialists.”

 

Den liberala teorin säger att vi behöver en stat för att garantera viss grundläggande samhällsfunktioner (även om olika uttolkare av liberalismen har olika idéer om vad det handlar om) men att staten annars ska vara så liten som möjligt. Det låter fint i teorin, men historiskt är det inget som tyder på att denna teoretiska grund i praktiken faktiskt minskat statens omfång annat än möjligen marginellt. Faktum är att det snarare verkar vara ett grundläggande politiskt problem, eftersom den liberala teorin inte kunnat erbjuda något innehåll som alternativ till socialismens idéer. Det har inneburit att högern gett upp striden om alla samhällsområden utom ekonomin, men även den står nu på tur, vilket vi ser i framväxten av så kallad ”Woke Capitalism”.

Konservatismen beskrivs ofta som tom för att man förmodar att den inte skulle ha några tydliga mål, men när kulturen politiserats är det snarare liberalismens tomhet som utgör problemet. Kanske kan man se det som att socialismens framgång med att förändra västvärldens institutioner och kultur handlar just om högerns dubbla tomhet, som inneburit att högern endast haft två egentliga alternativ att ställa mot socialismens idéer: det av hävd varande som saknar en explicit rationell förankring; och den teoretiska tomheten om att staten bara ska lämna frågan åt medborgare, civilsamhälle och företag. Inte undra på att vänstern då vinner på området efter område.

Istället för liberalismens kvantitativa mål om att helt enkelt minska staten på alla områden som man inte anser nödvändiga, erbjuder konservatismen ett kvalitativt mål som fokuserar på innehållet som bottnar i idéer om normer, identitet och andlighet. Det är denna kulturella grund som möjliggör ett välfungerande samhälle som kan reproducera sig själv och där människor kan utveckla sig själva, varandra och samhället. För att vinna den politiska kampen mot vänstern krävs både att målet om att minska statens omfång och att fylla den med konkret innehåll bygger på en konservativ världsbild.

 

Björn Axén