I Upplysningens skugga — Konservatismens andliga dimension

11 okt 2021

I en tidigare text om konservatismen beskrev jag liberalismens och socialismens otillräcklighet på så sätt att de inte håller samman samhället och den gemensamma identiteten. Jag skrev då att detta även har en andlig sida som jag inte gick in på då och det är den jag vill börja utforska i den här texten. Med ‘andlig’ vill jag komma åt något svårfångat som står i kontrast till den materiella bild av världen som i dag är dominerande. Det andliga är här bredare än både religion eller idéer och går bortom det rationella. Med det menar jag inte att det rationella eller materiella inte skulle ha något värde eller vara underställda det “andliga”. Det är inte så att jag förkastar upplysningen. Jag är istället ute efter ett komplement till dessa värden som vi förkastat men som vi inte kan göra oss av med och som ständigt kryper in i vårt tänkande vare sig vi erkänner det eller ej.

Konservatismens materia

En vanlig bild av konservatismen, som jag även tog upp i min förra text, är att den är tom, att den endast försöker moderera liberalismen och socialismens krafter samt bevara det gamla. Det är då egentligen en sorts centrism där man söker det bästa mellan två världar med en nypa nostalgi. En ideologi måste ha en positiv grund för att vara en levande kraft. Den blir annars bara en död vikt som håller tillbaka politik och samhälle, dömd att släpas mot sin vilja dit den inte önskar och den förpassas till att bli den ständiga förloraren.

Konservatismen kritiseras också för att den skulle sakna universell kärna eftersom det är olika saker som konservativa vill bevara i olika länder. På ett ytligt plan är det sant att den manifesta politiken kommer att variera i olika samhällen, konservatismen är därmed partikulär. Konservatismens materia som abstrakt princip måste därför vara djupare och kan inte vara lika enkel som frihet eller solidaritet — vilka båda är värden som ryms inom konservatismen men som måste balanseras med andra värden.

Själva ordet konservatism leder också tankarna fel eftersom det får en att tänka att det endast handlar om att bevara och på ett ytligt plan är det ju korrekt. Man vill visserligen bevara det gamla, det som är bra i samhället, men det behövs djupare förståelse för vad det handlar om. När man tittar på vad konservativa talar om finns där faktiska föreställningar om värden för människan som inte kan genereras ur liberalism eller socialism. Jag menar att de konservativa värdena faktiskt utgörs av en positiv grund men som är dåligt artikulerad, vilket i sin tur gör att konservativa hamnar i försvarsställning.

Dessa dåligt artikulerade värden utgör en grundläggande idé för konservatismens innehåll. Om balansen mellan olika värden är konservatismens form, som jag tidigare formulerat det, är det här en väsentlig del av dess materia. Dessa mystiskt värden är just sådant som inte platsar inom den moderna tankens rationella och empiriska system; de vilar i upplysningens skugga och just därför har konservativa ingen grund att stå på utan famlar tafatt i ett mörker när de försöker försvara den position de känner är viktig men har svårt för att argumentera för.

Den avförtrollade världen

Upplysningen och dess rationella syn på världen, som politiskt manifesterar sig genom de två progressiva ideologierna liberalism och socialism, har visserligen skapat det största materiella välståndet någonsin och den djupaste förståelsen av naturen. Samtidigt slog den undan grunden för människans förståelse av sig själv och hennes plats i världen. Problemet med upplysningens rationella syn på världen är att alla värden för människan blir relativistiska, och innebär till slut en nihilistisk tillvaro. Upplysningens rationalitet handlar till sist endast om det materiella där människan är intet i universums ofantlighet. Nietzsche beskrev detta som Guds död och tänkte sig att det ålåg den enskilda människan att övervinna denna avgrund och genom detta bli en “övermänniska” som kan skapa sina egna värden. Men även om alla människor skulle kunna klara av det återstår problemet att det rationella inte kan hjälpa oss att värdera världen, endast förklara materiella fenomen. Det måste till något mer.

Det är dock fascinerande svårt att beskriva vad som utgör detta, eftersom det är just det hos människan som det rationella inte fångar. Vi kan ana att det är viktigt, för att vi saknar det i vår upplysta världsföreställning. De första som berörde detta var romantikerna, och de finner det i den traditionella konsten, och i religionen. Det handlar om skönhet, myter, mystik, dygder och bildning. Det finns inget enat perspektiv som samlar dem. Istället måste man söka dem inom en rad olika områden. Den som inte vill se dessa perspektiv kan förstås enkelt förkasta dem som irrationella, som sagor, vilket också är den gängse synen i dag.

Under lång tid bars dessa icke-rationella värden av konservatismen som kunde balansera upplysningens ideologiska barn. Dessa värden kom dock att besudlas av fascismens och nazismens hänsynslösa försök att skapa en alternativ modernitet. Efter andra världskriget har det därför varit allt svårare att lyfta fram dem och de har alltmer fallit bort från det offentliga. Men det finns inget i dessa värden som är inneboende totalitära eller destruktiva. På ett djupare plan handlar det därtill om att vi idag inte kan förstå myterna utan att föra upp dem på en rationell nivå, något som Nietzsche påtalade redan i Tragedins födelse. Det är därför konservativa har så pass svårt att driva sin världsbild — hela den västerländska offentliga diskursen är vänd mot dess grundläggande idéer.

Med upplysningen fanns, och finns, en föreställning om att alla problem kan lösas genom rationella och empiriska undersökningar. Detta vetenskapliga synsätt fungerar bra för att undersöka naturen i jakten på tinget i sig, men sämre för att förstå världen för människan. Världen i sig saknar ju värden.

Världen för människan handlar istället just om hur vi förstår och värderar verkligheten. Det är just genom berättelser om människor i världen som vi kommer till insikt om vår tillvaro. I de gamla myterna var världens fenomen subjekt, vilket inte överensstämmer med en vetenskaplig syn på världen. Men myten ger ett ramverk för att leva och verka i världen.

Men de religiösa myterna slets sönder av upplysningen. Därefter har postmodernismen slitit sönder alla våra berättelser, vilket gör det hopplöst för oss att skapa mening i världen. Postmodernismen har rätt i att hur vi ser på världen bestäms av våra berättelser, våra narrativ om världen. Den har däremot fel i att dessa berättelser i grunden är slumpmässiga eller bara maktuttryck. Våra berättelser är bundna till verkligheten, i vår mänskliga fysiska och psykiska konstitution, och de hjälper oss att hantera världen. Postmodernismens bild av verkligheten är till för att vi ska övervinna den. Det kan vi göra genom att åter höja upp den mytiska berättelsen som ett sätt för oss att skapa mening och förståelse av världen.

Bortom Guds död

Flera har försökt höja upp förståelsen av myterna på en rationell nivå. En av de mest kända är Carl Jung vars verk populariserades av bland andra. Joseph Campbell. Den senare beskrev en struktur, monomyten, för myter om hur hjälten med tusen ansikten gör en mystisk resa som leder till insikt. I dag är den omdiskuterade psykologen Jordan Peterson den som tydligast arbetar med att visa upp myternas värde på en rationell nivå. I sin bok Maps of meaning kopplar han myternas strukturer och form till hur hjärnan neurologiskt hanterar fakta. Peterson beskriver hur den mytiska formen skiljer sig från den rationella:

Den rationella formen kräver ett tydligt svar som skiljer kategorier från varandra. En grundläggande formell logisk regel är den om det uteslutna tredje, som innebär att om en sats är sann är dess negation falsk. Men de mytiska kategorierna är istället komplexa – de får sin mening i en relationell kontext, Eftersom människans hjärna inte skiljer mellan värden och fakta ligger denna mytiska form närmare hur människor faktiskt tänker. Att skilja på värden och fakta är snarare en medveten handling som kräver åtskillig träning. Denna handling bygger därtill på en ur ett evolutionärt perspektiv mycket ung idé: att man kan och bör göra denna åtskillnad. Det relevanta här är att denna värdering av fenomen ingår i hjärnans avläsning av världen. Precis som våra sinnen formar det vi uppfattar, formar vår bild av världen vad vi ser.

Myterna har alltså en annan och neurologiskt djupare logik än den rationella som vi idag ser som det naturliga, vilket gör det svårt för oss att förstå myterna. Samtidigt är det tydligt att vi fortfarande har ett behov av dem, och att vi  inte kan göra oss av med dem. Det förklarar varför folk i dag längtar efter myter som Sagan om Ringen, Harry Potter, Star Wars och en mängd superhjältefilmer, vilka alla är exempel på mytiska berättelser. Dessa berättelser anses ofta inte vara god konst. Antagligen eftersom de bryter mot upplysningens och modernitetens rationella ideal. Denna typ av berättelse får inget utrymme i samhällsfrågor, politik eller ideologi. De är istället förpassade till individens egna avskilda intressen.

För människan är världen, verkligheten, alltid relationell och meningssatt. Och meningen sätter vi genom våra myter. När vi tog död på Gud genom våra rationella krav på sanningen skapade vi en illusion av att neutralt kunna se världen. Vi tror att vi har kunnat kasta bort myten, men i själva verket är den bara osynlig för oss. Dagens myter om vetenskap och mänskliga rättigheter är visserligen värdefulla på många sätt, men de saknar en grundläggande del — att ge oss mening. Det blir en paradoxal situation där alla människor ska åtnjuta ett värde som människa, men det metafysiskt sett inte finns något värde i att vara människa.

Myterna hjälper oss alltså att förstå världen och vi kan inte göra oss av med dem. Men vi kan inte heller gå tillbaka till tiden före upplysningen. Vi måste finna nya sätt att förstå myterna och därigenom uppvärdera dem och åter sätta dem i centrum för vårt tänkande om världen.

Det andliga som en grund för konservatismen

Det är alltså genom myter som vi kan förstå det andliga, även om vi i dag ofta måste analysera dem rationellt för att förstå och erkänna deras värde. I fråga om myter har givetvis religioner en naturlig plats. Men vi behöver inte vara troende för att kunna ta till oss de religiösa myterna. Vi kan sätta parentes kring frågan om Gud så att den inte står i vägen för oss. Då kan både troende och ateister förenas i förståelsen av världen genom myter, och förstå andra värden som upplysningen skymmer för oss.

Eftersom vi lever i den avförtrollade världen kan vi inte gå tillbaka till en självklar andlig tillvaro och än mindre till ett samhälle där hela samhället samlas kring en religion. Folk måste kunna fortsätta att välja sin egen väg. Religioner och myter behöver göras levande och relevanta för oss på samhällsnivå. Vi måste höja upp den religiösa vishetens värden som återfinns i myter och ritualer. Det handlar om att försöka förstå vad de kan ge oss för värden, istället för att småaktigt förstöra bara för att vi inte förstår dem ur det rationella paradigmet.

Myterna och andra religiösa berättelser blir särskilt relevanta i ljuset av det klassiska västerländska moralsystemet dygdetik där olika dygder balanseras mot varandra. De mytiska berättelserna visar hur man kan balansera dygderna i olika situationer. Den västerländska teologin har en lång och djup historia som i våra dagar inte ses som relevant. Teologin rör sig på det jag kallar mytens tredje nivå där myterna blir en utgångspunkt för att reflektera över världen för människan. Detta till skillnad från vetenskapen som endast rör sig på den andra nivån som beskriver världen i sig.

Vi måste också förhålla oss till dagens mångkulturella samhällen med andra traditioner, religioner och myter. Genom att lyfta upp våra egna västerländska myter, både de paneuropeiska kristna och de partikulära hedniska, får vi en god grund att stå på när vi möter andra traditioners myter så att vi kan söka det gemensamma mänskliga som återfinns i alla mytiska berättelser trots deras partikulära uttryck.

Att myterna samtidigt är både partikulära och universella hjälper oss förstå den konservativa position som jag vill förmedla: de är partikulära eftersom berättelserna hör till en viss kultur; men samtidigt universella eftersom de rör gemensamma mänskliga teman. Det partikulära och det universella står i en dialektisk relation till varandra. I det partikulära rotar vi oss, det hjälper oss att finna mening i tillvaron genom att sätta ord på den och visa upp dess värden; i det universella kan vi möta det större och abstrakta som förenar oss som människor. Men det är i det partikulära som vår verklighet finns, det är där vi kan förstå världen. Utan det partikulära blir det universella endast en tom abstraktion utan liv. Samtidigt behöver vi det universella för att inte stängas in i en konform trång tillvaro. Det är i spelet mellan dem som vi kan söka förståelse för verkligheten.

Konservatismen skulle kunna utgöra den politiska rörelse som lyfter fram hur det andliga är viktigt för människan, och att det bör genomsyra samhället. Det skulle också ge en djupare positiv grund till det konservativa budskapet som kan vägleda en i politiska frågor.

Konservatismens bärande idé är då inte en fråga om banalt bevarande. Den vilar istället på insikten om människans behov av ett meningssatt samhälle där hon kan förstå sin tillvaro och utvecklas som människa. Det går djupare än enkla slagord om frihet och solidaritet och återskapar en grund för människan att förstå sin tillvaro; som ett komplement till upplysningens insikter om den materiella världen.