I ÅMINNELSE AV KONSTEN ATT SKRIVA BREV

1 okt 2021

I takt med att sociala medier vräkt ut sina armbågar allt bredare i vår vardag, har konsten att skriva brev trängts ut i periferin. Överlag postar svenskarna allt färre brev: enligt den senaste statistiken från Post- och telestyrelsen skickade en tredjedel av unga svenskar inga brev alls år 2019 (Befolkningens användning av posttjänster 2019, Post- och telestyrelsen, s. 19). Utvecklingen i stort är välkänd och knappast förvånande, men har en dunkel baksida som är värd att lyfta fram i ljuset – inte minst eftersom detta också belyser vissa bredare ideologiska mönster i synen på vår nutidshistoria.

 

Traditionellt har fysiska korrespondenser haft stor betydelse för vår bild av historiska personer, och ofta utgjort centrala källor till dåtidens tankevärld. Så sent som år 2014 gav exempelvis det tyska förlaget Duncker & Humboldt ut en sammanställning av skriftväxlingen mellan den tyske juristen Carl Schmitt och hans lärjunge Ernst Rudolf Hubers under 1900-talet. Mot denna bakgrund kan man fråga sig vad det innebär för framtidens historiker att fysiska korrespondenser håller på att försvinna.

 

Ponera att du – ja, just du – leder nationen genom en svår kris, grundar ett framgångsrikt bolag, författar ett odödligt verk, eller gör något annat vördnadsbjudande. Hur ska eftervärlden lära känna dig på djupet? Den kommer naturligtvis utan större problem att finna information om dig, exempelvis i form av allmänna handlingar, men dessa beskriver dig väsentligen utifrån. Om du inte händelsevis tillhör det tynande antalet dagboksförfattare är risken stor att många av dina djupare tankar kommer att följa dig ned i graven.

 

En naturlig invändning mot denna dystra beskrivning är att våra inlägg på sociala medier utgör fullgod kompensation för bortfallet i brev. Sociala medier saknar emellertid en avgörande ingrediens som återfinns i analoga korrespondenser: förtrolighet. Offentliga framträdanden fordrar att vi förställer oss, och våra inlägg på internet återspeglar följaktligen sällan vad vi innerst inne känner eller tycker, utan på sin höjd en tillrättalagd version av vårt verkliga jag. En sammanställning år 2097 av Malcom Kyeyunes samlade Twitter-trådar vore med andra ord säkerligen kul läsning, men skulle knappast åskådliggöra hans säregna Geist på samma sätt som en brevkorrespondens.

 

Våra digitala skriftliga förbindelser med vänner har i sin tur, tack vare chattens och e-mailens lättillgänglighet, blivit alltför kontextuella, ytliga och språkligt fattiga för att utomstående ska kunna läsa dem med någon större behållning. Kvalitétsskillnaden illustreras kanske tydligast av det tidigare omförmälda faktum att gårdagens brevväxling kan återges i bokform, medan idén att sammanfoga en genomsnittlig chattkonversation till litteratur är direkt pinsam.

 

Poängen med ovanstående utläggning är inte att alla genast bör avinstallera Messenger och Zoom till förmån för brevpappret. På aggregerad nivå är den moderna kommunikationsteknologin uppenbarligen en positiv företeelse, vars fördelar varit särskilt framstående under farsoten. Just därför är det emellertid extra viktigt att lyfta fram utvecklingens baksida.

 

Såväl liberal som socialistisk historieskrivning har en tendens att betona samhällets förmenta framåtskridande, och utan gedigen kunskap om vad vi mist på vägen mot vår sköna nya värld har konservatismen svårt att hävda sig. Om den senaste förändringen är odelat positiv, innebär rent logiskt en strävan efter att bevara någonting från det gamla, såsom förtroligheten och djupet i brevskrivandet, en strävan efter stagnation. Att lyfta  någon del av det förflutna som en positiv förebild kan då inte vara annat än befängt. En vanlig fras från vänsterliberala fraströskare är också mycket riktigt att dagens konservativa fantiserar om ett fornstort svenskt samhälle som aldrig existerat.

 

Att bygga sin världsåskådning på fiktiva föreställningar om det förflutna är mycket riktigt farligt. Lika farligt är det dock att insjukna i en patologisk tro på ständigt framåtskridande. Betydligt säkrare är att bekänna sig till sanningen, och inse att tillvaron alltid kan bli både bättre och sämre, att nästan allt gott bringar något ont med sig, och att vi måste möta varje nytt vägskäl med ödmjukhet.

 

Vilken idiot som helst kan nämligen röra sig framåt. Skickligheten består i att läsa kartan rätt, så att man inte går vilse.