Afghanistan och det själviska medlidandet

18 okt 2021

Den femtonde augusti i år erövrade talibanerna Kabul, och underlade sig därmed återigen Afghanistan. I samband med detta svepte en våg av asyl- och invandringsvurm över Sverige. Till skillnad från 2015 års tsunami lyckades årets ström inte slita med sig några betydande delar av offentligheten, men skalvet var icke desto mindre otrevligt, främst eftersom det på ett ovanligt tydligt sätt synliggjorde den emotionella plattektoniken i invandringsdebatten. Talibanernas maktövertagande tvingade oss att än en gång beskåda det själviska medlidandet.

 

Själviskt medlidande. Det låter som en oxymoron, men är i själva verket ett fullt logiskt fenomen. I våra hjärnor finns någonting som heter spegelneuroner, och synnerligen grovt förenklat avfyrar dessa fiffiga celler elektriska impulser i syfte att spegla andra människors upplevelser. Tack vare denna neurologiska “efterapning” kan vi lära oss nya färdigheter genom att observera andra, och troligtvis är det också spegelneuronernas aktivitet som gör vilt främmande människors nöd så gripande. Den otrevliga känslan vi får vid åsynen av starkt lidande eller förtvivlan är inte inbillning – vi känner själva bokstavligt talat en bråkdel av deras smärta inom oss.

 

Vad är då själviskt medlidande? Själviskt medlidande är kort och gott sådant medlidande där huvudsaken är det egna obehaget snarare än andras faktiska lidande. Kort efter Kabuls fall, publicerade Expressen en krönika av Irena Pozar (Varför räddar inte Sveriges feministiska regering flickorna?, 16 augusti 2021), vars obalanserade och besinningslösa innehåll lämpar sig väl som fallstudie. Efter en lång utläggning om den mycket dystra situationen för afghanska kvinnor framför Pozar följande drömbild: “Jag väntar spänt på den presskonferens som aldrig kommer komma, där Ann Linde slår fast att Sverige gör allt i sin makt för att skapa säkra vägar ut ur Afghanistan och in i Sverige. Att vi ska hjälpa så många vi bara kan.“

 

Det finns ingen anledning att betvivla uppriktigheten i Pozars känslomässiga urladdning. Medlidande är en oerhört mäktig drivkraft. Den filosofiska pessimismens anfader Arthur Schopenhauer betraktade i själva verket Mitleid som moralens grundval; och det var också pity som avhöll Bilbo Baggins från att dräpa Gollum i grottorna under vättarnas berg. Medlidande är ett sundhetstecken som, likt smärtan från ett nyligen upprivet sår, indikerar att någonting inte står rätt till.

 

Alla förutom psykopater känner sålunda negativa känslor inför andra människors vånda. Förmågan att bearbeta dessa emotioner på ett hälsosamt sätt varierar emellertid starkt från person till person, alltefter genetisk, social och kulturell predisposition. Det går att bli slav under sin misskund, precis som det går att bli slav under sin smärta. I sitt mästerverk Ungeduld des Herzens uttryckte Stefan Zweig denna viktiga insikt på ett sinnrikt sätt:

 

“Det finns två typer av medlidande. Det ena är det klenmodiga och sentimentala, som egentligen bara är hjärtats otålighet, att på snabbast möjliga sätt frigöra sig från den genanta, starka sinnesrörelse som framkallats av en annans lidande; detta medlidande, som överhuvudtaget inte är medlidande, utan ett instinktivt försvar av den egna själen gentemot andras olycka. Och så finns det det andra, det enda som räknas – det osentimentala, men fruktbara medlidandet, som vet vad det vill, och som är fast beslutet att tålmodigt och medtåligt uthärda allt intill sina sista krafter, och även därutöver.” (Ungeduld des Herzens, 1942, min översättning).

 

Pozars medlidande är just av den klenmodiga och sentimentala varianten – en fundamentalt självcentrerad empati. Hennes idéer syftar ingalunda till att förbättra människornas tillvaro, ty om Sverige hade tagit emot så lite som 20-25% av Afghanistans sisådär 19 miljoner kvinnor hade konsekvenserna uppenbarligen blivit katastrofala. Behöver jag ens förklara varför?

 

Pozars artikel – om man överhuvudtaget ska förstå den som något annat än ett pinsamt och förnuftsvidrigt självbedrägeri – är med andra ord enbart ett egocentriskt försök att undanröja den plågsamma tanken på det afghanska eländet. I det långa loppet skulle hennes idé om “att rädda så många som möjligt” skapa ännu värre lidande (företrädesvis för Sverige och svenskar, men även för invandrare). Pozar skulle säkerligen reagera genom att kräva ännu fler kontraproduktiva åtgärder; och ganska snart hade Sverige befunnit sig i fullständig misär. För Pozar och hennes gelikar saknar dock detta all betydelse. Poängen var aldrig att förbättra någonting, utan att på snabbast möjliga sätt bli kvitt de besvärliga känslor som världens ofullkomlighet framkallar.

 

Häri ligger även en stor del av förklaringen till varför invandringsfrågan blivit så polariserad. Mer än någonting annat är det nämligen denna skriande diskrepans mellan det själviska medlidandets egenrättfärdighet och dess nedbrytande konsekvenser som gör västvärldens asylaktivister till en så otrevlig samling. Alla tycker synd om Afghanistan, men långtifrån alla bryter ihop och kräver att det svenska folket ska påtvingas kraftigt försämrade levnadsvillkor, närmast som en form av sympatiåtgärd.

 

Jämsides med detta själviska, högljudda och kontraproduktiva medlidande blommar tvärtom hos flertalet svenskar den andra sortens medlidande upp. Det är medlidandet som varken vänder bort blicken eller bryter ihop, utan beslutsamt bidar. Det är medlidandet som vet vad det vill, och vars arbete därför är långsamt, men desto mer oemotståndligt. Det är det äkta medlidandet, som aldrig hemfaller åt hysteri och som städse kämpar för en bättre värld.

 

Konflikten i invandringsfrågan är i grunden en konflikt mellan dessa två typer av medlidande. Skiljelinjen går mellan de som vill lindra mänsklighetens lidande på riktigt, och de som mest vill lindra sin egen Weltschmerz. Det är med andra ord, vilket ofta har hävdats, mycket riktigt en kamp mellan medmänsklighet och egoism – och asylvurmarna är egoisterna.