Provinskosmopoliterna

21 sep 2021

För internationalisterna är världen en obegriplig plats.

”Den som har visioner”, sa den nu avlidne tyske förbundskanslern Helmut Schmidt, ”bör uppsöka en psykiater”. Norska politiker har ofta visioner, å världens vägnar. Eller som norska Venstre uttryckte det: ”Vi ska lägga tid och kraft på att föreställa oss den värld vi önskar skapa”. Men de ville inte legalisera cannabis, något som nog hade kunnat underlätta ansträngningen.

För vissa skandinaver är deras egna länder alldeles för små, medan världen uppfattas som för stor. Så de blir de kvar hemma och beklagar sig. Våra inhemska kosmopoliter säger saker som; ”Mentalt sätt är Norge/Sverige på väg att kapa sina förtöjningar till Europa.” Detta är naturligtvis struntprat. Inte på det viset att norrmän eller svenskar är upplysningens strålkastare, men det är inte fanken fransmän heller.

Uttrycket ”provinskosmopolit” är hämtat från Jochen Schimmangs satir över de tyska intellektuella och deras förkärlek till att tolka världen abstrakt, allt från ”unga flickors gångstil, till den tyska provinsens förfall.” Provinskosmopoliten är ofta en karikatyr av samma nationella attribut som han avsvär sig. Han kan mycket om det hem som han föraktar, men lite om den värld han tillber.

Provinskosmopoliterna tillhör inte eliten, men identifierar sig med den. De inser sällan i vilken grad deras kärlek till världen är ett uttryck för social, inte geografisk strävan. Den vita, utbildade medelklassens pekfinger är för alltid riktad mot det egna ursprunget.

Du kan inte förstå det svensk-norska kommentariatets avgrundslösa förakt för folkflertalet utan Freud: Deras religiöst färgade och sociala omvändelse till det urbana medelklasslivet föder fruktan för att någon ska få reda på att de själva växte upp i en radhusvilla i en oattraktiv småstad, precis som alla andra. Självföraktet utvidgas till hat mot ”den andre”: den vite i spegeln.

Norska eliter förblir starka i tron att mer internationalisering alltid är gott. Genom att göra en översyn av grundlagens § 93 – som är där för att beskydda vårt självstyre – har våra politiker undergrävt Nej:et från 1994 till en punkt där Norge har anslutit sig till EU i högre grad än vissa medlemsländer.

Denna inställning är nu satt under press. Mestadels för att internationalismen inte längre bara ger säkerhet, tillväxt och välstånd. Globaliseringen har fått ett mörkt, hotfullt inslag. Skillnaden mellan internationalister och de som ser till nationalstaten för att lösa vår tids stora spörsmål har blivit en klyfta i norsk politik. Mycket faller längs denna axel, allt från ökande ojämlikhet till migrationskrisen och den ordrika handlingsförlamning som präglar överreglerade samhällen.

Internationalismen är fortfarande stark här i landet. Bland eliten tas ett internationellt sinnelag som ett tecken på klokskap. Fiskas havet tomt? Begär en FN-lösning. Terrorister i källaren? En internationell lösning måste fram. Okontrollerad invandring? Vänta på en europeisk lösning. Det hela ger intryck av att Sverige och Norge är en produkt av ett grupparbete mellan FN och EU. Men det är ju inte vi, det är Kosovo: Europas kanske minst välfungerade stat.

Mycket vatten har runnit genom Göta kanal sedan Det Norske Arbeiderpartiet i en intern anteckning från 1952 tog till orda för att börja med bistånd till ”sysselsättning i ett idealistiskt arbete för de många ´intellektuella´” som flockades till arbetarrörelsen.

Genom att ge kosmopoliterna ett utlopp i den tredje världen köpte man sig arbetsro hemma. På så vis hamnade skandinaviska fingeravtryck på riktigt många av Afrikas misslyckade experiment, och på så vis byggdes några av världens mest framgångsrika nationalstater.

I takt med att Skandinaviens kosmopoliter har tappat inflytande där ute i världen, verkar deras inflytande ha vuxit här hemma, som flyktingkrisens expertkommentatorer när deras solidaritet med flyktingarna endast överträffades av deras brist på intresse för konsekvenserna för våra samhällen.

Medkänslan ser ut att öka i takt med avståndet till objektet för medkänslan. När Sverige knäade under pressen av den önskade politiken ledde detta inte till eftertanke, därför, som ekonomen Victor Normann uttryckte det med en axelryckning: ”Vi äger inte detta land.” Kanhända förväxlade han Norge med Eritrea. I så fall har han rätt.

Norge och Sverige är små, rika länder med frihandelsekonomier. Det är därför viktigt och rätt att vi arbetar för internationella lösningar. Men bara i den grad som de fungerar. Desvärre har ideal blivit ortodoxi. Medlen har blivit mål.

Själv har jag aldrig kunnat förstå hur någon kan älska en institution. Men jag är tolerant inför de flesta fetischer så länge det sker bakom lyckta dörrar mellan två ömsesidiga parter. Jag ser därför beklämt ned i marken när en tidigare undergeneralsekreterare i FN, Jan Egeland, talar om ”mitt älskade FN.”

I mars skrev en annan av FN:s vice generalsekreterare, Anthony Banbury, ett avskedbrev där han beskrev FN anno 2016 i följande ordalag: ”Systemet är ett svart hål som förtär otaliga skattekronor och mänskliga aspirationer, som sedan aldrig återses”.

Norge och Sverige är internationella organisationers filantroper. 2019 presenterade Brookings Inst. siffror som visar att Norge ”i särklass är det landet i världen som bidrar mest per capita till det multilaterala systemet, 399 dollar per år”. Sverige är nummer 2 på listan.

Avkall på suveräniteten förklarar man för de där hemma som varande nödvändigt för att lösa de problem som är för stora för nationalstaten. När lösningarna sedan uteblir, uppstår en förklaringsproblematik. Kosmopolitens syn på nationalstaten är som på en ondska som bör försvagas till den punkt där den kan dränkas i badkaret.

Fler och fler förstår att detta är förfelat. Nationalstaten är garant för folkstyret, rättsstaten, yttrandefriheten – det som gör livet tryggt att leva. Bakslaget beror också på att kosmopoliterna har varit ointresserade av de negativa aspekterna av globaliseringen, som ju oftast drabbar andra än dem själva.

Teologen Reinholdt Niebuhr kämpade med «universell och obegränsad moralisk förpliktelse» i mötet med en värld som inte präglas av de värden som idealisterna hävdar definierar den. Han pekade på nationen som ”det enda effektiva medlet för gemenskap och samarbete” och varnar för att underskatta ”egenartens seglivade makt ”.

Genom att låtsas att de lever i en annan, bättre värld riskerar kosmopoliterna att riva ned något som möjliggör solidaritet, utan att ersätta det med något som fungerar. Därför ska vi misstro dem.