MALCOM KYEYUNE: MYTEN OM CIVILSAMHÄLLET

31 aug 2021

Myten om Sverige som föregångsland är mer seglivad än vad många ibland anar. Det är inte bara så att olika progressiva liberaler brinner för idén om att Sverige går före eller att Sverige är unikt; även de som ser sig själva som kritiker av den rådande ordningen accepterar ibland en ganska okritisk bild av vårt avlånga land som bäst (eller värst) i klassen.

Låt dock den utan synd kasta den första stenen; jag är nämligen själv tidvis skyldig till denna sorts feltänk. Runt 2015 var jag inte ensam i övertygelsen om att Sverige faktiskt verkligen gick före i den politiska utvecklingen; stämningen kring Refugees Welcome var stundtals öppet nyreligiös; parollerna om att Sverige inte hade någon kultur och egentligen inte ens existerade annat än som ett par linjer på en karta gjorde att liknelser till den kinesiska kulturrevolutionens kamp mot ”de fyra gamla” kändes nära till hands.

Fem år senare är det dock knappt någon kulturrevolution kvar här i landet lätt och lagom. Den religiösa stämningen är helt klart över, den jakt på oliktänkande och reaktionärer som fortfarande pågår känns tandlös och avslagen, och den revolutionära världsomdanande glöden har falnat. Fem år är inte en särskilt lång tid, men nu mer än någonsin känns fem år som en evighet.

Sverige var inte särskilt unikt; den sorts politiska och sociala konflikter som vi såg mellan det som mycket klumpigt kan kallas för ”GAL” och ”TAN”, eller ”anywheres” och ”somewheres”, var inte något som sprang enkom ur den svenska folksjälen. Tvärtom har dessa konflikter nu blossat upp på ett mycket mer allvarligt vis i andra västerländska länder, framförallt i USA och i någon mindre mån även i Storbritannien. Speciellt i det förstnämnda landet pågår det just nu en sorts ”kulturrevolution” som får våra egna försök att framstå som rent amatörmässiga i jämförelse.

När vågen av gatuprotester svepte genom västvärlden under sommaren 2020 var Sverige snarare unikt i hur lite som hände här. Där man i andra länder såg hur progressiva välte statyer och slogs mot polisen i ett utslag av en sorts ikonoklasm riktad mot det gamla samhället, ägnade sig våra egna radikaler åt att starta… en namninsamling på internet om att vi kanske borde plocka ner statyer av Carl von Linné. När insamlingen inte fick särskilt många namn ryckte man på axlarna och lät saken bero.

Varför denna brist på kampvilja? Varför gick Sverige från att läxa upp alla andra länder om hur lite de gjorde, till att sitta på avbytarbänken och titta på medan andra rev statyer och höll på med utrensningar i kulturlivet? En bra ände att börja i om man vill svara på dessa frågor är se mot den enormt passiviserande effekt som socialdemokratins strösslande med pengar över det (syntetiska) civilsamhället har. I Sverige kan man enkelt få betalt av staten för att driva en anarkistisk tidning där man skanderar om hur man ska riva samma stat på grund av att man hatar sossarna och allt de står för. Det spelar ingen roll om du är kommunist, islamist, eller något annat fräckt, käckt och radikalt: sossepappans pengar kommer in på kontot oavsett hur upprorisk tonåringen råkar vara.

Den svenska kulturbidragsmodellen – ofta hatad för sin slösaktighet – är rent krasst ett system för att muta folk, ofta utan att de själva förstår att de blir mutade. Det är inte ett system för att se till att godtemplare ska kunna hindra pappa från att supa på julafton, eller för att det ska gå att avnjuta somalisk dans i Värmland.

Inget av det jag skriver här ska nödvändigtvis förstås som ett försvar av socialdemokraternas modell. Men idag, 2021, är det omöjligt att missa att dessa mutor verkligen har en passiviserande effekt.