1 augusti 2021

Att oroa sig för sin plats I smutsen

Den 20 juli i år lämnade miljardären och Amazon-grundaren Jeff Bezos vår planet. Några minuter senare återvände han välbehållen, tillsammans med tre medpassagerare, som jordens nyaste fritidsastronaut. Expeditionen utgör rymdföretaget Blue Origins första framgångsrika uppskjutning och var ett litet steg för den kommersiella rymdindustrin, men ett stort språng mot att på sikt öppna upp universum för mänskliga strävanden. Trots detta kommenterade åtskilliga politiska aktörer (såsom Bernie Sanders) händelsen i negativa ordalag, på ett sätt som är symptomatiskt för Thunberg-ålderns småsinta och kontraproduktiva Zeitgeist.

Inledningsvis är det värt att påpeka att samhällets ekonomiska elit knappast består av några oklanderliga hjältar, vilket vissa inom högern ibland verkar tro. Stora delar av den kritik som riktas mot denna samhällsklass är i själva verket fullt berättigad. Investeringar i rymdindustrin är däremot inte en del av deras suspekta lyxkonsumtion, utan tvärtom ett föredömligt bidrag till samhällsutvecklingen i klassisk noblesse oblige-anda. NASA har i en utvärdering kommit fram till att den kommersiella rymdindustrin bidragit till att kraftigt sänka kostnaden för uppskjutningar – och överlag är långsiktiga kapitalplaceringar i ny teknik ett uppenbart konstruktivt sätt att spendera en stor förmögenhet.

Den nedlåtande attityden mot rymdentreprenörer grundar sig samtidigt egentligen inte i några genomtänkta utilitaristiska resonemang, utan i ytliga negativa känslostämningar. Sedan månlandningen ägde rum år 1969 har en självcentrerade svartsynthet vunnit allt fler anhängare, och i Christopher Nolans utmärkta film Interstellar (2014) fäller huvudkaraktären Cooper ett yttrande som koncist sammanfattar förskjutningen: “We used to look up in the sky and wonder about our place in the stars. Now we just look down and worry about our place in the dirt.”

Samtidens dystymi är ingen alldeles ny företeelse, utan återspeglar samma eskatologiska livsleda som periodvis hemsökt västvärlden åtminstone sedan Spenglers Untergang des Abendlandes. Aldrig tidigare har dock svårmodet trängt så djupt, eller åstadkommit så otäck uppgivenhet på så vitt skilda områden. Bragder som hade gett våra förfäder gåshud beskådar vi med kallt förakt, och katastrofer som de enkelt hade förhindrat tillåter vi utan vidare självförebråelse.

Som metafysisk filosofisk åskådning har pessimismen många förtjänster, men som praktisk inställning gentemot tillvaron är den fullständigt värdelös. Den filosofiska pessimismens anfader Arthur Schopenhauer fördömde också mycket riktigt explicit alla former av defaitism, i en utläggning vars kämpaglöd kontrasterar bjärt mot vår tids klentrogna och tröttsamma gnällspikar:

“Så länge utgången av en farlig sak ännu är osäker, så länge den ringaste möjlighet, att den blir lycklig, ännu är för handen, får det inte tänkas på någon tvekan, utan blott på motstånd; likt man icke får förtvivla över vädret, så länge det fortfarande finns en blå fläck på himmeln.” (Schopenhauer, Arthur, Aphorismen zur Lebensweisheit, kapitel 5, punkt 53, min översättning).

Dessa ledord står sig alltjämt. Att tadla entreprenörers konstruktiva nybyggaranda eller att kapitulera inför en negativ utveckling – eller värst av allt, att felaktigt beteckna förfallet som “oundvikligt” och därmed förneka att det överhuvudtaget är möjligt att kämpa emot – är inte bevis på intellektuellt djup, utan tvärtom symptom på farlig och smittsam själslig svaghet.

Folkvandringen från Mellanöstern och Afrika till västvärlden är inte oundviklig. Sveriges allt råare gängbrottslighet är inte oundviklig. Klimatkrisen är inte oundviklig. Vi kan sätta stopp för allt detta. Visserligen måste vi kavla upp ärmarna och förbereda hårda tag; men sällan blir schackpartier vunna utan bondeoffer, och allvaret i vår tids ödesfrågor nödvändiggör att vi satsar på seger, snarare än att vi nöjer oss med en ynklig remi.

Vad framtiden bär i sitt sköte är till syvende och sist ting som ingen vet, men vi står inte emot ödets slag bättre genom att underskatta oss själva, eller genom att hemfalla åt grinig missunnsamhet. Tvärtom så är tiden mogen att en gång för alla lämna dyvadarnas knotande därhän, och att återigen blicka uppåt.

Johannes Norrman