ASLE TOJE: Knäböjarna

5 jul 2021

Varför protestvisslingarna mot EM-markeringen bör välkomnas.

Asle Toje.

Jag är inte den enda som fått fnatt över det ändlösa markeringsbehovet under fotbolls-EM 2021. Alla spelare har en Respect-logo på axlarna. ”Huvudsyftet är att arbeta för en enhetlighet och respekt oavsett kön, ras, religion och förmågor”, enligt UEFA .

Antirasism är alltså en av poängen med Respekt, men det är inte tillräckligt. En del landslag i årets mästerskap menade att detta måste framhävas ytterligare, så de knäböjer före avspark. Alla som har barn vet vad som sker när alla som får något, men när några får mer. Men var blev det LGBT+ av?

EM:s huvudsponsor Volkswagen hade mycket riktigt valt Prideflaggan som logo, så EM:s fotbollsstadium har haft fler regnbågar än My Little Pony. För att vara på den säkra sidan valde engelsmännen en kaptensbindel i regnbågsfärger.

Självklart kan något lätt och underhållande användas för att uppmärksamma något allvarligt. Naturligtvis kan ett viktigt budskap lyfta en glad samling. Men under fotbolls-EM har de moraliska rotorbladen lossnat. De far åt alla håll och kanter; och kolliderar med varandra i luften.

NRK:s kommentator Alexander Schau drabbades av raseri när UEFA vägrade belysa Allianz Arena i regnbågsfärger för att protestera mot Ungern. Är det verkligen ”Fair Play” med en politisk markering mot ett bortalag som ska möte övermakten Tyskland?

Det ungerska landslaget representerar inte regeringen och markeringen är riktat mot dem, alltså mot spelarna. Fair Play är UEFA:s grundläggande värdering, enligt förbundet själv. Men plötsligt befann de sig i en teologisk diskussion om huruvida Respect är en mer grundläggande värdering än Fair Play.

Nya Monty Pyton-ögonblick följde, som när England ville gå ned på knä före avspark. Tyskland landslag hade inte tänkt knäböja. Det blev en olycklig syn när det engelska fotbollslandslaget knäböjer för det tyska landslaget på Wembly. De båda länderna har ju, som känt, en viss historik.

Det tyska landslaget räddade ansiktet på det engelska spelarna genom att knäböja i sympati. Publiken buade åt sitt landslag gång på gång, kanske för att de vet att knäböjande är et universellt tecken på underkastelse.

Producenten hade fått instruktioner att spela hög musik under själva knäböjandet. TV-tittarna skulle inte få höra buandet. Alltså skedde det inte. Publiken på Wembley använde all sin kraft att bua när den tyska nationalsången spelades. Det hördes däremot ocensurerat.

Det är nästan oförskämt att fråga, men varför knäböjer de? Alla är medvetna om att det för en god sak, men vad var det nu igen? Tre olika förklaringar ges: Enligt spelarna riktar sig gesten mot all rasism; enligt landslagstränaren Gareth Southgate är det mot diskriminering och Football Associaton menar att det är för Black Lives Matter. De borde komma överens om vad de egentligen knäböjer för.

Min belgiska kollega Jonathan Holslag har skrivit lite om markeringarnas substans. Innan du läser vill jag lyfta ett varningens finger för den här skribenten. Till skillnad från undertecknad gav han upp en lovande fotbollskarriär för att bli akademiker.

Holslag är professor i statsvetenskap. Han är den belgiska kungens utrikespolitiska rådgivare och har skrivit fler böcker än Henning Mankell. Han bor i ett gammalt kloster som han har renoverat tillsammans med sin fru, som han är gift med, samt sina barn.

Han är också yngre än jag, och det stör mig mer än jag är villig att erkänna. Holslag anser att alla markeringar är ett tecken på den skamlöshet som präglar den moderna fotbollen: ”Fotboll handlar om pengar, och de pengarna kommer i allt högre grad från auktoritära länder.”

Han påpekar att det alla dessa gester har gemensamt är att de vill ”skicka en signal”, medan signalen från europeiska klubbar är att de är villiga att normalisera auktoritära regimer genom sponsring och att hjälpa deras företag att komma in på den europeiska marknaden.

”Jag kämpar för rättvisa”, säger Romelo Lukaku, som för egen räkning kompletterar knäböjen med en black-power knytnäve. Holslag tillägger bistert: ”Herr Lukaku spelar för en klubb som ägs av Suning, ett kinesiskt megaföretag. VDn, miljardären Zhang Jindong, är en del av kommunistpartiets rådgivande organ som år efter år stöttar Pekings förtryck av uigurer och tibetanerna.”

Om vi går något tiotal år tillbaka ägdes europeiska toppklubbar inte av oligarker från diktaturer. Den enorma lönetillväxten i europeisk fotboll har i betydande grad drivits av dessa aktörers intåg. Europeisk fotboll har varit villig att rentvå oförtjänt rikedom.

Holslag påpekar att de belgiska stjärnorna är ivriga att försöka förhandla sig till så mycket av dessa pengar som överhuvudtaget är möjligt. Han fortsätter till landsmannen Kevin de Bruyne, som har krävt att Manchester City ska börja knäböja innan avspark.

”Den klubben ägs av Khaldoon Khalifa Al Mubarak, en nära vän till kungafamiljen i Förenade Arabemiraten. Man kan öppna vilken rapport som helst gällande mänskliga rättigheter för att få lite perspektiv på mångfaldspolitiken i det landet.”

Poängen är att det inte ens handlar om godhetssignalering – det har mindre trovärdighet. De teatraliska uppmuntringarna till publiken om att ”göra det rätta” kommer från folk som tjänar en förmögenhet i en bransch som har noll moraliska skrupler. De hoppas att folk ska förväxla gesterna med substans.

För är det verkligen någon som tror att transsexuella får det bättre i fängelset av att Volkswagen har koopterat regnbågsflaggan, eller att svarta män kommer skjuta färre svarta män för att fotbollslaget knäböjer för Black Lives Matter? Den brittiska polisen, är som vida känt, obeväpnad.

Vi är alla i stånd att stödja saker som vi inte satt oss in, och när det blir uppenbart att vi är lurade, riktar vi in oss på de som inte knäböjer, som vi tillskriver åsikter som får oss att framstå som dygdiga. Om ingen säger ifrån, kommer fotbollsspelarna till slut tyngas ned av stadigt fler markeringar.

I intellektuell mening är det möjligt att fortsätta denna rundgång in i evigheten. Den enda begränsningen är när bländverket för eller senare kolliderar med den fysiska verkligheten, i vårt fall buandet på stadion.

*Denna kolumn publicerades först på webbplatsen Minerva i Norge.