Mattias Karlsson: Det postfaktiska samhället: När vänstern förvandlar sanning till lögn

10 maj 2021

Ordet ”postfaktism” (post-truth) blev 2016 årets ord i Oxford Dictonaries. Begreppet härrör från vänsterliberala kretsar, och har sin rot i deras missnöje med att påståenden som vänsterliberaler uppfattade som objektivt falska vilka framfördes av Brexit-företrädare och Donald Trump, ändå fortsatte att debatteras och tas på allvar.

Det är djupt ironiskt att detta begrepp fötts ur dagens identitetspolitiska nya vänster som en kritik mot vissa högerpolitiker – eftersom det i grunden är den nya vänsterns egen politiska filosofi och spegelbild som begreppet ytterst kritiserar.

För att förstå vad jag menar med detta så måste man gå tillbaka till rötterna hos den kulturradikala vänsterrörelse som började ta över våra samhällen runt 1968 och som har dominerat nästan varje aspekt av dem sedan dess.

Denna vänsterrörelse, och därmed också vår nuvarande etablissemangskultur, är helt och hållet sprungen ur den filosofiska postmodernismen, dekonstruktivismen och den så kallade ”kritiska teorin”, med intellektuella förgrundsgestalter som Michel Foucault, Jacques Derrida och Herbert Marcuse.

Enkelt uttryckt kan syftet med denna politiska filosofi anses vara att i grunden bryta ned det traditionella västerländska samhällets verklighetsuppfattning, normer och idéstruktur för att underlätta för en mer revolutionär nyordning.

Man angrep bland annat den traditionella västerländska filosofin och lärdomarna från upplysningstiden genom att ifrågasätta begrepp som logik, sanning och objektivitet. Enligt postmodernisterna finns det egentligen ingen objektiv sanning, utan endast konkurrerande ”narrativ” och ”diskurser”. Varje individ och grupp av individer har sin egen sanning och vad som uppfattas som ”sant” av samhället beror bara på hur mycket makt berättaren har och med vilken kraft berättelsen uttrycks. Den moderna feminismen, queer-rörelsen, post-kolonialismen och den så kallade ”antirasistiska rörelsen” hämtar alla sin inspiration från denna utgångspunkt.

Detta är förklaringen till att de beskriver västvärlden, den objektivt mest jämställda, humanistiska, välståndsskapande och vetenskapligt framstående civilisation som någonsin existerat, som ett ondskans och barbariets näste. Det är också därför som de blundar för missförhållanden och grymheter i andra delar av världen. De gör inte en objektiv jämförelse mellan västerlandet och andra civilisationer, utan förmedlar endast sitt narrativ om förment förtryckta grupper på den plats där de befinner sig.

Om det inte finns någon absolut, objektiv sanning kan det heller inte finnas något som är absolut falskt. Det var bland därför som genusvetaren och den före detta rektorn för Södertörns högskola Moria von Wright kunde hävda att det var ett uttryck för patriarkalt förtryck inom fysikämnet att med bestämdhet slå fast att det inte finns någon skatt vid regnbågens slut, eller att mena att horoskop och astrologi är något ovetenskapligt.

Kort och gott, det var den moderna vänstern som uppfann postfaktismen. Den är en del av dess DNA, och genom den också en del av hela vårt moderna samhälles DNA.

Kombinerar man den postmoderna postfaktismen med vänsterliberalismens utopism, dess ur total jämlikhetsönskan sprungna förkärlek för tabula rasa-teorin, marxismens totalitära drag samt dess tendens att se världen och all politisk diskussion i termer av förtryckare och förtryckta, finner man förklaringen till en stor del av de skevheter och orimligheter som präglar dagens samhällsdebatt i västvärlden.

Bara under den senaste dryga veckan har ett antal händelser inträffat som jag hoppas kan bidra till att konkretisera och belysa min poäng.

Under partiledardebatten i SVT gick samtliga vänsterliberala partier fullständigt i taket för att Jimmie Åkesson sade att invandrarmän är överrepresenterade när det kommer till våld mot kvinnor. Att Åkessons påstående står på solid vetenskaplig grund och därmed (för oss som tror på existensen av en objektiv sanning) egentligen inte är en fråga om tyckande utan bara ett etablerat faktum, spelade ingen roll i sammanhanget.

Åkesson var ond, inte för att han hade fel i sak, utan för att han förde fram ett ”narrativ” som konkurrerade med vänsterliberalernas utopi om att alla människor ska vara exakt likadana och att alla kulturer skall vara exakt lika goda och därför att hans ”narrativ” i deras ögon riskerade att såra en ”förtryckt grupp”, i det här fallet invandrarmän. Kvinnor har uppenbarligen en sekundär status som förtryckt grupp i sammanhanget.

Själva idén och utgångspunkten om att alla människor, oavsett vilken kultur de fostrats i, är ungefär likadana och respekterar kvinnors rättigheter i precis samma utsträckning, är intressant att stanna till vid. Detta då det (för oss som tror på traditionell västerländsk ”borgerlig” logik) kan uppfattas som tämligen motsägelsefullt att å ena sidan säga att alla människor föds som helt blanka blad och att allt vi är endast är en produkt av ”sociala konstruktioner”, och å andra sidan säga att det inte spelar någon roll vilken kultur man uppfostras i för man i slutänden blir likadan ändå. Än mer motsägelsefullt blir det när man betänker att vänsterliberalernas främsta credo är att de ”patriarkala normerna” i dagens svenska kultur till varje pris måste ändras eftersom den kultur vi just nu har leder till att svenska män och pojkar blir kvinnoförtryckare. Att den moderna svenska kulturen leder till kvinnoförtryck medan till exempel den afghanska inte gör det känns (för oss som tror på förekomsten av mätbara och verifierbara fakta) en smula svårsmält.

Efter partiledardebatten så rullade nyhetshändelserna på i följande ordning:

1. Nya Zeelands damlandslag i tyngdlyftning meddelade att transpersonen Laurel Hubbard kommer att representera dem vid de olympiska spelen i Tokyo.

2. En lärare i Järna fick sparken för att hon vägrat att använda pronomet ”hen” och istället bara ville tilltala eleven med namn. Uppsägningen skedde med stöd av den statliga diskrimineringsombudsmannen.

3. Vårdguiden släppte nya riktlinjer där man uppmanar alla att helt sluta använda orden ”kvinna” och ”man” när man till exempel talar om förlossningsproblem och prostataproblem.

4. Försäkringskassan började använda ordet ”hen” i sin information till gravida personer som kan vara berättigade till graviditetspenning.

Få förnekar idag att det finns personer som anser sig vara födda i fel kropp med fel kön. Få anser också att man inte skall behandla dessa individer med vänlighet och respekt. Detta är dock inte nödvändigtvis detsamma som att dessa individers subjektiva uppfattning av verkligheten skall tillåtas att trumfa den fysiska verkligheten och biologiska fakta.

En man som mentalt uppfattar sig som kvinna är fortfarande rent biologiskt en man och kommer därför att ha en mans styrka. En mängd vetenskapliga studier har påvisat att kvinnors generella muskelstyrka i normalfallet är 40 till 75 procent av mäns.

Det är ett väl etablerat faktum att endast biologiska kvinnor kan bli gravida och föda barn och att endast biologiska män har en prostata.

Vetenskapliga sanningar som dessa har dock genom vänsterns försorg nu blivit underordnade det postfaktiska ”narrativet” att den som uppfattar och säger sig tillhöra ett visst kön också gör det.

Det stannar inte heller där. Det veckans nyhetsflöde visar är att normen i vårt samhälle numera är att den som inte aktivt understödjer detta narrativ och dessa individers självuppfattning bör berövas sitt levebröd och är rättslös inför staten.

Enligt Bilan Osman, skribent vid vänstertidningen Expo och redaktör på vänstertidningen ETC, så lider alla som inte accepterar detta narrativ av den mentala störningen ”transfobi”.

På Twitter skriver hon att:

”män kan vara gravida, och kvinnor kan ha besvär med prostatan. Det här [ifrågasättanden, min anmärkning.] är inte okunnighet, det är transfobi.”

Alla hävdanden av vedertagna vetenskapliga fakta och ifrågasättanden av hennes och myndighetssveriges nya narrativ är enligt henne detsamma som att ”sprida misstro och missaktning mot transpersoner”.

Den som hävdar den förtryckta gruppen ”kvinnors” rätt att få nämnas i myndighetstexter och att få slippa bli diskriminerade vid idrottstävlingar är nu alltså psykiskt störd eftersom narrativet hos gruppen ”transpersoner” för tillfället har en högre placering i vänsterliberalernas offerhierarki.

Sist ut i veckans nyhetsflöde var en intervju i Dagens Industri med den framgångsrike entreprenören Erik Selin. I intervjun sade Selin att den relativt låga andelen kvinnor på toppositioner inom fastighetsbranschen nog inte kan förklaras med patriarkala strukturer och diskriminering utan att det snarare kan förklaras med att kvinnor generellt är mindre riskbenägna och kanske generellt prioriterar andra värden i livet högre än förmögenhetsbyggande och extremt långa arbetsdagar.

Selins uttalande kring generella biologiska skillnader mellan män och kvinnor i dessa avseenden står på solid vetenskaplig grund.

Alla generaliseringar kring stora grupper såsom män och kvinnor innehåller givetvis mängder med enskilda undantag. Även relativt små skillnader i normalspannet på gruppnivå får dock stora konsekvenser i extremsituationerna, dit till exempel erövrandet av toppositioner inom vissa extremt krävande delar av näringslivet kan räknas.

För att bara, närmast på måfå, plocka ett par exempel ur den uppsjö av vetenskapliga studier som stöder Selins uttalande så kan till exempel de följande nämnas:

Gary Charness, professor i ekonomi och chef vid avdelningen för ekonomisk beteendevetenskap vid University of California publicerade 2012 en sammanställning av 15 vetenskapliga experiment i den vetenskapliga tidskriften Journal of Economic Behavior and Organization. Utfallet av studierna var enligt professor Charness ”extremt robusta” resultat till stöd för att kvinnor är betydligt mer riskundvikande än män vad gäller finansiella investeringar.

I en annan studie från 2008 genomförd i samarbete mellan Harvard University och Handelshögskolan i Stockholm fann forskarna ett direkt samband mellan testosteronnivå och risktagande i finansiella situationer. Resultaten presenterades bland annat i universitetstidskriften The Harvard Gazette.

I en annan studie från Harvard University intervjuade Francesca Gino, professor i företagsadministration och beteendevetenskap vid Harvard Business School, flera tusen kvinnliga företagare, akademiker och kvinnliga studenter vid USA:s topputbildningar för ekonomer. Resultaten visade att dessa kvinnor såg toppkarriärer inom näringslivet som lika möjliga för dem att nå som för män, men att de i betydligt mindre utsträckning såg det som något eftersträvansvärt. Förklaringen till detta var att de ekonomiskt högt utbildade kvinnorna generellt hade fler starka livsmål än männen och att de värderade ickemateriella livsmål såsom välfungerande familj- och vänskapsband högre än att nå den absoluta toppen inom sin yrkesbana.

Erik Selins uttalande var alltså troligen helt sant. Åtminstone har det vetenskapligt stöd från ledande experter vid några av världens högst ansedda universitet. Trots detta har han de senaste dagarna mötts av skoningslös kritik och fått löpa gatlopp i svenska medier.

Det postfaktiska samhället är ett faktum. Den nya vänstern har förvandlat sanning till lögn.

Mattias Karlsson