Mattias Karlsson: Art nouveau som exempel på att konservativa inte nödvändigtvis motsätter sig förnyelse – utan endast försämring

10 maj 2021

Vänsterliberaler tror ofta att konservativas reaktion mot samtidens konst och arkitektur grundar sig i att vi alltid tycker att allt nytt är dåligt och att allt äldre alltid är bättre. Så är inte fallet.

När När art nouveau, jugend, Arts and Crafts och ”nittiotalisterna” dök upp som nya inriktningar inom arkitektur, konst och litteratur vid 1800-talets slut skedde det delvis som en protest mot äldre stilar som naturalismen och realismen, som man menade hade stelnat i sina former, inte var tillräckligt fulländade, och inte strävade mot rätt ideal.

Många av dagens konservativa, åtminstone jag själv, skulle nog medge att nittiotalisterna till stor del hade rätt i sin kritik, och att förnyelsen i det fallet ledde till en förbättring.

Det som skiljer 1890-talets förnyare från funktionalisterna och postmodernisterna som senare tog över och vars brutala, avskalade stilideal varit förhärskande sedan 1900-talets andra hälft och fram till idag, är idealen och estetiken. Det som gör de förstnämnda mer tilltalande för mig som konservativ är att de i sin förnyelse strävade mot skönhet, sublimitet och eller hemkänsla. Målet var heller aldrig att helt förkasta tidigare traditioner utan snarare att förädla dem.

De idag förhärskande stilbildningarna utgör raka motsatsen till detta. Funktionalismen och postmodernismen är ett uppror mot allt vad tradition heter, och man förkastar strävandet mot dygder (bortsett från jämlikhet), mot skönhet och hemkänsla, vilket har bidragit till att frammana en allt starkare känsla av främlingskap och meningslöshet hos många av västerlandets invånare.

Som min värderade Oikos-kollega Asle Toje beskrev det i sin essä om de tyska filosoferna Herder och Fichte (https://oikos.se/2020/09/asle-toje-herder-vs-fichte-nationalismen-ar-inte-alltid-liberalismens-fiende/?fbclid=IwAR3TyXmmSg1x00BcXXLDMt8aBQnHkCiL2qbyYAQ2uNDvMjh4U3fj_VQ-ca4 )

”Våra högutbildade eliters världsåskådning må elegant svära läpparnas bekännelse till abstrakta ideal, men för många människor har den värld som de har skapat visat sig vara en ödslig och alienerande plats. (…)

Beskåda bara den kultur som postmodernismen skapar i Europa. Se på den offentliga konsten. Lyssna på sångerna. Titta på arkitekturen. Det är som att vi förlorat ett krig och befinner oss under ockupation av en rivaliserande civilisation som föraktar oss och som ivrigt vill gnida in i ansiktet på oss hur lågt de aktar oss.”

Att konservativa reagerar så starkt mot detta och engagerar sig så passionerat i frågor om estetik, konst och arkitektur går tillbaka till konservatismens människosyn. Konservativa tror att varje människa inom sig bär på såväl mörka som ljusa, destruktiva som konstruktiva krafter.

Den mänskliga naturens grundläggande ofullkomlighet omöjliggör för den konservative en tro på utopier och perfektion. Men för att den enskilda människan och samhället skall kunna nå en så stor del av sin potential som möjligt, krävs vid sidan av lag och ordning, naturliga gemenskaper, hemkänsla, dygder och traditioner, också en miljö, en estetik och en kultur i bredare mening som befrämjar våra ljusare sidor och undertrycker de mörkare.

Man kan uttrycka det som att vi bör sikta mot stjärnorna med förhoppningen om att i bästa fall kanske ändå landa i trädtopparna. Den förhärskande samtidskulturen säger däremot i hög grad åt oss att inte sikta någonstans. Vi bör vara nöjda med att irra runt i nihilismens, alienationens och hedonismens undervegetation eftersom något annat och något bättre vare sig är möjligt eller eftersträvansvärt. Bland annat eftersom vissa individer skulle riskera att nå högre än andra i sådana strävanden, och därmed hota den heliga jämlikheten.

Förhållningssättet till realismen, art nouveau och postmodernismen inom kulturen skulle således kunna sägas utgöra ett belysande exempel på att konservatismen inte alls alltid förkastar förnyelse – utan endast försämring.

Mattias Karlsson