MALCOM KYEYUNE: Stockholmshycklare och Filipstadsbananer

12 apr 2021

Nyligen figurerade kulturkvinnan Cissi Wallin åter i hetluften efter en krönika om den krisdrabbade kommunen Filipstad. Filipstad är känt sedan tidigare som den kommun som kanske burit det hårdaste lasset under flyktingkrisen sett till invandringsmängd och kostnader utslaget på den tämligen lilla befolkningen, och efter ett beslut om att stänga ner den skola som de flesta eleverna med invandrarbakgrund hamnat på och bussa dessa till en annan skola samlade upprörda föräldrar ihop en tämligen gedigen namnlista. Mer än tusen personer skrev under i en kommun med enbart tio tusen invånare.

Wallins krönika är i sig ett tämligen fantasilöst exempel i genren. Klass är alltid en tämligen öm tå för folk med hjärtat till vänster idag – Wallins man är mångmiljonär och hon bor själv i ett av landets mest exklusiva (och segregerade!) områden – vilket gör att det rena klassföraktet som ska ges uttryck för måste förkläs på olika vis. Därmed är problemet inte brist på resurser eller en integration som inte fungerar, utan svenskarnas ”svennebanan”-karaktär. Svennebananer är folk som du och jag, fast med skillnaden att de på grund av en sorts kulturell underlägsenhet (varifrån denna underlägsenhet kommer ifrån lämnas vi dock att gissa om; kanske från vattnet?) helt enkelt gärna ägnar sig åt olika ”galenskaper” och är rent allmänt ”inskränkta”. Enligt Wallin kan denna uppslutning mot bussning i Filipstad bara förklaras av det som på marxistiska går att kalla subjektiva faktorer; det handlar helt enkelt om enskilda människor som väljer att vara dumma i huvudet.

Det är lätt att håna Wallin, men hennes krönika på ämnet illustrerar faktiskt att Sverige verkligen är och förblir en ren konsensuskultur. Det råder idag ett allmänt konsensus om att man inte vill ha sina barn i alltför uppblandade skolor – och problemet man är rädd för är inte härkomst eller hudfärg, utan deras potential att ställa till ”kaos”. På många av de värsta skolorna i Sverige idag sker det återkommande etniska upplopp (i medierna rapporteras detta under eufemismen ”stök mellan olika grupperingar”), lärare som blir knivhotade av sina elever, och dylikt. Ingen förälder som bryr sig om sina barn vill sätta sina barn i dessa skolor, har de möjligheten så flyttar de. Cissi Wallin står inte på något sätt utanför detta konsensus, utan hon har helt enkelt råd att bo i rätt sorts områden; att rösta med fötterna (och med plånboken!) istället för via en folkomröstning, som de stackars lantisarna ute i Filipstad. Bråket om ”integration” som kan skönjas i hennes krönika är inget bråk alls; antingen är du en högstatussvensk som har du råd att hyckla, eller så är du lågstatussvensk och måste vara öppen med vad det är du faktiskt tror på. Något tredje alternativ finns i princip inte.

Här är det värt att inse att situationen i Sverige angående våran inställning till integration och invandring faktiskt är långt mycket mer bister än vad många tror. Invandringen har på sina ställen vuxit sig så stor och hanterats så dåligt att frågan om vart barnen med invandrarbakgrund ska gå i skolan nu fått ungefär samma karaktär som debatterna om hur vi ska förvara använt kärnbränsle. ”Inte på min bakgård!” blir svaret, föga förvånande, från alla som har röst att tala med. Cissi Wallin kommer inte att lägga på sina egna barn att försöka sanera situationen, och hennes passiva ilska mot att ingen annan gör det är lika tröttsam som den är verkningslös.

Då återstår liksom frågan: vad kommer att hända? Vad kommer egentligen att hända med Sverige, när vi erkänner öppet det vi redan nu räknar kallt med mellan skål och vägg: att skolorna för flyktingkrisens barn inte kommer vara funktionsdugliga överhuvudtaget, och kanske inte ens kommer vara rustade att lära barnen ens en grundläggande svenska? När vi väl gett upp idén om att skolan ska integrera folk – och det är de facto vad som sker just nu – finns det överhuvudtaget ingen plan kvar. Alla vi svenskar håller just nu på – Cissi Wallin och Svenne banan inräknat! – att bearbeta en verklighet där vi inte längre förväntar oss att de flesta av de vi tagit emot faktiskt någonsin kommer bli integrerade. Risken är att när den bearbetningen är kvar så kommer vi snabbt att inse att sådant som ”frivillig repatriering” kommer vara namnet på det nya politiska overtonfönstrets mest humana vänsterflank.

Den utvecklingen bär faktiskt Stockholmshycklare såsom Cissi Wallin mer ansvar för än ens tiotusen svennebananer i Filipstad.

Malcom Kyeyune