ASLE TOJE: VARFÖR URSULA MÅSTE AVGÅ

12 apr 2021

Vaccinfiaskot som skadat EU:s trovärdighet.

Ursula von der Leyen är färdig, oavsett om hon är medveten om det eller ej. The Economist påpekade på sin ledarsida att ingen minister i ett land skulle överlevt det personliga ansvaret för en blunder utav denna kaliber. En blunder som kostat tusentals människor livet, samt miljarder euro i kostnader. Tidskriften, som till vardags hävdar att det är tack vare EU som solen går upp på morgonen, kom farligt nära att kräva kommissionspresidentens avgång.

Givetvis kan EU:s vaccinfadäser bortförklaras. Problemet var att Ursula von der Leyen insisterade på att detta var hennes ögonblick i rampljuset, inte hälsoministerns. Hon sa som Pippi: ”Det här har jag aldrig prövat förut, så det tror jag säkert att jag klarar av”. Men EU behöver kompetensen (i ordets dubbla bemärkelse) gällande folkhälsan. Den bristande erfarenheten i denna fråga manifesterade sig dock i ren senfärdighet.

Jag blev överraskad av EU:s ”hold my beer”-attityd. Enligt min erfarenhet är det här en typ av verksamhet som EU inte är bra på. Unionen kan hantera processer, men inte tidspress. Jag kan faktiskt inte komma på ett enda tillfälle då EU har lyckats i något liknande åtagande. Detta beror delvis på att EU:s byråkrati är fullt jämförbar med Londons väldiga samt komplicerade administration. Till råga på allt så saknar EU även helt en Folkhälsomyndighet.

EU:s vaccinförhandlingar hanterades personligen av Von der Leyen. Hon kallade det för en ”europeisk framgångshistoria”, innan historien ens nått det sista kapitlet, antagande att framgången tordes vänta runt hörnet. Eurokraterna fokuserade för mycket på pris, och för lite på produktion samt logistik. Juni blev till augusti samtidigt som vaccinproducenterna dividerade om ersättningsansvar.

Det värsta är att EU tydligen inte hade någon plan för att utvidga produktionskapaciteten, något både den brittiska och amerikanska byråkratin klarade av att genomföra. Att EU inte ens försökte har medfört långsiktiga komplikationer. I Indien ökade vaccinproduktionen i ett svindlande tempo då regeringen tillfälligt upphävde regelverket för att kunna bygga nya fabriker, vilket ledde till att dessa byggdes på rekordtid. EU har utöver detta varit långsammare än andra på att godkänna nya vaccin.

Von der Leyen erkände att ”misstag blev gjorda”, utan att nämna vad felen bestod utav eller vem/vilka som begått dem. I november lade EU fram en ny ”strategi” – som i det här fallet gällde europeisk farmaci. Den var givetvis fylld med fina ord, men som i praktiken nu ser annorlunda ut: omkring 17 procent av EU:s befolkning har fått sin första dos vaccin, i jämförelse med 50 procent i Storbritannien och 40 procent i USA. 971 000 européer har hittills avlidit i Covid-19.

Detta beror på att europeiska länder inte klarat av att hantera smittan innanför sina egna gränser, i jämförelse med andra i-länder som Nya Zeeland, Sydkorea, Japan, Kina och Chile. Det finns säkerligen många orsaker till varför det nya Europa inte klarar av att åtgärda problem på ett sätt som andra nationalstater i andra världsdelar klarat av. Vi ser att smittan har funnit sin petriskål i Europas migrantmiljöer. Uppslutningen kring smittskyddsåtgärder där har varit alldeles för låg.

Detta är ett känsligt ämne. Det är också av uppenbara skäl olämpligt att vända pekfingret mot minoriteter, att uppge dessa som syndabocken för krisen. Högerextrema i Europa har sedan länge försökt koppla ihop migranter med sjukdomar i syfte att skapa misstro. Trots detta kan ändå inte utredningen utav brister i det politiska hanterandet utav COVID-19 bortse från det som faktiskt gick helt fel. Det är vida känt att det är svårt att lösa problem som man inte är erkänner.

I en ”peer-review” granskad artikel (som publicerades i tidskriften för den norska läkarföreningen) finner forskarna Erik Ganesh, Iyer Søgaard och Zhanna Kan att invandringsandelen i samhället var den viktigaste riskfaktorn för smitta i Oslos stadsdelar. Detta stod klart även efter jämförelser utav socioekonomisk status och trångboddhet utförts. Forskarna pekar på kulturskillnader som en viktig faktor.

För att kunna vara villig att offra sig för samhället måste man också anse sig vara en del av det, visar resultatet. Covid-19 har visat problemet med hög invandring/låg integration (vilket är den favoriserade strategin från EU:s håll): utan någon gemensam kultur är det svårt att få folk att sluta upp i allmänhetens tjänst.

Europa har också betalt ett större pris än andra. EU:s samlade BNP föll med 6,3 procent 2020. I USA föll den med 2,3 procent, i Ryssland med 3,1 procent, samtidigt som den steg med 2,3 procent i Kina – den enda stora ekonomin som växte i 2020. Det förvånade många att Von der Leyen, mitt i krisen, bestämde sig för att lansera ett kostsamt globalt klimatinitiativ. Detta när näringslivet (som ska stå för notan) ligger i koma.

Krisen rör upp lite i omständigheterna kring Von der Leyens utnämnande till Kommissionspresident. I maj 2019 var det sju kandidater till posten som EU-president. Samtliga bedrev valkampanjer för att bli ”spetskandidater”, deltagande i TV-debatter i samtliga EU-länder. Väljarna blev informerade om att deras röster skulle avgöra vem som skulle bli den som leder EU.

Men så blev det inte. Von Der Leyen, som inte hade deltagit i någon valkampanj, fick jobbet som om det skötts genom kohandel i slutna rum. Detta har som effekt att det demokratiska mandat som Europavalet var menat att ge henne, nu saknas. På ett år förbrukade hon sitt politiska kapital. Detta blev synbart efter episoden i Ankara, där värden inte ens hade satt fram någon stol till henne och hon blev sittande i en soffa fyra meter från resten av sällskapet.

”Soff-gate” i Turkiet skulle kunna anses vara en engångsföreteelse. Men efter att EU:s utrikeschef Josep Borell blivit förödmjukad i Moskva, framstod det ganska klart att EU:s representanter inte respekteras. Von Der Leyen är efterträdare till den, minst sagt, anmärkningsvärda Kommissionspresidenten Jean Claude Juncker. Han som ofta var inkapabel att hantera sitt ämbete, något som blev väldigt påtagligt när han närmast fick bäras ut från ett NATO-toppmöte 2018.

Men huvudorsaken till att man nu slipar knivarna, handlar om demokrati. Med makt följer också ansvar, även så i EU. I Paris och Berlin talar man lågmält om att von der Leyen bör ersättas av Emmanuel Macron, eftersom han kan förlora valet till presidentposten nästa år. Detta kan mycket väl ske. Ett exempel på detta är då Europaparlamentet 1999 brukade sin vetorätt för att tvinga Santer-kommissionen till att avgå.

Asle Toje