MALCOM KYEYUNE: KLASSPOLITIK OCH KULTURKRIG

8 feb 2021

Författare: Malcom Kyeyune

Det finns en populär politisk berättelse som hävdar att det som är vänsterns roll är att syssla med något som heter ”klasspolitik”, medan högern – hur man nu vill definiera denna – på något vis är befriade från behovet att göra samma sak. Visst, vänsterns sociala, politiska eller ekonomiska koppling till den mytomspunna ”arbetarklassen” är idag allt mer en fabel än en realitet, vilket också utgör den absolut mest populära saken att klaga på eller ironisera över inom vänstern. Likt huvudpersonen i en buskiskomedi så vill man ju självklart väl, även om man hela tiden misslyckas. Högern, däremot, har inte ens någon sådan välvilja, och är på något sätt befriad från materiell politik, till förmån för ett ”kulturkrig”.

Den här uppdelningen – mellan en ”sann” klasspolitik, och ett ”falskt” kulturkrig – har en lång historia. Problemet är att denna berättelse är rent nonsens. Få politiker genom mänsklighetens historia skulle överhuvudtaget hålla med om att en sådan uppdelning ens var möjlig; för en romersk senator eller en fransk greve var inte samhällsklass något som man kunde välja att inte ta hänsyn till, eller som bara påverkade politiken om eller när folk valde det. Klass, kast och samhällsstånd var politiken, och att navigera de olika intressen som olika grupper hade baserat på sin materiella ställning här i världen var vad hela hantverket gick ut på.

Berättelsen om existensen av en höger som inte gillar att tänka på klass till förmån för ett ”kulturkrig” är idag främst ämnad att dölja realiteten i vänsterns skiftande klasspolitik. Frank Baude, som avled nyligen, var under sina nästan trettio år som partiledare för KPML(r) en man av den gamla skolan, en man som – i regel förgäves – slogs mot tendenserna hos vänstern att överge arbetare till förmån för tjänstemän, statligt anställda, och diverse andra ”småborgerliga” grupperingar och idéer, enligt honom. Först var Baudes kamp främst en kampt mellan KPML(r) och andra ”småborgerliga” partier. Sedermera blev kampen en kamp mot den smygande småborgerligheten som höll på att ta över hans eget parti. Det råder ingen tvekan om att Baude förlorade den kampen, vilket han själv var bittert medveten om.

Ingen inom politiken är fri från det faktum att en politiker – för att vara just en politiker, snarare än en person som sitter på en parkbänk och orerar fritt – måste söka stöd i olika samhällsgrupper för att uppnå makt. Säg till mig vem och vilka som utgör din maktbas, och jag kommer kunna berätta för dig vad det är du kommer vara tvungen att göra och tycka, med andra ord.

Det är därför den kanske viktigaste och mest centrala tendensen i västvärlden är hur både högerns och vänsterns makt- och väljarbaser nu håller på att skifta framför ögonen på oss. När Ebba Grön skrev om hur staten och kapitalet satt i samma båt var detta inte bara prat; socialdemokraternas långa år av framgång byggdes på en allians mellan stora men alltjämt nationella företagskoncerner och den organiserade arbetarrörelsen. Detta är dock inte längre en levande modell, och dagens allianser ser olika ut.

I takt med att företagen slutat vara nationella har de som bekant blivit progressiva, eller ”woke”, som det heter. Stora delar av högern har under lång tid klagat på denna progressivism – en påstådd infiltration av vänsterns idéer in i tidigare pålitliga högerbastioner – men detta är att missa skogen för träden. En modern version av Ebba Grön skulle inte sjunga om ”staten och kapitalet”, utan snarare om att NGO:er, stora (tech)bolag med extremt svag koppling till sina forna hemländer, och progressiva politiker nu gjort sig hemma i 2000-talets svanmärkta jolle. I takt med att den här alliansen blir starkare håller den traditionella högern på att förlora allt fäste i de ”nya” delarna av näringslivet, samtidigt som banden till de ”gamla” delarna av detta sakta men säkert tynar i relevans. Ser man till läget i USA är bilden klar – demokraterna är numera partiet för de allra rikaste, samtidigt som gamla donatorer överger Republikanerna i strid ström.

På ett plan är det förståeligt att många inom vänstern fortfarande vill oja sig över högerns påstådda ”kulturkrig”. Ju mindre man behöver använda sin egen klassanalys på den figur som framträder i spegeln, desto bättre. För den som vill börja att bena ut varför vänstern ser ut som den gör idag är detta dock änden man måste börja i. Jag kan därför varmt rekommendera två artiklar som kommit ut nu i dagarna, som båda två – på sina egna vis – avslöjar en hel del om sakernas tillstånd.

The billionaire takeover of civil society, Spiked, 29 januari 2021: https://www.spiked-online.com/2021/01/29/the-billionaire-takeover-of-civil-society/

The Secret History of the Shadow Campaign That Saved the 2020 Election, TIME Magazine, 4 februari 2021: https://time.com/5936036/secret-2020-election-campaign/

Malcom Kyeyune