MALCOM KYEYUNE OM CENSUR

31 jan 2021

Yttrandefrihet och dess gränser är en av politikens mest grundläggande tvistefrågor. Vem som har rätt att säga vad (och vem som har rätt att avgöra när det som sägs går över gränsen) bestämmer själva grundreglerna för ett samhälles politik, oavsett om vi befinner oss i en modern informationsekonomi eller ett medeltida feodalsamhälle. När den rike, berömde och folkkära författaren Voltaire förolämpade adelsmannen Guy Auguste de Rohan-Chabot i ett gräl, svarade Rohan ett par dagar senare med att skicka ett par betjänter, beväpnade med påkar, för att misshandla Voltaire grovt på öppen gata. När Voltaire svarade med att kräva att Rohan skulle ställa upp på duell eller betala ersättning för all den skada han åsamkat honom, blev Rohans svar att hänvisa till kungen, som spärrade in Voltaire i Bastiljen, utan någon rättegång. Voltaire må ha varit både rikare och mer begåvad än Rohan, men det ändrade knappast något; i det gamla Frankrike hade ingen vanlig bonde rätten att förolämpa en adelsman, oavsett om bonden i fråga råkade vara rikare än Krösus.

Så länge människor sysslar med politik kommer frågan om vem som får säga vad att vara med oss. De senaste åren har det dock skett en tämligen snabb rockad kring yttrandefriheten. Vänstern, som i början på 00-talet utmärktes av anti-globalism och motstånd mot övernationella och/eller icke-demokratiska institutioner, låter idag allt mer som libertarianer. ”Det är en fri marknad, Facebook har rätten att bannlysa vem de vill, gillar du inte det så får du starta ditt eget företag!”. Likt Micke och Molle, som trots sina stora skillnader lyckas knyta vänskapens band sinsemellan, så kan vi idag se hur vänsterpartister och marknadsförespråkare på Timbro nu upptäcker en oväntad sorts gemenskap i kärleken till den osynliga handen.

Men hur oväntad är egentligen denna nya upptäckt? Förespråkare av censur – vare sig denna sker via lagstiftning eller ”bara” de facto – är i princip alltid insiders, medan de som befinner sig utanför politikens maktcentra alltid är emot censur. Socialdemokraterna var helt emot statliga eller privata försök att förhindra politiska idéer från att spridas när de själva var på utsidan. Idag är de mer eller mindre ivriga förespråkare av olika åtgärder för att skydda den svenska befolkningen mot ”felaktig” eller ”skadlig” information. Detta är helt naturligt, förklarar de, därför att fel sorts information, spridda av människor med oärliga eller dåliga intentioner, riskerar att skada Sveriges sammanhållning och goda moral. Att deras borgerliga motståndare såg socialdemokraterna som spridare av precis lika ”skadliga” idéer en gång i tiden är inte längre relevant.

Hyckleri? Ja, kanske. Men på sätt och vis är detta helt och hållet naturligt. Det är först nu, när högern på allvar börjar utsättas för koordinerad censur över sociala medier, som man börjar omvärdera tidigare ganska slappa antaganden om att marknaden kommer lösa allt. Fram till nyligen gick det fortfarande att hävda att en plattform såsom Twitter skulle straffas av kunderna om den började censurera konservativa röster för mycket. Dessa argument imponerar inte direkt längre, efter att de stora tech-bolagen gått ihop för att totalt krossa den alternativa plattformen Parler och göra det omöjligt för dem att bedriva någon som helst verksamhet.

Vem som får säga vad, och vem som bestämmer vad som är över gränsen, är aldrig bara en principfråga att diskutera på några upphöjda seminarier. Det är, i slutändan, en fråga om politisk makt. Idag, när kartor och koalitioner ritas om, stundtals i halsbrytande takt, är det värt att komma ihåg att det som sker inte bara är att nya idéer sprids, nya principer accepteras, utan bakom allt detta ligger det en skiftande realpolitik. Socialdemokraterna i Sverige, precis som hela den ”progressiva” vänstern, brett definierat, lider just nu av ett långsamt tapp av väljare och legitimitet. Den gamla, breda samhällsbasen som dessa partier förlitat sig på tidigare håller på att försvinna, och den nya, ”moderna” kärnan av urbana, välutbildade väljare, är helt enkelt för liten och för instabil för att kunna garantera makten på lång sikt. Samtidigt har högern – återigen brett definierad – tvingats att gå från en tämligen inåtblickande och elitistisk politisk formering till att dela säng med ”pöbeln”. Här i Sverige är det Sverigedemokraterna som representerat denna utveckling, där plötsligt rasistiska, elaka, underutbildade, moraliskt förtappade ”lantisar” tillåtits klampa in och ”förstöra” politiken. I länder med tvåpartisystem, såsom USA, har högerpartierna tvingats att acceptera att lantisarna numera är en del av det egna partiet.

Så vad ska man då ta med sig från allt detta? Tja, en bra början är att varje principiell diskussion vilar på realpolitiska kontinentalplattor. I nästa krönika kommer vi undersöka närmare hur dessa kontinentalplattor håller på att skifta i USA, ett land som givet sin position blivit epicentrum för en ny diskussion om censurens vara eller icke vara.

Malcom Kyeyune