GÄSTKRÖNIKA: FRÅN LIBERALISM TILL KONSERVATISM – BJÖRN AXÉN

12 jan 2021

Författare: Björn Axén

Björn Axén är utbildad statsvetare med inriktning mot internationella relationer och politisk teori. Han har under många år varit verksam som liberal opinionsbildare och arbetar med skolutveckling på kommunal nivå. I denna gästkrönika tecknar han en bild av sin egen filosofiska resa från liberalismen mot konservatismen och reflekterar över konservatismens karaktär.

Konservatism är revolutionärt när det progressiva är hegemoniskt

Så då har jag äntligen lyckats skriva om min nya politiska position: konservatism. Jag har tidigare skrivit om hur jag gick från frihetlig socialist till liberal samt hur mina frihetliga ideal inte förändrats.

Texten handlar statens funktion och håller mig på så sätt inom det liberala (hobbesianska) paradigmet, men egentligen är frågan större. Själva poängen med konservatismen är att den är större än frågan om staten och även omfattar samhället. Jag finner att den liberala teorin inte är tillräcklig för att hantera en rad problem som jag anser att staten inte ska ha att göra med. Samtidigt som jag tror att staten har en funktion att fylla i vissa samhälleliga frågor.

Redan innan riksdagsalet 2014 stod det klart att det fanns en spricka inom liberalismen och som manifesterades i och med valet och den har sedan dess blivit än större. Då insåg jag att alla liberaler måste välja mellan höger och vänster i den ny politiska miljön. Under åren blev min problem med liberalismen blev allt större och jag insåg tillslut, jag tror det var 2017, att den liberala positionen i svensk politik helt enkelt inte är där jag står ideologiskt. Jag började motvilligt kalla mig konservativ och är fortfarande lite osäker på om det är rätt ordval. Men det visar i alla fall var jag står ideologiskt i dagens svenska politiska landskap. Jag har under en längre tid även tänkt att jag ska beskriva denna position. Så när frågan “Vad är konservatism?” ställdes i tog jag tillfället att beskriva min bild. Till frågan lades även upp följande utgångspunkter som jag använde mig av.

Douglas Murray har gjort en poäng ut av att konservatism skiljer sig i från land till land och att det beror på vad man vill konservera. I den meningen blir konservatism relativt. Men finns det en essens till rörelsen?

I den här artikeln kommer Bo Winegard att destillera ner rörelsen till tre abstrakta koncept utifrån vilket han menar man man kan benämna rörelsen grundpremisser. (Jag har inte tagit del av videon eller artikeln.)

  1. humans are flawed, fallible creatures
  2. reason is powerful, but prone to error
  3. tradition and prejudice are often good guides to social policy

Murray har förstås rätt i att det skiljer sig i fråga om vad man vill konservera. På så sätt kan vi skilja det konservativa från det progressiva. I den definitionen saknar det konservativa ett eget mål och följer bara efter det progressiva (som kan ha olika mål beroende på vision) och försöker moderera utvecklingen. Det är en tom konservatism som endast kan handla om ett motstånd till den förändring som sker. Jag tror dock att det finns en djupare position som är konservativ. Jag skulle säga att det är position som har vuxit fram just genom ett motstånd mot det progressiva och nu tagit sig ett eget uttryck som, i alla fall västvärlden, har en egen bild av samhället. Dessa fångas delvis av de tre punkterna. Men jag skulle nog hävda att de är för negativt laddade. Det saknas en positiv bild också. Jag kommer att återkomma till dem i slutet.

Innan jag går in på frågan om de positiva delarna av konservatismen vill jag lägga till att den, just genom att den uppkommit som ett motstånd mot andra ideologier, är eklektisk till sin natur. Liberaler och socialister kritiserar ofta konservatismen för att sakna tydlig teoretisk grund. Medan det går att söka en teoretisk ren liberalism eller socialism bygger konservatismen istället på att man tar utvalda delar från flera källor, så klart från traditionen men även från liberalism och socialism om de passar in i ramen för det samhälle man vill bygga. Ofta tolkas den konservativa utvecklingstanken så enkelt att det bara handlar om att införa liberalismens eller socialismens idéer långsammare. Så simplistisk är så klart inte konservatismen. Istället handlar det om väga de olika idéerna mot varandra och se om de verkar rimliga på ett liknande sätt som dygder inom dygdetiken. Det handlar helt enkelt om att erkänna samhällets komplexitet med en mängd olika värden som behöver balanseras mot varandra och där man inte sätter ett teoretiskt överordnat värde över alla andra. Konservatismen blir på så sätt ett liknande system för samhällsnivån som dygdetiken är för den mellanmänskliga nivån.

Min bild av konservatismen kommer, liksom jag beskriver ovan, ur en kritik av socialism och liberalism. Det betyder att det är i kritiken av dessa som vi får syn på konservatismen. Jag kommer dock framförallt diskutera liberalismen, dels eftersom jag själv närmast kommer från en liberal position, men kanske än mer för att det vi ser idag är just hur konservatismen bryter sig loss från liberalismen.

Personligen ser jag ideologi som politiska teorier som hjälper att navigera i svåra normativa val i en komplex verklighet på ett liknande sätt som vetenskapliga teorier är verktyg för att bena ut en komplex värld

Jag började som socialist men insåg att jag inte höll med om flera saker. Det var flera skäl till att jag lämnade socialismen, men några som jag tror är relevanta för den här diskussionen är att jag aldrig trott på central planering, jag har alltid varit skeptisk till staten och byråkrati men samtidigt varit övertygad om att det behövs en stat som upprätthåller lag och ordning. Jag har alltid varit emot politisk våld, annat än i nöd. Jag tror på handel som stärker kulturellt utbyte och materiell rikedom. Jag har alltid ansett att kultur och historia är viktigt för både den enskilda människan och samhället hon lever i. Jag har aldrig trott på revolutioner och snabba förändringar. Jag har aldrig trott att mer resurser (högre skatt) är en generell lösning (särskilt inte i ett högskattesamhälle). Precis som att jag är övertygad om att det behövs inre säkerhet har jag varit övertygad om att ett land behöver ett yttre försvar. Alla dessa saker är sådant som fick mig att tillslut lämna socialismen eftersom det helt enkelt inte var en socialistisk ståndpunkt. (Till det kom mer personliga frågor som att jag förfasades över att mina socialistiska kamrater kunde planera våld men sen skyllde våldet på polisen.)

Detta ledde till en politiska ökenvandring några år. Jag tittade då på både liberalism och konservatism och valde liberalismen eftersom den har en mer optimistisk syn på människan och samhället. Just den frågan om hur positivt man kan se på människan har hängt med mig åtminstone sen dess.

Min grundläggande bild av liberalismen är att man vill ha ett så fritt samhälle som möjligt. Men vi behöver en institution som skyddar människor från våld och upprätthåller grundläggande rättigheter. Det kräver en minimal stat. Därtill kan det nog behövas vissa grundläggande skydd och kanske att staten löser vissa problem med kollektivt handlande. Inom detta ramverk som skyddar människor kan ett samhälle växa fram spontant där människor fritt kan välja hur de ska leva utan att förstöra för andra.

Men jag har haft två problem som den liberala teorin inte kan hantera utifrån kommunitär teori: Dels kan man ju tänka sig att det växer fram samhällen som trots att de inte bryter mot rättigheter ändå inte blir trevliga att leva i. Det är också möjligt att de samhällen som växer fram inte förmår att reproducera en kultur som upprätthåller systemet.

Enligt en kommunitär kritik av liberalismens är dess mål är alltför abstrakt: Det är bara ett förhållande mellan stat och medborgare om ett regelsystem för att förverkliga grundläggande rättigheter. Det liberala teorin förutsätter att det finns en gemensam föreställning om samhället som i sin tur vilar på en gemensam kultur och en gemensam identitet. Men dessa grundläggande delar hanteras inte i den liberala teorin.

Människan är en samhällsvarelse som behöver en kulturell gemenskap. I det liberala samhället lämnas den enskilda människan till att skapa sig detta sammanhang. Liberalismen hoppas på att det ska skapas olika gemenskaper ska kunna leva tillsammans men det är inte säkert att det faktiskt fungerar. Det gäller även på individuell nivå: utan en gemensam syn på världen så måste varje enskild människa själv söka sin meningsfulla bild av världen. Det finns flera problem här. Jag tror visserligen att endast en minoritet har kapacitet att lyckas med det, men även om nästan alla har den förmågan så har vi problemet att dessa bilder inte kommer att vara sammanhållna. De glider isär från varandra och splittrar samhället. Därtill så tror jag att liberalismen (och socialismen) saknar en fundamental dimension hos människan som faktiskt ger mening eftersom de endast är materialistiska (en andlig dimension kallar jag det men det utvecklar jag inte här men den tangerar det som Jordan B. Peterson tar upp i Maps of Meaning).

Jag föreställer mig identitet, för såväl människan och samhället, som ett träd där stammen är nutiden, minnen och tillvaron; rötterna vår forntid, historia, myter; och kronan som framtiden, våra möjligheter och potential. Problemet för liberalismen är att den lämnar identiteten utanför sin bild av politik och samhälle. Socialismen å sin sida hugger av stammen vid rötterna och hugger av kronans grenar för att styra samhället mot ett teoretiskt bestämt mål. (För trädets andliga sida se Världsträdet.)

Liberalismen har historiskt rent praktiskt vilat på en rad olika “institutioner” som just ger en sådan sammanhållning: kultur, historia, traditioner, kyrkan, nationen. Men ingen av dem ingår i grunden i den liberala teorin utom just den abstrakta staten. Därtill är liberalismen intimt förbunden med kapitalismen som i grunden sliter sönder kultur och traditioner och omdanar gemenskaper. Det ligger i dess natur som kreativ förstörelse som ger en extremt starkt materiell utveckling. (Här vill jag betona att jag inte är antikapitalism, bara att man behöver erkänna kapitalismens baksidor.) Kort sagt undergräver liberalismen i praktiken grundläggande institutioner som samhället är beroende av. Liberalismen har inte heller några lösningar på detta utan kan bara naiv förhoppning hoppas på att det inte är så farligt.

I praktiken liberalismen kunnat bygga på att dessa institutioner finns. Under lång tid har liberaler också förstått att de är viktiga för det har varit en grundläggande självklarhet för de flesta. Men de senaste årtiondena har detta förlorats och det är svårt att hitta tillbaka till genom såväl den liberala som den socialistiska teorin. Tvärtom ser de istället onödiga eller till och med farliga ut ur dessa ideologiers perspektiv.

Vi ser också hur västvärldens stater alltmer underminerat just dessa institutioner på en rad olika sätt. Därtill har vi under de senaste decennierna haft en invandring på en massiv nivå som aldrig skådats tidigare. Problemet med invandringen från det jag tar upp ovan handlar så klart om hur de faktiska kulturella gemenskaper som reproduceras i de olika samhällena splittras än mer. Det är ju dessutom medveten politik att skapa mångkulturella samhällen. Samtidigt vet vi att just mångetniska och kulturellt heterogena samhällen i regel är mer instabila. Man har t.ex. förklarat mycket av postkoloniala samhällens problem just med gränser dragna genom folkgrupper. Att Sverige var så homogent sågs som bra och en anledning till att staten kunnat fungera så väl. Om inte annat så är det tydligt att kultur är en viktig faktor i frågan om att bygga väl fungerande moderna stater.

Utifrån detta så blir det tydligt att en reaktiv konservatism är självklar – om inte annat för att bevara den liberaldemokratiska välfärdsstaten. Men jag vill också försöka se en positiv konservatism. Här har jag landat i att i alla fall i Väst så har staten en positiv roll att spela i samhället. Istället för att bara se staten som en abstrakt maktmaskineri som legitimeras genom att den förverkligar olika rättigheter så tror jag staten också behöver fungera som en garant för det gemensamma samhällets reproduktion. Detta just genom att upprätthålla en bild av samhället tillbaka genom historien och upprätthålla gemensamma kulturella traditioner. Dessutom tror jag att människan har en andlig sida (som inte måste handla om en ontologiskt sann gud utanför henne) som vi tappar bort i vår moderna avförtrollade värld. Jag tror det är en sida som måste utforskas men det blir en annan text.

Så för att återgå till de tre punkterna:

  1. humans are flawed, fallible creatures
  2. reason is powerful, but prone to error
  3. tradition and prejudice are often good guides to social policy
  4. Ja människan är i grunden inte självtillräcklig och moderna samhällen är mycket komplexa. Det behövs en social struktur för människan att förverkliga sin autonomi inom och genom.
  5. Förnuft är viktigt men den som tror att man kan komma fram till korrekta svar bara genom rationella analyser har en naiv förståelse av samhällets komplexitet. Vilket leder till nästa punkt
  6. I traditionen finns funktionell praktik bevarad som man kanske inte förstår rationellt varför den fungerar. Därtill kan de bära på värdefulla kulturella uttryck som har ett värde i sig eller som kulturella värden och del av den gemensamma identiteten. Många kanske är små och ser obetydliga ut men tillsammans bildar de den kulturella väv som ger mening i tillvaron. När det gäller fördomar så handlar det om generaliseringar som kan vara välfungerande. Det betyder dock inte att dessa aldrig ska ifrågasättas utan bara att man ska förstå att bara för att man inte ser deras värde betyder inte de att de inte har ett värde.

Positiva tillägg 

  1. Staten ska förutom legitimera grundläggande rättigheter även vara en garant för att reproducera det gemensamma samhället
  2. Detta gör staten genom att upprätthålla en sammanhållen bild av samhället tillbaka genom historien samt gemensamma kulturella traditioner. Olika politiska och kulturella ledare kan utifrån det föreslå visioner om hur samhället bör utvecklas

Om vi återgår till min bild av liberalismen så kan man se det som att precis som socialliberalism vill lägga till system som hjälper folk i nöd (fattigdom, sjukvård) eller t.ex infrastruktur, så anser jag att det behövs system för att upprätthålla icke-materiella delar av samhället. Detta finns i kulturen och i traditioner. Det är där vi rotar vår identitet, både som människor och samhälle.

Tillägg 2020.12.15

I min text om konservatismen använder jag ett träd som symbol för världen, för människan och samhället. Min bild är att ens världsbild behöver vara rotad i historia och myter, först då kan man stå stabilt i verkligheten. Därifrån kan man söka olika möjliga framtida vägar. Den rena liberalismen ser detta träd som opolitiskt. Den enskilde och samhällets identitet är en privat sak som staten inte ska lägga i sig i. Det fina med det synsättet är just friheten för människan att välja sig själv. Men förutom att det lägger stort ansvar på den enskilde så bortser det från verkligheten att det finns fientliga synsätt.

Den rena socialismen försöker kapa trädet vid roten och beskära kronen så det endast finns en teoretiskt ideal gren för framtiden.  Även scientismen huggar av roten och betraktar den som irrationell och struntar i kronen. Än värre är postmodernismen som försöker hugga hela trädet i så små bitar som möjligt och menar att var och en får bygga sitt eget träd av bitarna.

Eftersom liberalismen inte ser detta som politiskt viktigt så låter den socialism, scientism och postmodernism ta över paradigm för hur man ska se på identitet. Liberalisme blir alltså i praktiken värdelöst teoretiskt ramverk för den som anser kulturella värden är värdefulla. Om man som jag anser att de är grundläggande för både ett välfungerande och trevligt samhället och för människors förmåga att skapa sig en stabil identitet så blir det så klart svårt att vara ren liberal.

Man kan så klart fortfarande ha en liberal grundsyn men man måste låna in andra perspektiv för att kunna stärka dessa delar. De måste så klart inte vara just konservativa. Men i praktiken blir ens politiska position just den som kallas konservatism idag.

Uppdaterad: 21.01.04

Björn Axén
Gästskribent