okt 9, 2020

DAN KORN: När trälarna frigavs – Sverige, rasismen och slaveriet, del 2

Skarastadgan från 1335, som avskaffar slaveriet i den tryckta text från 1687 som är det närmaste vi kan komma originalet, som brann upp 1697.

Historien om hur Sverige avskaffade slaveriet mellan 1296 och 1335 visar hur dumt det är att brännmärka tal om ”vi” och ”dem”. Ur ”dem” uppstår efter hand ”vi”. Psykologin bakom detta gör att slaveriet avskaffas.

I den förra essän i denna serie konstaterade jag att de afrikanska slavar som under 1600-talet fördes till Sverige omedelbart frigavs, eftersom slaveri var förbjudet i Sverige. Detta var långt ifrån någon självklarhet. Magnus Erikssons landslag från 1350-talet som med förändringar och tillägg gällde som Sveriges lag ända fram till införandet av 1734 års lag, innehåller inget om slaveri, varken för eller emot.

Men just därför att landslagen hade luckor lutade sig den tidens jurister ofta mot de gamla landskapslagarna. Dessa, som skrevs ner under 1200-talet, kom alltså att delvis gälla långt efter att landslagen införts. Många ännu bevarade och flitigt använda handskrifter av landskapslagarna från 1500- och 1600-talen visar detta, men också de tryckta upplagor av landskapslagarna som kom under 1600-talet.

Upplandslagens förbud mot slavhandel

En liten behändig bok i pocketformat, som man kan tänka sig att lagmän och häradshövdingar kunde ha i rockfickan på resor, med titeln Sweriges rijkes gamble laghböker utkom 1650. Den innehöll Upplands-, Östgöta- och Hälsingelagen samt den medeltida texten Konungastyrelsen. I den kunde alltså 1600-talets jurist läsa i Upplandslagen från 1296 med stavningen lätt moderniserad till 1600-talets stil, så att den medeltida texten också blir lite lättare för oss att försöka förstå:

HAwi enging kristin madher wald kristna at sälia: Thy at tha Krister war salder Tha löste Krister alla kristna

Dessa ord ur Upplandslagens köpmålabalk betyder på nutida svenska att ingen kristen man har rätt att sälja en annan kristen, ty när Kristus såldes löste han alla andra kristna från att säljas.

Som vi ser innebär detta enbart förbud för en kristen man att sälja en annan kristen som slav. Det talas inget om man hade rätt att äga slavar, kristna eller andra.

Textens påstående att Jesus skulle ha löst alla kristna från slaveri för all tid var då sannerligen inget som kristna några hundra år tidigare brydde sig om. Så Upplandslagens ord innebär inget förbud mot annat än handel med slavar, om dessa var kristna. Ägande av slavar förbjöds inte. Och dess teologiska påstående om att detta skulle vara emot kristendomen håller inte.

Ändå innebär dessa ord något nytt och för sin tid revolutionerande. Och för 1600-talets svenskar uppfattades orden som ett förbud mot slaveri, oavsett om slavarna var kristna eller inte. De kunde ju bli kristna. Det är en intressant utveckling, som vi kan konstatera sker flera gånger i historien.

Lagman Eskil får en idé

Vi vet från den isländska Sturlungasagan att politikern och sagonedtecknaren Snorre Sturlason på flykt undan klanstrider på Island sommaren 1219 vistades hos lagman Eskil Magnusson och hans hustru Kristina Nilsdotter i Västergötland. Lagman Eskil var son till Magnus Minnesköld till Bjälbo, den viktiga östgötska bjälboättens huvudman, som också i sitt andra äktenskap hade sonen Birger jarl. Kristina var barnbarn till kung Erik den helige och änka efter den norske jarlen Håkon galen.

När den isländske stormannen och sagonedtecknaren vistades hos dem rådde det alltså inte brist på samtalsämnen! Snorre fick stoff för sina senare nedtecknade kungasagor i Heimskringla och lagman Eskil verkar ha inspirerats att nedteckna västgötarnas muntligt traderade lag, för det gör han en kort tid senare.

Västgötalagen är den äldsta av de gamla svenska landskapslagarna. Skånelagen är visserligen äldre, men på den tiden vi här talar om tillhörde Skåne Danmark. Den värld som möter oss i Västgötalagen är ett klansamhälle. Om någon begått ett mord skall han betala mansbot och har han inte råd tvingas kusiner och sysslingar betala, en direkt motsvarighet till hur sådana saker ännu görs upp åtminstone i traditionella kretsar i länder som Syrien, Jordanien och Kurdistan.

Träldom är en viktig del av 1200-talets Västergötland och lagen föreskriver noga hur en träl skall säljas och hur köparen har ångerrätt om det visar sig att trälen gjort sig skyldig till brott eller lider av epilepsi. Lagman Eskil upptecknade förmodligen sedvanerätten så som den gällde vid hans tid, men med många ålderdomliga inslag som kanske var på väg att försvinna. Hur som helst är kontrasterna stora mot Upplandslagens förbud mot slavhandel.

På mindre än hundra år genomgick alltså det svenska samhället en stark förändring. Historiker har undersökt de testamenten som finns bevarade från 1200-talet och konstaterat att det är mycket vanligt att människor som sista vilja deklarerar att deras trälar, alltså slavar, skall friges. Men efter år 1300 finns bara ett sådant testamente, vilket rimligen tyder på att det knappt fanns några fler slavar kvar att frige, åtminstone inte bland de stormän som skrev ännu bevarade testamenten. Kanske förekom slaveri längre bland mindre bönder.

Skarastadgan

Lördagen före kyndelsmässan 1335 befann sig Birger jarls barnbarns barn, kung Magnus Eriksson i Skara på sin eriksgata. Där utfärdade han en stadga, vars sista paragraf jag här skall återge, en ny övning i läsning av fornsvenska:

At min herra konongen, Gudz heder, jungfru Sancta Maria til roo oc nadhe, sinæ kæra fadhurs stæl oc fadhurs brodhors, haver þæt til ræt oc lagh giwit at alt mankyn ælder qwinkön sum i Wæsgözko ælder Wærinsko laghsaghu födhes af krisnum manne ældir kono maa aldrigh þræl ælder ambut wæra alder þetta namn bæra, ty at swa sum Gudh frælste oos, frælsa af hædne oc hædhindom, sua haffwer oc han þem frælsat oc fyr næmdir konungir med hanum.

För att hedra Gud och jungfru Maria och för att frälsa sin fars och farbrors själar beslutar kungen att alla män och kvinnor i Västergötland och Värend (enligt en del uttolkare Värmland) som föds av en kristen man eller kvinna aldrig skall vara träl eller ambut (en kvinnlig slav) eller ens kallas för detta. Ty så som Gud frälst oss från hedendomen har han också frälst dem, det vill säga slavarna.

Skarastadgan trycktes 1687 som ett bihang till Johan Hadorphs utgåva av den medeltida svenska stadslagen, Bjärköarätten. Det var tur att Hadorph tyckte om att förse sina utgåvor av historiska texter med ytterligare historiska handlingar, trots att de strängt taget inte hade något med saken att göra. Tio år senare blev nämligen originaldokumentet lågornas rov, när slottet Tre Kronor brann. Det närmaste vi kan komma dokumentet från 1335 är alltså avtrycket från 1687.

Än en gång ser vi här alltså att förbudet mot träldom enbart omfattar kristna. Kristendomen är samtidigt ett viktigt argument för att träldom skall vara förbjudet. Stadgan gäller bara för Västergötland och Värend, eller Värmland, men Skarastadgan brukar räknas som slaveriets avskaffande i Sverige. På goda grunder verkar det som om Västergötland och Värend (eller Värmland) var de sista fickorna där slaveri fortfarande förekom.

En gammal avsky

Vi har alltså en tradition av avsky mot handel med människor som varor som går sju hundra år tillbaka. Den förhindrade inte svenskar att vara involverade i slavhandel utanför Sveriges gränser mycket längre fram i tiden, men den gjorde däremot något annat, som är minst lika viktigt. Trots att dokumenten talar om människor som fötts av kristna föräldrar ställdes inga sådana krav när afrikanska slavar som kom till Sverige på 1600-talet frigavs.

Vad vi ser här är ett intressant psykologiskt fenomen som avslöjar hur tomt och obetänkt talet om att vi inte skall skilja på ”vi” och ”dem” är. Lagstiftningen handlade om bättre rättigheter för dem som sågs som ”vi”, det vill säga de kristna, men resultatet blev bättre rättigheter för alla, alltså också för ”dem”. Slaveriets historia är full av sådana exempel.

När vi talar om slaveri är det oftast afrikanska slavar i Amerika som kommer för oss. Därför tänker vi på slaveri tätt förknippat med rasism, att slaven är svart och slavägaren vit. Så har dock vanligtvis inte slaveri sett ut och inte ens under tiden då sydstaterna i USA hade slaveri var det fullt så enkelt.

En tredjedel av fria svarta farmare bosatta i sydstaterna var själva slavägare. Under 1600-talet, då straffångar från England skickades till Amerika som arbetskraft, var gränserna mellan vit tvångsarbetskraft och svarta slavar otydliga och det var vanligt att dessa gifte sig med varandra. En konsekvens av det av nordstaterna genomdrivna förbudet mot slaveri var att indianer också tvingades upphöra med slaveri. De höll andra indianer som slavar, oftast tillfångatagna i samband med krig.

Olika sorters slaveri

Man kunde bli slav av en mängd olika skäl. Man kunde själv av fattigdom ge sig som slav till ett hushåll man ville tillhöra – jag ger min arbetskraft mot att jag blir försörjd. En snarlik orsak var skulder som man inte kunde betala. Kreditorn kunde sälja en som slav och ta pengarna för att lösa skulden eller också fick man arbeta som slav för kreditorn till skulden betalats.

En domstol kunde döma någon att erlägga böter eller annan ersättning. Om vederbörande inte kunde betala sålde domstolen den dömde som slav till den som var villig att betala bötesbeloppet. Men människor kunde också förslavas genom att de togs som fångar, antingen i krig eller genom kidnappning. Och en styrande majoritet kunde förslava en svagare minoritet.

Exakt hur en slav skall definieras är inte det enklaste. Den som kidnappades var inte automatiskt slav. Folk kidnappas ju än i dag för lösensummor och det förekom också förr. Men om lösensumman inte betalades kunde fångenskapen övergå i slaveri och en viktig markör för när fångenskap blir slaveri är om fången säljs från en ägare till en annan.

Att inte själv kunna bestämma vem man tillhör är ett tecken på slaveri, menar de som förespråkar denna definition, men om det stämmer, hur är det då med den som frivilligt givit sig som slav till en viss person? Denne har ju av fri vilja gått med på att tillhöra ett visst hushåll och så länge detta hushåll inte säljer vederbörande är det då att betrakta som slaveri? Gränserna är alltså suddiga och någon klar definition finns inte.

Från dödsdömd till fullvärdig medborgare

I Bibeln finns de flesta former av slaveri beskrivna. Abraham och Sara har en ”tjänstekvinna” som heter Hagar. Enligt den judiska muntliga traditionen hade Hagar frivilligt blivit slavinna i Abrahams och Saras hushåll när de besökte Egypten. Om det finns någon sanning i detta saknar betydelse. När den muntliga traditionen skrevs ner för snart två tusen år sedan var detta tydligen en fullt rimlig berättelse, därför att sådant förekom då.

Israeliterna förslavades i Egypten under flera hundra år. Därför påpekar Moseböckerna på många ställen att man skall behandla främlingar – ”invandrare” står det i den politiskt korrekta Bibel 2000 – väl, eftersom man själv en gång varit främling i Egypten.

Men det fanns ett undantag, ett folk som inte alls skulle behandlas väl. Och vad som hände dem är verkligen ett exempel på hur ”dem” så småningom blir en del av ”vi”. Kanaanéerna, de som bodde i landet Kanaan, skulle enligt Moseböckerna när israeliterna erövrade landet utrotas utan förbarmande, män, kvinnor och barn. Orsaken var att de var avgudadyrkare, vilket inte betydde att de i stället för att gå i en kyrka och tillbe en gud i stället gick i en annan kyrka och bad till en annan gud. Nej, det handlade om att de sysslade med människooffer, inklusive deras egna barn, som gärna torterades till döds.

Sådana förfärliga vanor skulle alltså utrotas. Och handlingarna utrotades, men inte människorna som utförde dem. De flesta kanaanéerna flydde av naturliga skäl och återvände senare. Men eftersom de hade flytt ansågs förpliktelsen att döda dem bruten och därför blev de i stället slavar. Motviljan mot att följa Bibelns hårda ord och hitta ett kryphål är alltså uppenbar.

De kanaanéiska slavarna hade inte samma friheter som israelitiska slavar, men ändå grundläggande mänskliga rättigheter och de förväntades uppfylla ett minimum av Bibelns föreskrifter. Om deras ägare behandlade dem illa skulle domstolen befria dem och då räknades de som fullvärdiga medlemmar av det israelitiska samhället.

Talmud (Gittin 43-44) föreskriver att de inte fick säljas till en ickejude och inte heller till en jude som bodde utanför Israels gränser, eftersom detta skulle göra att de inte kunde följa Bibelns regler. Som en konsekvens av detta drar Talmud slutsatsen att de inte heller kunde säljas till en jude i Israel som inte själv följde Bibelns bud.

Om någon gjorde en sådan försäljning var själva försäljningsavtalet ett bevis på att slaven var fri. Resultatet av detta blev alltså att människorna som Moseböckerna föreskrev skulle dödas i själva verket snart blev fullvärdiga medlemmar av den israeliska nationen. Av ”dem” hade blivit ett ”vi”.

En pocketupplaga med bland annat Upplandslagens förbud mot slavhandel, tryckt 1650

Kristendomens betydelse

Det är detta fenomen vi ser återupprepas i Romarriket. De kristna bildade en gemenskap som gick på tvärs över klassgränser och där herre och slav kunde ingå i samma gemenskap. Detta understöddes av många bibelord och deras uttolkningar, eftersom Bibeln visserligen inte förbjuder slaveri, men däremot ger slavar vissa rättigheter och ofta talar om människovärde.

Tidigt uppstod i kristendomen, inte minst sedan den blivit statsreligion i Romarriket, tankar på att kristna inte borde förslava andra kristna. I praktiken var det lite si och så med efterlevnaden. Åtskilliga kloster och kyrkor ägde många slavar.

Eftersom Östeuropa ännu inte var kristnat rövades mängder med människor bort från de slaviska länderna. Eftersom de inte var kristna sågs detta som acceptabelt också av dem som inte ville ha kristna slavar. Själva ordet slav kommer av att slavar i många århundraden i så hög grad var av slaviskt ursprung.

Nordiska vikingar var djupt involverade både i bortrövande och handel med dessa slavar. Att fornnordiskan trots detta har orden träl, ambut, bryte och fostre som benämningar på olika slavar tyder på att slaveriet har gamla anor i Norden. Annars hade det väl varit naturligt att nordborna, som handlade med slaviska slavar, också hade kallat dem slavar.

I Sverige avskaffades slaveriet senare, men grundligare

Att nordborna inte var kristna underlättade kommersen för de kristna som annars hade sina reservationer. Men med tiden blev både slaver och nordbor kristna och allt fler röster höjdes inom kyrkan för att avskaffa slaveriet. Från 1000 talet avskaffas därför slaveri i länder som Frankrike, England och andra stater i Västeuropa, tätt följt av Norge och Danmark.

Sverige var lite senare, men i gengäld avskaffades slaveriet grundligare i Sverige än i de länder som i stället fick ett system med livegna bönder. Olika former av livegenskap, där en bonde var skyldig att bo kvar på sin gård och inte fick flytta någon annan stans, men i gengäld hade rätt till sin mark så länge han erlade en avgift till en godsägare eller länsherre, fanns i de flesta europeiska länder, utom i Sverige, Norge, Schweiz och Baskien. I Danmark upphörde de sista resterna av detta system, stavnsbåndet, så sent som 1 januari 1800.

Det var givetvis ingen slump som gjorde att just Sverige, Norge, Schweiz och Baskien från 1300-talet och framåt var mera frihetliga än andra delar av Europa, samtidigt som Europa var mera frihetligt än världen i övrigt. Det kristna arvet är en beståndsdel, där hela Europa påverkades. Det är kultur. Den andra orsaken är natur, där stora skogar och ödsliga berg helt enkelt gjorde det mycket svårare att kontrollera människor på samma sätt som i övriga Europa.

Det gick inte att tvinga en svensk eller norsk bonde att bo kvar på sin gård, som skattade till ett visst gods. Om han ville röjde han helt enkelt ny mark i skogen och godsägaren eller länsherren hade inte makt att förhindra det. Parallellen till Amerika är uppenbar. I Sydstaterna gick det att hålla slavar på plantage. I nordstaterna hade slavar lätt kunnat fly till skogs om man hade försökt sig på samma system där.

Just detta hände åtskilliga gånger på sydamerikanska plantager nära djungelområden. Slavarna flydde och bildade egna samhällen i djunglerna. För att försvara sig mot dessa före detta slavar i djunglerna, som gärna angrep plantagen och plundrade dem, hade slavägarna inget annat val än att frige övriga slavar, eftersom fria människor var villiga att försvara sina arbetsgivare. Slaveriets historia är därför full av märkliga historier som berättar mycket om människans natur.

Dan Korn