6 okt 2020

Att arbetarklassen till stora delar är konservativ och gärna stödjer vänsterpartier när de verkar för bättre löner och arbetsvillkor men tappar intresset när vänstern presenterar mera radikala samhälleliga omstöpningsförslag, var länge irriterande för radikaler, till de helt enkelt bytte ut arbetarna mot andra, skriver Dan Korn.

Att arbetarklassen till stora delar är konservativ och gärna stödjer vänsterpartier när de verkar för bättre löner och arbetsvillkor men tappar intresset när vänstern presenterar mera radikala samhälleliga omstöpningsförslag, var länge irriterande för radikaler, till de helt enkelt bytte ut arbetarna mot andra, skriver Dan Korn.

Bokförläggaren Victor Gollancz (1893-1967) grundade 1936 Storbritanniens första bokklubb, Left Book Club. Som namnet antyder var syftet att sprida litteratur med politisk vänsterinriktning. För att få sådan litteratur skickade han samma år den unge lovande författaren Eric Arthur Blair (1903-1950), som använde pseudonymen George Orwell, till norra England för att studera resultatet av den höga arbetslösheten, som pågått sedan börskraschen 1929.

Orwell bodde inneboende hos kolgruvearbetare och på billiga pensionat i industristäder som Sheffield, Manchester och Wigan. Resultatet blev boken The Road to Wigan Pier (1937). Den översattes till svenska 1976, men mina citat är mina egna översättningar från det engelska originalet.

En käftsmäll

Gollancz var måttligt förtjust över Orwells bok. Första halvan av boken, som beskriver arbetsmiljön i kolgruvorna, det tröstlösa livet för arbetslösa, bostadsförhållanden och noggranna budgetar för arbetslösas utgifter och inkomster, var han nöjd med. Men den andra halvan innehåller en mycket stark vidräkning med den tidens vänster, som måste ha träffat Gollancz personligen som en käftsmäll.

Detta kunde vara en beskrivning av honom och så gott som alla hans vänner:

En medelklassperson omfamnar socialismen och går kanske med i kommunistpartiet. Hur mycket verklig skillnad gör det? Självfallet måste han som levande i det kapitalistiska samhällets ramverk fortsätta att tjäna sitt uppehälle och man kan inte beskylla honom om han håller fast vid sin borgerliga ekonomiska status. Men finns det någon ändring i hans smak, hans vanor, manér, hans föreställda bakgrund – hans ”ideologi” i kommunistiskt språk? – – –

Han skulle vara färdig att dö på barrikaderna, åtminstone i teorin, men lägg märke till att han fortfarande lämnar den nedersta västknappen oknäppt. Han idealiserar proletariatet, men det är anmärkningsvärt hur lite hans vanor liknar deras. Kanske någon gång, av rent hjältemod, har han rökt en cigarr med gördeln på, men det vore en fysisk omöjlighet för honom att stoppa ostbitar spetsade på kniven i munnen eller att sitta inomhus med kepsen på eller dricka té på fat. – – –

Jag har känt mängder av borgerliga socialister och lyssnat på deras ändlösa tirader mot deras egen klass, men aldrig någonsin har jag mött någon som lagt sig till med proletärt bordsskick. Men med tanke på allt, varför inte? Det kan bara bero på att i hjärtat känner han att proletärers vanor är avskyvärda. Så vi ser att han fortfarande är präglad av sin uppfostran från barndomen, då han lärde sig att hata, frukta och förakta arbetarklassen.

Underklassen luktar!

En människa uppfostrad inom medelklass eller överklass kunde kalla sig kommunist, men bara med yttersta svårighet förmådde han att se på en arbetare som sin like. Det berodde på något som det ansågs ytterst ofint att yttra, men som inpräglats i människor från barnsben:

Underklassen luktar!

Här är du vid en oöverstiglig barriär. För ingen känsla av gillande eller ogillande är så grundläggande som en fysisk känsla. Rashat, religionshat, olika utbildning, temperament, intellekt, till och med olika moralkodex kan övervinnas, men inte fysisk motvilja. Du kan älska en mördare – – – men du kan inte älska en man vars andedräkt stinker.

Men var det verkligen sant att underklassen luktade? Orwell konstaterar att hälften av de brittiska hushållen fortfarande 1937 saknade badrum och eftersom de hushållen huvudsakligen fanns inom arbetarklassen var det inte konstigt om de luktade. Men orsaken var också en annan:

Vanan att tvätta sig överallt dagligen är väldigt sen och arbetarklassen är generellt mera konservativ än borgerligheten.

Den irriterande konservatismen

Detta med arbetarklassens konservatism var det verkliga problemet för socialister. Arbetarklassen röstade socialistiskt därför att socialisterna strävade för bättre levnadsvillkor, för bättre löner, semesterersättning, anställningstrygghet och sociala förmåner. Men de flesta arbetarna var fullt nöjda med detta och var inte intresserade av resten av det radikala paket som den tidens socialister försökte pracka på dem.

Orwell beskriver sin tids intellektuella radikaler elakt som män med skägg och sandaler som dricker fruktjuice och är vegetarianer. Att det i ett anmälningsformulär för labourpartiets barnläger fanns en fråga om man efterfrågade vegetarisk kost visade, säger Orwell, hur lite man tänkte sig att den verkliga arbetarklassens barn skulle komma. Det var de skäggiga sandalmännens barn som man hade i åtanke, inte gruv-, gjuteri- eller textilarbetarnas barn.

Problemet med den konservative arbetaren har bekymrat socialister i långa tider. Det bekymrade Lenin och det var efter sitt besök hos Lenin i Moskva som filosofen Bertrand Russell (1872-1970) övergav sin tro på socialismen, eftersom han insåg att människor hade sympati med dem de identifierade sig med, men att fattigdom i sig inte var en identitet. Därför var socialismen som idé dömd att misslyckas.

Andra övergav dock inte hoppet om revolution bara därför att de insåg att arbetarklassen inte var intresserad av att följa dem. Den italienske kommunisten Antonio Gramsci (1891-1937) skapade en hel filosofi kring Lenins uttryck ”hegemoni” om hur den härskande borgarklassen kontrollerar arbetarklassen genom att skapa en kultur som arbetarna frestas att leva i, i stället för att upproriskt skapa sin egen kultur.

Men sådant konspiratoriskt tänkande trodde inte George Orwell på. Han skriver:

Det är mycket troligt att fish and chips, konstsilkesstrumpor, konserverad lax, billig choklad (fem sextiograms kakor för sex pence), biograffilmer, radion, starkt te och fotbollstipset tillsammans har avvärjt en revolution. Därför påstås det ibland att allt är en fiffig uträkning av den styrande klassen – en sorts ”bröd och skådespel” – för att hålla de arbetslösa nere. Det jag har sett av den styrande klassen övertygar mig inte om att de är så kloka. Detta har hänt, men det är en omedveten process – en helt naturlig samverkan mellan fabrikantens behov av en marknad och ett halvt utsvultet folks behov av billig lindring.

Orwells slutsats blir därför några ofta citerade ord:

Alla rasar vi mot klasskillnader, men väldigt få människor vill verkligen på allvar avskaffa dem. Här står vi inför det viktiga faktum att varje revolutionär idé drar en del av sin styrka ur den hemliga övertygelsen om att inget går att ändra.

Konservativa gråsossar

Den svenska socialdemokratin var inte fullt så dominerad av medelklass utan arbetarklassbakgrund så som Orwell skildrar brittiska Labour. Många av den svenska rörelsens tidiga ledare var verkligen av arbetarklassbakgrund, även om akademiskt skolade och människor ur medelklassen också i Sverige utgjorde en stor del av det dominerande ledarskapet, medan arbetarna stod för valboskapen.

Den svenska socialdemokratin hade därför länge uppenbart konservativa drag. Ett bildningsideal förmedlades genom rörelsens folkhögskolor och studieförbund. Mera radikala röster inom rörelsen balanserades av så kallade ”gråsossar”.

Men för de radikala utgjorde denna folkliga konservatism ett irritationsmoment och en källa till förakt. Rörelsen som skulle verka för arbetarklassens bästa började under efterkrigstiden i takt med ökande välstånd märka att arbetarklassen saknade intresse för mera radikala omvälvningar. Den världsomspännande revolution de radikala drömde om lockade inte arbetaren. Han nöjde sig med en volvo och en sommarstuga.

Byt ut folket!

Vad var lösningen på detta dilemma? Ibland blir verkligheten som ett skämt, för det var i dikten Die Lösung av Berthold Brecht (1898-1956) från 1953 som Brecht på skämt skrev det som snart skulle bli allvar. Folket hade inte längre förtroende för regeringen, skrev Brecht och föreslog därför att lösningen måste vara att regeringen upplöste folket och valde sig ett nytt.

Detta ironiska skämt var lyckat just därför att detta var exakt vad många revolutionärer drömde om.

1968 års vänster var på många håll tydligt en akademisk rörelse, långt från fabriksgolven. I takt med välfärdssamhällets utbyggnad kom den fortsatta socialistiska kampen att handla om allt mera perifera saker. Att arbetarklassen var måttligt intresserad blev man allt mer medveten om. Så vad gör man då? Man får göra sig av med folket och skaffa sig ett annat.

Medan Karl Marx talat om proletariatet som de hårt arbetande och skötsamma arbetarna i motsats till lumpproletariatet, som han inte hade mycket till övers för, riktade ideologer som exempelvis filosofen Herbert Marcuse (1898-1979) intresset mot just den gruppen, de fattigaste, som kunde framställas som offer.

En sorts luffarromantik där alkoholiserade och kriminella upphöjdes till revolutionärer kunde skönjas, inte minst inom radikal skönlitteratur. Denna form av socialism – totalt motsatt till allt som de tidiga socialisterna drömde om, odlas i dag inte minst inom Vänsterpartiet med en sorts romantik kring stackars gängkriminella i förorterna som ständigt utsätts för polisens granskning.

Farväl till proletariatet

Den franske journalisten André Gorz (1923-2007) formulerade väl vad många kände i sin bok Farväl till proletariatet (1980, på svenska 1982). Med kortare arbetstider och ökande automatisering är den klassiske arbetaren på väg att försvinna, menade Gorz.

Men det fanns andra samhällsgrupper att kämpa för. Efter hand ersattes vänsterns intresse för arbetaren eller proletären av en mängd andra grupper förtryckta grupper. Kvinnor, etniska minoriteter, funktionsnedsatta, ursprungsbefolkningar, sexuella minoriteter och andra som med rätta i ett historiskt perspektiv kunde ses som förtryckta fick den uppmärksamhet som tidigare tillkommit arbetaren.

När denna omsvängning skall beskrivas i dag lägger man gärna skulden på postmodernism. Flera debattörer, från den brittiske konservative författaren Douglas Murray till allas vår egen Göran Greider, har nyligen påpekat Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes bok Hegemonin och den socialistiska strategin (1985, på svenska 2008) som viktig i denna förändring. Kanske det.

Laclaus och Mouffe vandrar i Gramscis fotspår och konstaterar att proletariatet aldrig varit en sammanhängande identitet, en folkgrupp med samma åsikter. De framhåller också att demokratiseringsprocessen innebär att förtryckta grupper reser sig och kräver sin rätt och att vänstern efter marxismen bör ta sig an deras sak.

Men orsaken till förändringen kan nog inte förklaras bara genom en bok. Lika gärna kan vänsterns förändring handla om en tidsanda skapad av en mängd olika skäl, där psykologi kan förklara lika mycket som postmarxistiska ideologer.

Den förtryckte har alltid rätt

George Orwell skildrar hur han på 1920-talet tjänstgjorde som polis i Burma för den brittiska kolonialmakten. Om Orwell som polis haffade en burmesisk tjuv så var det ju strängt taget rättvisan som uppehöll ordningen mot dem som ville förstöra den. Men varken Orwell, hans arbetskamrater inom poliskåren eller tjuvarna såg saken så.

Tjuven såg sig som orättvist behandlad av kolonialmakten och Orwell själv kunde inte låta bli att tänka på samma sätt, även om han visste att också burmesisk lag förbjöd stöld och hans ingripande skyddade andra burmeser från tjuvens härjningar. Eftersom Orwell tillhörde de förtryckande kolonisatörerna och tjuven tillhörde den förtryckta ursprungsbefolkningen spelade sådant ingen roll. Tjuven hade rätt och polisen hade fel. Även om det var ologiskt var det den förhärskande känslan.

Den förtryckte har alltså alltid rätt, enligt ett djupt psykologiskt tankemönster som inte har mycket med logik att skaffa. Den som försvarar den förtryckte ställer sig alltså på godhetens sida, vilket blivit allt viktigare för många människor i vår svartvita, disneyfierade värld. Och vad kunde vara bättre?

Självklart menar jag också att man bör försvara den förtryckte mot förtryckaren, att politik handlar om att hjälpa den svage mot den starke. Men tillvaron är inte så enkel som man frestas göra den.

Intersektionalitetens låsta positioner

I den hegemoni – för att använda Gramscis språkbruk – som nu vuxit fram, präglad av idéer om intersektionalitet, är den förtryckte för alltid förtryckt och förtryckaren för alltid förtryckare.

Trots tvåhundra år av olika former av feminism ses kvinnan fortfarande som förtryckt. Trots mer än ett halvt århundrades kamp mot rasism ses samhället ännu som genomsyrat av ”rasistiska strukturer”. Trots en radikalt förändrad situation för homosexuella sedan 1970-talet ses homosexuella fortfarande som förtryckta.

Förklaringen är inte att det fortfarande finns kvar förtryck, för det gör det givetvis. Hade det varit förklaringen hade intresset riktats mot dessa kvardröjande fickor, men i stället är det institutioner som Sveriges Radio, som verkligen inte kan kallas rasistiskt, som påstås vara det.

Psykologin bakom dessa fenomen skulle det bli för vidlyftigt att gå in på här, men helt kort kan man konstatera att antirasismen, feminismen, gayrörelsen och alla de andra rörelserna mot olika former av förtryck systematiskt förnekar sina egna framgångar.

Orsakerna är flera. Dels beror det på att om man byggt upp en hel apparat och en mängd människors självkänsla utgående från en pågående kamp kan man inte erkänna att man vunnit kampen, att striden är över, för om man gjorde det, vad skall man då göra nu?

Dels är det så att makt är en mycket mera komplicerad sak än de maktstrukturer som nu beskrivs i intersektionella termer, där man utgår från att den förtryckte utsätts för maktutövning utan att kunna göra något åt det.

Den förtryckte har också makt. Blott själva konstaterandet att man utsätts för maktutövning och är förtryckt innebär en sublimare form av makt. När vissa grupper i samhället hävdar att de är förtryckta av ett eller annat skäl kan de utöva makt, inte minst över den som utmålas som förtryckare.

När det enligt dessa beskrivningar av makt hävdas att den vite, heterosexuelle mannen är en förtryckare innebär det alltså en form av maktutövning mot just den vite heterosexuelle mannen. Om denne har sitt på det torra, har bra jobb och en hyfsad ställning, kan sådana anklagelser viftas bort eller rent av så kan man stärka sin position genom att själv delta och erkänna sitt ”vita privilegium”.

Men om man inte befinner sig i den positionen, är en arbetare eller arbetslös, utan akademisk utbildning, kanske inte boende i absolut glesbygd, men däremot utanför de större städerna, känner man däremot med största sannolikhet att påståendet om ens enastående makt är orättvist. Den vänster som skulle försvara ens sak har inte bara övergett en, utan kommer dessutom med anklagelser. Det är därför inte det minsta konstigt att den konservative arbetaren inte längre röstar med vänstern. Vänstern har blivit en rörelse för de rika mot de fattiga.

Att en rörelse som i så stor grad lånat sitt tänkande från Friedrich Hegel (1770-1831), som ideligen i sina skrifter beskriver hur en tanke eller ett fenomen förbyts till sin motsats, inte själva förmår se detta, är kanske det märkligaste i hela historien.

Dan Korn