DAN KORN: Att pilla i såret

16 okt 2020

Uppropet från 39 anställda på Sveriges Radio mot rasism och för ett rasregister, där de anställdas hudfärg skall ”inventeras” har fått många debattörer att uttala sig både för och emot. Här kommer Dan Korns tankar i ämnet.

I Historier från Färs (1940) berättar Fritiof Nilsson Piraten historien om slaktaren Klerk som en gång i ilska och fylla slängde iväg en kniv mot sin uppstudsige, tonårige son Vilhelm. Kniven träffade Vilhelm i vänstra låret. När han dragit ut kniven och tryckt handen mot låret fylldes handen med blod.

När Vilhelm lyft kniven och hatfullt ville anfalla Klerk ropade hans mor att han inte skulle glömma att det var hans far. Då skrek Vilhelm:

-Så smaka ditt eget blod då!

Så slog han till den nu förstenade Klerk och blodet från Vilhelms hand rann över hela Klerks ansikte. Så gick Vilhelm sin väg och först långt senare fick man i bygden veta att han emigrerat till Amerika.

Att ständigt riva bort sårskorpor

Bråket hade uppstått under pågående slakt och Klerk hade därför fullt upp hela förmiddan med att flå och stycka den stora tjur de slaktat. När han inför middagen tvättade sig och såg sig själv i spegeln, upptäckte han att en stor intorkad kaka av Vilhelms blod satt kvar i pannan. Han tog därför en rotborste och skrubbade sig ren, men tog i så pass att han skavde av skinnet över pannbenet med den följd att pannan förblev blodig, men att det nu var hans eget blod som trängde fram.

Klerks dåliga samvete över hur han behandlat sin son gjorde att han skämdes för såret i pannan. Han försökte, men kunde inte låta bli att ideligen pilla på såret, vilket gjorde att det inte ville läka. Han anlade lugg och sköt hatten ner i pannan, för han hade en känsla av att alla såg på såret.

Just därför att han ville att det skulle läka, kunde han inte låta bli att ständigt riva bort sårskorpor, med resultatet att såret gick upp igen. Jag kom att tänka på berättelsen om Klerk när jag läste Vems SR? Ett upprop för representation och mot rasism på Sveriges Radio. Påståendena om att Sveriges Radio numera skulle vara en arbetsplats präglad av rasism är påfallande svepande i den inledande texten och de exempel som ges i slutet är knappast exempel på rasism. Det handlar om vanliga meningsskiljaktligheter om redaktionellt arbete, om hur mycket plats i rapporteringen företeelser som Black Lives Matter skall ta och liknande.

Det handlar alltså mer om känslor och en viss tanklöshet som ibland orsakar dessa känslor. Själva grundtanken bakom påståendet är att olika folkgrupper bör ”representeras” på SR för att så bra program som möjligt skall göras. För att undersöka om utomeuropeiskt födda och framför allt svarta representeras i tillräckligt hög grad föreslår därför dessa personer, som själva beskriver sig som ”rasifierade”, följande:

Vi kräver:

En inventering av Sveriges Radios anställda för att fastställa hur många som har utländsk respektive utomeuropeisk bakgrund. Sedan en vidare inventering av hur många av dessa som är svarta/afrosvenska. Denna inventering ska även inkludera andelen med utländsk. resp. utomeuropeisk bakgrund inom olika anställningsformer, samt andelen med ledande positioner.

Ett rasregister ur historiens skräckkabinett

Som flera andra debattörer redan påpekat föreslår de alltså ett rasregister, något som ofrånkomligen leder tanken till allt från USA:s Jim Crow-lagar, nazisternas arierintyg och J-stämpel i passen till den svenska tattarutredningen och andra rysligheter ur historiens värsta skräckkabinett. På vilket sätt skiljer sig en ”inventering” över svarta från de register över svenska judar som nazister gjorde på trettiotalet?

Svaret blir givetvis att uppsåtet skiljer sig. Rasregister blir alltså ”rätt” om det är ”rätt” människor som skapar dem. Men det är en naiv tro att uppsåt förändrar handlingen i ett så allvarligt fall som detta. Kan en lägga upp ett rasregister med ”gott” syfte, kan någon annan göra samma sak i annat syfte.

Jag vill inte förneka att uppsåt kan betyda mycket för hur man ser på en handling. Om någon klappar dig i ryggen och du vänder dig om, så lär du skratta och tycka det är roligt om det är en kär gammal vän, men reagera helt annorlunda om du ser en vilt främmande människa med hotfull uppsyn stå där.

Men att förteckna människor utifrån deras hudfärg är inte en harmlös företeelse, ens om motivet är ”gott”. Det är under alla omständigheter raka motsatsen till Martin Luther Kings berömda ord:

I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the colour of their skin, but by the content of their character.

Men varför inser då inte människor som kallar sig själva ”rasifierade” att det är ren och skär rasism de sysslar med? Varför tror de själva att om ”goda” människor gör det så är det som ”onda” människor gjorde förr plötsligt ”gott”? Självfallet handlar det i det svenska fallet om en tankevärld som importerats från USA av människor som inte bemödat sig särskilt mycket om att själva tänka efter om samma sak utan vidare kan appliceras här.

Rasism eller inte?

Men det förklarar inte allt. Till stor del – och det gäller givetvis också motsvarigheterna i USA – handlar det om detta som Piraten beskrev i sin novell om Klerk. Man har fått ett sår – i detta fall alltså en lång historia av rasistiska övergrepp – som gör att man hela tiden tänker på det man borde glömma för att såret skall läka, som får en att hela tiden pilla på sårskorpan och därmed få såret att blöda igen.

Opra Winfrey har flera gånger berättat om snorkiga biträden i europeiska lyxbutiker som uppenbarligen inte vetat vem hon är och som därför behandlat henne nedlåtande. En gång stängde Louis Vuittons butik i Paris rakt framför näsan på henne. Det var visserligen långt efter stängningsdags, men butiker av det slaget brukar göra undantag för kunder i miljardklassen, som Winfrey.

Expediten kanske var fördomsfull, men kan lika gärna helt enkelt haft en jobbig dag och ville gå hem eller också hade hon en tid att passa, men Winfrey uppfattade det som rasism. Vid ett annat tillfälle vägrade en expedit i en väskaffär i Zurich henne att närmare se en handväska i en monter som kostade 38 000 schweizerfranc med motiveringen att hon ändå inte hade råd med den. Det året – 2013 – tjänade Winfrey 77 miljoner dollar.

Butiksägaren ursäktade händelsen med att expediten var italienare (också en ursäkt!) men Winfrey uppfattade också detta som ett utslag av rasism. Om det var det eller inte beror ju på vad expediterna i dessa båda fall tänkte och det kan ju ingen, kanske inte ens de själva, redogöra för i efterhand. Behandlingen var i båda fall ”förminskande” och var det rasism så var det i så fall en rasism snarare av tanklöshet än medvetenhet.

Men orsaken till att Winfrey tog så illa vid sig beror givetvis på att hon under sitt liv mött betydligt värre former av rasism i sin barndoms Mississippi, rasism som i allra högsta grad var medveten. Dessutom bär hon givetvis med sig det trauma av övergrepp, krönt av slaveriet, som hon som afroamerikan är en del av. Det är hennes sår, den sårskorpa som hade mått bäst av att vara i fred, men som är så svår att låta bli att peta i.

Att sträva efter kosmisk rättvisa

Precis som Klerk kände att alla tittade på hans sår upplever många människor från olika minoriteter att de iakttas av omgivningen. Ibland är det sant, ibland inte. Frågan är dock vad man gör åt dessa känslor.

I dag uppmanas man av många att pilla i såret, känna efter och inte sällan förstora obetydligheter bortom rimliga proportioner. Det blir ibland förklarligt i ljuset av en traumatisk historia, ibland inte. Men ofta kännetecknas det av det Thomas Sowell i en boktitel kallar The quest for cosmic justice (1999).

De som ser ”social justice” som ett mål inser inte att de ibland kämpar mot orättvisor som inte är sociala, utan universella. Att män kan stå och kissa medan kvinnor inte kan det är ett sådant exempel som faktiskt består även om man i en nitisk anda av korrekthet propagerar för att också män skall sitta ner.

Att exempelvis överviktiga personer uppfattas som mindre attraktiva än slanka och vältränade är en annan sådan orättvisa som absolut inte skall förnekas, men som det inte går att göra särskilt mycket åt. Snygga bilder på överviktiga i baddräkt kan inte göra så mycket åt det, hur gott syftet än är.

Rasism skall givetvis bekämpas, men att en redaktionsmedlem på SR har en annan uppfattning än dig om hur en nyhet skall presenteras eller vilken uppmärksamhet som skall läggas på en viss företeelse är faktiskt inte rasism. Vi bör bekämpa orättvisor, men även om vi gör det kommer många orättvisor att finnas, eftersom vi inte är Gud utan bara människor.

Ord om att olika människor bör ”representeras” faller ofta i god jord i Sverige, eftersom vi har en lång historia av att tänka i termer av representation av olika grupper. Filosofen Christopher Jacob Boström (1797-1866), som skapade den så kallade ”uppsalafilosofin”, menade att en samhällsform där en kung styrde tillsammans med ett parlament som bestod av fyra olika stånd, där medlemmar ur alla samhällsklasser var representerade – alltså det svenska statsskicket fram till ståndsriksdagens avskaffande – var Guds vilja. Många ansåg på hans tid och senare att parlamentarisk demokrati var majoritetens förtryck av minoriteter medan en representation genom olika representanter garanterade att alla fick komma till tals.

Identitet är att vara något

Att man gett folkrörelserna och andra intresseorganisationer möjlighet till remissvar är helt i linje med denna idé, härstammande från tiden då sockenstämmorna valde nämndemän till häradstingen, som valde riksdagsmän. Men, som bland andra advokaten och debattören Carl Lindstrand frågat, vem har givit dessa självutnämnda representanter på SR fullmakt? Systemet med representation bygger på att man tänker sig en gemenskap som står bakom sin representant. Det fungerade med sockenborna som valde sin nämndeman eftersom invånare i en socken är tydligt exempel på en gemenskap.

Men att vara född utanför Europa är ingen gemenskap. På vilket sätt representeras en somalisk invandrare i Göteborg mer av en iranier från Malmö eller en svart amerikan bosatt i Stockholm än vad hon gör av en pursvensk från Göteborg? De iranska och somaliska kulturerna är väldigt olika och vad har hon mer än hudfärgen gemensamt med en svart från USA?

Att man låtsas att det skulle finnas en gemensam identitet utifrån skinnets färg är ren och skär rasism, inget annat. Somaliern kommer från ett helt annat samhälle än det amerikanska. Den amerikanska svarta identiteten beror inte enbart på hudfärg, utan lika mycket på en gemensam kultur och historia, men den historien och kulturen är inte somalierns.

Att vara född utanför Europas gränser ger alltså inte någon rätt att representera andra födda utanför Europa. Att inte vara något är inte en identitet. Identitet handlar i stället om att vara något och även om det inte skall förnekas att den infödde svenskens Göteborg i många avseenden kan skilja sig från den invandrade somalierns, kan den gemensamma bostadsorten vara en betydligt viktigare faktor för identifikation än hudfärg eller att man skulle vara född utanför Europa.

Dan Korn