DAN KORN: Att dansa efter nazisternas pipa

1 okt 2020

I ivern att inte ge nazister rätt i deras beskrivning av mordet på Tommie Lindh gör åklagare och ledarskribenter sig till nazisternas villiga marionetter. När man förnekar uppenbara fakta ger man motståndare gratispoäng alldeles i onödan, skriver Dan Korn.

Nittonårige Tommie Lindh kom från det lilla samhället Vallsta vid Ljusnans strand. Han studerade sista terminen på Härnösands gymnasium. Han drömde om att snart kunna fira studenten. Att han vantrivdes i sin studentlägenhet framgår av hans facebooksida.

Men Tommie skulle aldrig få uppleva sin studentdag. På lördagskvällen den nionde maj var han på fest och efter den följde två kompisar, en nittonårig flicka och en tjugotvåårig man, med honom hem.

På söndagsmorgonen fördes han svårt knivskuren till Sundsvalls lasarett och därifrån flögs han till Karolinska sjukhuset i Stockholm. Han dödförklarades klockan 14.26 på måndagen, enligt ett meddelande som hans far skrev på sin facebooksida.

Tjugotvååringen häktades på sannolika skäl misstänkt för mord, grov våldtäkt, våldtäkt, grovt olaga hot och misshandel. Han hade våldtagit den nittonåriga flickan två gånger, mördat Tommie och misshandlat en kompis som Tommie ringt efter.

Hjältesagan som kom av sig

Bland Tommies vänner i Vallsta spreds snabbt ryktet att Tommie mördats när han försökt stoppa en våldtäkt. Detta hade kunnat bli en hjältesaga, men så blev det inte. Nordiska Motståndsrörelsens webbtidning ”Nordfront” snappade nämligen upp historien och betonade att den vite svenske killen Tommie mördats av en ”rasfrämling” när han försökte förhindra en våldtäkt på en svensk vit kvinna. Den 22-årige mördaren är nämligen född i Sudan, är svart och har ett muslimskt namn.

Historien passar alldeles utmärkt in i den färdiga berättelse nazisterna i NMR redan har, hur ”rasfrämlingar” våldtar och mördar svenskar. Historien blir en bekräftelse på det de redan vet och just därför reagerade andra medier om inte med tystnad så i varje fall med påfallande återhållsamhet.

NMR skrev varje dag och ordnade demonstration i Härnösand. I deras historieskrivning var Tommie en av dem. Det verkar dock knappast stämma.

Han hade en kompis som visade sympati för NMR och själv verkar han ha nosat lite på alla möjliga ideologier. I lägenheten fanns politiskt material från F! till NMR. En keps från SD hade tydligen gjort den 22-årige mördaren upprörd. Inget av Tommies offentliga postningar på sociala medier tyder på någon rasistisk ideologi. I stället är han på facebook upprörd över trakasserier mot en tiggare och han var ju uppenbart kompis med sin mördare, utan att bry sig om dennes hudfärg.

Åklagaren dementerar och Cantwell hakar på

NMR:s demonstrationer och flera alternativa mediers artiklar verkar ha fått åklagare Stina Sjöqvist att själv kontakta Sveriges Television i Västernorrland och meddela att Tommie inte hade avbrutit en våldtäkt, att det inte var därför han mördades. Han hade inte ens känt till att en våldtäkt pågick.

Åklagaren vill alltså lägga en berättelse till rätta. Hon klär av Tommie hans hjältegloria därför att hon inte vill ge nazisterna draghjälp. Det är alltså en kamp om en berättelse vi ser. Det är kampen om berättelsen om Sverige. Åklagarens agerande är tjänstemannaaktivism för att den ”rätta” berättelsen skall vinna.

Nu skriver Oisin Cantwell i Aftonbladet att åklagaren visat att bilden av Tommie som hjälte inte stämmer. Han har inte försökt stoppa en våldtäkt och skall inte alls ha känt till vad som hände. Sådant skrivs bara på sajter som ”kapat” berättelsen, som är ”kloaker” och ”konspirationssajter”, inte på Aftonbladet, eftersom tidningen har ansvarig utgivare.

Tommie förhindrade visst en våldtäkt

Men nu har månaderna gått och under tiden har förundersökningen läckts. Av den framgår det med all önskvärd tydlighet att Tommie försökte skydda flickan undan 22-åringen. Tommie sov när den första våldtäkten ägde rum, men det var för att förhindra ytterligare en som han ringde polisen.

22-åringen upptäckte det och stack en kniv i Tommies hjärta. Medan Tommie ännu var vid medvetande inledde han den andra våldtäkten. Tommie avbröt alltså inte en våldtäkt, men han gjorde vad han kunde för att förhindra en.

Människor minns inte Tommie Lindh som en hjälte och det var han kanske inte heller. Men orsaken till att hjältesagan inte berättades var att den stämde för väl in på nazisternas berättelser.

Men vad hade hänt om Aftonbladet och de andra tidningarna berättat historien om Tommie som förhindrade en våldtäkt med sin egen kropp? Då hade NMR inte haft monopol på berättelsen, utan det de fått behålla vore då detaljen om mördarens hudfärg. Jag vågar påstå att för de allra flesta spelar den ingen roll. NMR ”kapade” berättelsen därför att andra inte gjorde anspråk på den.

När människor i samband med kriminalitet kopplar den till invandring handlar det mer om kulturkrockar och kommunikationsproblem än melaninhalt. Att man inte bokstavligen talat lät NMR sitta kvar med Svarte Petter utan i stället gett dem tolkningsföreträdet, är den politiskt korrekta ängslighetens fel. Åklagaren och Cantwell dansar med i den dans som NMR bjuder upp till utan att förstå vem det är som för i dansen.

Dan Korn