19 okt 2020

Har den borgerliga kärleken till Europa vissnat?

Vi väljer inte att bli förälskade och vi väljer inte när kärleken skall ta slut. Det bara händer. Kärlek falnar ofta gradvis och vi kan i efterhand inte peka på någon specifik händelse eller orsak. Vi bara ser hur det som förr var enkelt och självklart blir svårt och konfliktfyllt. Ofta är orsaken att man växt ifrån varandra och fått nya livsmål som inte är kompatibla. Ibland är det ständiga bråk om pengar som sänker en relation. När den stora passionen som fyllt upp ens liv är slut är det ofta svårt att vänja sig vid tanken, man känner sig helt borttappad och vet inte vad man ska göra eller vem man är. Rådet som ges i tidningsspalterna när kärleken tar slut brukar vara att hitta sig själv. Det är ett bra råd.

När jag läste Tomas Tobé i Smedjan 17/9 slog det mig att borgerlighetens kärlek till EU nog är på väg att ta slut. Jag tror inte den moderata delegationsledaren i Europaparlamentet inser det själv men hans besvärjelser är misstänkt lika de som man skulle hört från en god vän över en öl när denne beklagar sig över en relation som knakar i fogarna: ”det har stormat rejält”; ”kommer att behöva svälja några beska piller”; ”gå med på kompromisser som inte är optimala”; ”EU-samarbetet just nu inte utvecklas precis dit vi vill i alla delar”; ”svårare att få genomslag för vår svenska position under den här förhandlingen än tidigare”. Tobé vidgår till och med att ”[y]tterst handlar det om trovärdigheten för hela Europasamarbetet och de värderingar som unionen står för.”

Liknande stämningsuttryck återfinner vi i DI 17/9. Moderaternas tidigare delegationsledare i Europaparlamentet Gunnar Hökmark och Fredrik Erixon skriver där att ”svensk EU-politik blivit defensiv och reaktiv”. De konstaterar att ”gång på gång tvingas Sverige acceptera beslut som varken gillas av regering eller opposition”. Erixon, som arbetar vid en tankesmedja i Bryssel, beskriver i Axess (nr 6/2020) den upp-och-ner vända världen som utvecklats sedan folkomröstningen där den svenska vänstern blivit EU-positiv och den svenska högern i bästa fall Bryssel-ambivalent.

Ofta är det vänner och närstående som först ser att ett äktenskap håller på att fyllas av bitterhet och förstår vad som är på väg att hända. En som tidigt beskrev vad som komma skall i Sveriges relation med EU var Viktor Barth-Kron. I Expressen 28/5 skrev han att ”[s]nart måste Sverige välja väg om EU” och pekade på paradoxen att ”[i]dén om EU står högt i kurs i svensk politik – däremot inte det EU som faktiskt finns.” Johan Hakelius beskrev kanske frågan bäst – som vanligt – när han i Fokus 17/9 konstaterar att ”[s]venskarna tror att de är färdiga med EU-frågan. De har fel. Den här sommaren tog ett sönderfallande EU sitt största kliv mot överstatlighet sedan euron. Men vi vill helst inte se det.” Även Fredrik Johanssons ledare i SvD 20/9 är intressant när han frågar sig om ”vi närmar oss ett vägskäl” där alternativen är ”fördjupat engagemang och norgeisering”.

Leva i förnekelse

Den kärlek många borgerligt sinnade väljare kände för EU har med tiden förtvinat. Sommarens beslut av stats- och regeringscheferna, att EU gemensamt skall skuldsätta framtida generationer genom att låna upp tusentals miljarder och samtidigt öka pålagorna för dagens och framtidens skattebetalare genom antingen ytterligare höjd medlemsavgift eller nya överstatliga skatter (troligen bådadera) var droppen som fick bägaren att rinna över för många i borgerligheten.

Syftet med Tomas Tobés artikel är att skyla över den äktenskapliga krisen ytterligare en tid. Trots att slitningarna i relationen skymtar mellan raderna väljer han att inte se problemen och undviker helt att ge nödvändiga besked. Skulle Moderaterna erkänna det svåra läget skulle det väcka alldeles för många obehagliga frågor: Finns det faktiska skillnader i hur länderna vill att EU skall utvecklas? Vad händer om det finns en fundamental intressekonflikt om hur EU skall utvecklas? Vad vill Tobé om Sverige står inför ett vägval i vår relation till EU? Ska vi vara kvar i en polyamorös relation där vi inte trivs och där flera av de andra lever på de pengar vi arbetar ihop? Är vi villiga att säga nej och sätta gränser även om det leder till ett praktgräl och kanske leder till skilsmässa?

Gemensamt för många av dem som tjänar sitt uppehälle eller får sin makt ur Sveriges relation med EU är att de föredrar att leva i förnekelse. Man för fram ytliga förslag till åtgärder och påstår exempelvis att relationen skulle bli bättre om ”vi svenskar bli[r] mer proaktiva, och ha[r] en idé om vad vi vill med medlemskapet för att ha en chans att få vår vilja igenom“ (Tobé). De föreslår att vi som land skall ”agera konstruktivt och driva på för att Sverige ska kunna påverka inriktningen i Europapolitiken.” (Tobé) Detta skall ske genom att ”Sverige övergå[r] till att i EU med egen politik leda en utveckling mot det Europa vi behöver.” (Erixon och Hökmark). Således behöver Sverige ”en politik för hur [vi] vill att EU ska utvecklas framöver” (Erixon).

Moderaternas relation till EPP

För Tomas Tobé är frågan om Sveriges relation till EU mer komplicerad än för den vanliga väljaren. Han måste vårda Moderaternas relation till den europeiska partifamiljen EPP. Moderaterna har samma problem som många andra som är i dåliga relationer; de vet inte vart de skall ta vägen om de gör slut. Det finns inget annat naturligt hem för dem.

Min gissning är att Tobé nog helst skulle vilja slippa de federalistiska förslag som en majoritet av EPP-gruppen driver men han måste ställa sig många frågor innan han röstar emot EPP-agendan. Skadar han den relation som Moderaterna har investerat decennier av politiskt kapital i? Kan Moderaterna bli kvar i federalistisk grupp i Europaparlamentet om deras väljare bli allt mer kritiska till EU:s utveckling? Hur skall moderata ledamöter avancera inom EPP om de inte följer EPP-linjen i omröstningarna?

Kanske behöver Moderaterna lite luft i relationen med EPP. En sådan ventil fanns fram till 2009 inom EPP. Det fanns då en falang för de som var lite mer kritiskt inställda till integrationstakten. I ED-fraktionen av det som då kallades EPP-ED fanns det brittiska konservativa partiet. Moderaterna som på den tiden arbetade nära och ofta röstade med britterna anslöt sig ändå inte formellt. Det var för obekvämt. Partiets förhållande till tyska CDU överordnades både dess ideologi och vårt nationella intresse.

En konservativ syn på europeiska relationer

Det är inte underligt att Moderaterna och konservativa Tories förr samarbetade. De flesta svenska liberal-konservativa har samma kritiska syn till fördjupad integration. Få vill se en federal union med beskattningsrätt som belånar framtida generationer. En union med större budget, högre avgifter och fler transfereringar. En union med gemensam utrikespolitik och militär. En union som är en federal statsbildning. Detta var även den fundamentala anledningen till att Storbritanniens relation med EU kraschade. Väljarnas attityd till det europeiska samarbetet var inte var kompatibel med Brysselmajoritetens vision.

Moderaternas agerande och ställningstaganden kan förklaras av att de räds att relationen med EU skulle gå i kras om de gick i verklig opposition. Det är därför Tobé låter som han försöker lära sig av någon annans skilsmässa när han talar om Brexit. Tobé skriver att Moderaterna inte kommer ”sälla sig till den klagosång gentemot EU vi sett i Storbritannien” eftersom det påbörjade den process ”som ytterst drivit [Storbritannien] ut ur EU” och det ”är inte något svensk borgerlighet vore betjänt av.”

Detta är den verkliga orsaken till att Moderaterna trots sitt missnöje släppte igenom statsministerns avtal om att mångmiljardskuldsättning, öka pålagor och överstatliga skatter. De markerade med högljudda protester men stoppade inte statsministern från att skriva under. Det är även därför Tobé och Moderaterna i Europaparlamentet allt som oftast väljer att lägga sig platta när grunden läggs för EU-staten. Men på lite sikt kommer många borgerliga väljare inte nöja sig med förnekelse, opaka förklaringar och ideologiskt osunda ställningstaganden.

Accelererad maktöverföring

I varje relation finns en maktbalans mellan parterna. Efter Brexit var det bara en tidsfråga innan maktbalansen i Sveriges relation till EU skulle kantra. Det var uppenbart för alla att integrationsprocessen skulle accelerera när britterna lämnade. Även Coronakrisen har kommit att används som ursäkt för ytterligare maktöverföring till EU. Kraven blir allt radikalare och det talas öppet om att avskaffa vetorätten.

Kommissionen och ett stort antal länder under ledning av Frankrike och Tyskland driver nu på för att skapa ett allt närmare samarbete. Sommarens beslut om gemensam skuldsättning, höjd medlemsavgift och överstatliga skatter är bara en föraning av vad som komma skall. Vad säger Moderaterna till Europeiska Centralbankens önskan att göra Coronafonden permanent? Diskussionen kan i dagsläget avfärdas som teoretisk men om några år är detta vad regeringen förhandlar om. De redan överskuldsatta sydeuropeiska länderna kommer inte kunna betala sina lån, i synnerhet när de nu tar ytterligare inteckningar för att klara Coronakrisen.

Snart kommer man från Bryssel initiera en Konferens om Europas framtid – det är redan beslutat – för att patricierna med nominell representation från plebejerna under två år ska diskutera Europeiska unionens framtid. Borgerligt sinnade svenskar kommer ha svårt att älska den nya union som kommer växa fram ur denna konferens. En union av kontinental ekonomisk inkontinens, transfereringar, stormaktsambitioner och fransk dirigism. Inte sedan EMU-folkomröstningen har borgerliga principer utmanats så direkt av EU.

The Art of the Deal

Alla som någonsin förhandlat vet att man inte kan vinna något om det inte finns en punkt där man är villig att lämna förhandlingen (eller äktenskapet). Man måste veta vad man har för alternativ om förhandlingen misslyckas (det som på engelska kallas ’best alternative to a negotiated agreement’ och förkortas BATNA).

Ett förhandlingsläge kan omöjligen bli bättre än det var för Sverige i somras. Vårt BATNA var extremt mycket bättre än de andra ländernas. Sverige hade vetorätt, motparten behöver våra pengar, vår uppsida är begränsad, och om förhandlingarna drog ut på tiden för att parterna inte nåde en kompromiss försenas deras utbetalningar och våra kostnader minskade. Trots detta misslyckades statsministern i förhandlingarna och enligt uppgifter i pressen var det han som sprängde kvartetten.

Tanken att Sverige i framtiden skall lyckas bättre med förhandlingar och alliansbyggen är orealistisk. Detsamma gäller förhoppningen att fler svenska tjänstemän i EU-kommissionen skulle göra skillnad. Nederlaget i budgetförhandlingarna för ”den sparsamma fyran” visar tydligt att transfereringsmottagarna kommer bestämma unionens framtida färdriktning.

Sverige har varit helt oförberedda att hantera denna accelererande maktcentralisering. När Sverige inte längre kan stödja sig på de marknadsekonomiskt inriktade britterna kommer vi bli del av en permanent minoritet i ett samarbete som allt mer präglas av majoritetsbeslut. Frankrike och Tyskland driver på mot en ständigt djupare union och mutar Syd- och Östeuropa med våra pengar. Tillsammans med andra nettobetalande stater kommer Sverige bli EU:s permanenta kassako.

Ett nej är ett nej

I sin artikel upprepar Tomas Tobé det jag hör från svenskar i Bryssel som inte tycker om EU:s utveckling men som ogillar interpersonella konflikter ännu mer: ”|J]ag tror inte att vår förhandlingsposition gynnades av att vi enbart uppfattades som nejsägare genom hela processen.” Dessa ursäkter läggs ofta fram av personer i beslutsfattande ställning som tycker det är obehagligt att sätta ner foten och använda vårt veto.

Men Tobé har rätt. I normalfallet räcker det inte att säga nej för att få igenom sin vilja, men om man inte står upp för sin politiska linje i voteringarna så skall man inte sitta på mandaten. (Det lärde vi om inte annat av Decemberöverenskommelsen.) Men vad annat kan man säga annat än ’nej’ när förslagen är dåliga – många skulle säga socialistiska – och saknar stöd hos svenska medborgare.

Och när man har veto – som i fallet med långtidsbudgeten och Coronafonden – då räcker det faktiskt att säga nej. Då skall man varken acceptera överstatliga skatter eller att grundläggande principer om att inte låna för att finansiera budgeten åsidosätts.

Moderat svek i Stockholm

När statsminister Löfven var med och bröt mot reglerna i fördragen för att skapa en skuldunion, gav beskattningsrätt till EU och höjde budgeten skedde detta utan att Moderaterna agerade. Varken i Stockholm eller i Bryssel. För att vara brutalt ärlig handlar det även om oppositionens trovärdighet som regeringsalternativ. Ett ledande oppositionsparti måste trots allt opponera om de har en annan åsikt.

Redan förra hösten varnade jag för att regeringens svaga linje i förhandlingarna riskerar kosta skattebetalarna miljardbelopp SvD 9/6/19. Om Moderaterna då anslutit sig till den sverigedemokratiska linjen, att lägga veto om nödvändigt, hade skattebetalarna kanske inte stått här idag med en mångmiljardnota.

Moderaterna ville inte ha en strikt linje i EU-nämnden. Moderaterna visste att regeringen skulle behöva kompromissa och skänka många miljarder till Syd- och Östeuropa. Och de vet att någon gång i framtiden kanske de sitter i samma båt och de vill inte att Socialdemokraterna då skall förhindra dem från att göra en lika dålig kompromiss. Därför valde de att i det tysta agera stödhjul åt regeringen. De ser dessa EU-kompromisser som statsmannamässigt agerande i nationens övergripande intresse.

Det är givetvis omöjligt för Moderaterna att tillstå detta och därför lägger de ut gott om dimridåer. De kritiserade regeringen för en svag förhandling och en dålig kompromiss. Tobé föreslår till och med en utvärdering av Sveriges agerande i rådsförhandlingarna. Men inget sägs om att man själv släppte igenom beslutet i riksdagens EU-nämnd. Inte heller påtalas det att Moderaterna har möjlighet att rösta nej till de värsta delarna av kompromissen i riksdagen senare i höst. Då kanske man skulle tvingas till verklig handling som kan få betydelse för vår relation till EU.

Moderat svek i Bryssel

Sommarens politiska överenskommelse om långtidsbudgeten och Coronafonden översätts nu till konkreta lagförslag. För två veckor sedan konsulterades EU-parlamentet om några av de grundläggande lagändringarna som möjliggör den gemensamma belåningen och de nya EU-skatterna. Omröstningarna framstod som tämligen enkla: Är ni för eller mot höjda budgetanslag? För eller mot EU-skatter? Men om någon hade hoppats att Moderaterna under ledning av Tobé skulle stå upp för klassiskt liberalkonservativa principer och borgerlig politik är röstprotokollet ingen rolig läsning. Moderaternas löften om att inte gå med på utbyggd och kravlös bidragspolitik, skatter på EU-nivå och krav på en högre EU-budget visade sig intet värda i Europaparlamentet plenisal.

Under septembersessionen röstade Moderaterna bland annat för att höja EU:s budgettak och mot att hålla kvar budgeten till en procent av medlemsstaternas BNI. Inte heller röstade de mot den gemensamma skuldsättningen. Däremot röstade de för att minska den del av momsen medlemsstaterna får behålla för att täcka uppbördskostnaderna från 25 till 10 procent. De röstade även för att höja intäkterna från plastskatten och spika datumet för införandet till 1 januari 2021.

Själv var jag lite extra besviken på en omröstning. Jag hade samlat ihop stöd från över femtio ledamöter för att lägga fram ett yrkande som ämnade lyfta ut skulddelen ur överenskommelsen. Grunden för mitt yrkande var inte politiskt utan legalt. I EU-fördragen står det att budget endast kan finansieras med egna medel. Kommissionens hemsida ännu några veckor innan överenskommelsen informerade att det varken var lagligt eller i överenstämmelse med god ekonomisk förvaltning att finansiera EU-budgeten genom gemensam belåning. En beskrivning de nu tagit bort sedan de kringgått reglerna i grundfördragen för att möjliggöra belåningen.

Jag tvivlar på att Moderaterna röstade som de gjorde med glädje. De röstar som de gör för att de föreställer sig att det är mer värdefullt ”att sitta med vid EPP:s förhandlingsbord” än att obstruera. Om man pressar dem finns det säkert några små segrar de kan peka på för att legitimera strategin.

Kristdemokratisk tillnyktring

Kristdemokraterna verkar ha tagit till sig av den utbredda kritiken mot deras icke-agerande i EU-nämnden rörande långtidsbudgeten och Coronafond. Troligen har detta ställningstagande sina rötter i den långvariga ambivalens som många i Kristdemokraterna kände inför det s.k. europeiska projektet. Historiskt har det alltid funnits delar av Kristdemokraterna som uppmärksammat de negativa sidorna av samarbetet och partiet har även internt gjort upp med frågan om den gemensamma valutan på ett mer omfattande sätt än Moderaterna.

Oavsett vad orsaken är har Kristdemokraterna haft en något mer kritisk hållning till sommarens avtal. I omröstningen om det nyss nämnda yrkandet om att lyfta ut skulderna ur budgeten anslöt sig Kristdemokraterna till vår linje. De stödde även mitt yrkande i juli som påtalade att skatt- och skuldfonden Next Generation EU inte är förenlig med EU:s fördrag.

Kristdemokraternas agerande visar att det är möjligt att trotsa grupplinjen även i EPP. Markeringarna måste ske där det räknas, i röstprotokollet, inte på EPP-gruppens interna möten. Moderaternas jobb i Europaparlamentet borde vara att konsekvent markera svenskt motstånd mot alla ständiga krav på ytterligare maktöverföringar och ekonomiska tillskott.

Debatt om det konservativa blockets EU-politik

I Ekots lördagsintervju, avvisade Moderaternas partiledare Ulf Kristersson nyligen att sitta i regering med Sverigedemokraterna eftersom partierna tycker ”rätt olika” om bl.a. EU-samarbetet. Min gissning är att skillnaderna i EU-frågan är större på partihögkvarteren än ute bland medlemmar och väljare.

Det behövs en inomkonservativ idédebatt om politiska likheter och skillnader i synen på EU. Det skulle klargöra vilka skiljelinjer det finns mellan och inom de partier som kommer utgöra regeringsunderlag långt före regeringsförhandlingarna. I förlängningen skulle dessa förhandlingar förenklas och därmed minska risken för konflikter och regeringskriser. Debatten behövs även för att tydliggöra vilka olika möjliga alternativ Sverige har i sitt förhållande till EU.

Det borde ligga i allas intresse att skapa ett långsiktigt hållbart och demokratiskt förankrat konservativt förhållningssätt till den EU-stat som nu växer fram. Men att utveckla ett sådant gemensamt förhållningssätt kommer kräva tid och ett seriöst meningsutbyte. Därför måste arbetet påbörjas nu så att resultatet kan sjösättas efter valet 2022. Kanske kunde Timbro och Oikos tillsammans organisera ett antal seminarier och debatter om olika EU-frågor?

Distansförhållande

Det är tydligt från Ulf Kristerssons uttalande att Moderaterna bara vill ha ett distansförhållande med Sverigedemokraterna. Han använder Europapolitiken för att markera avstånd till Sverigedemokraterna på samma sätt som man tidigare använde migrationsfrågan. För att framhäva skillnader mellan partierna. Orsaken är makttaktisk. Man vill lugna de mest liberala delarna av sin liberal-konservativa koalition. Den moderata partiledningen vill heller inte dela regeringsmakten med Sverigedemokraterna och använder därför EU-frågan för att binda sig vid masten inför eventuella förhandlingar om vem som skall sitta i regeringen.

Men även om det kanske – möjligen – är partitaktiskt opportunt är det dåligt för landet när viktiga frågor som migration eller europapolitik blir strategiska ursäkter. Sådana markeringar av skillnader låser inte bara ute Sverigedemokraterna från regeringsmakten utan låser även Moderaterna ännu hårdare vid den gamla EU-federalistiska linjen. Det är skillnaderna i denna fråga som legitimerar att han inte vill bilda regering med Sverigedemokraterna. Men allt eftersom fler borgerliga väljare anammar Sverigedemokraternas mer kritiska perspektiv på EU – så som även hände inom migrationspolitiken – växer avståndet mellan väljarna och de valda.

Moderaternas makttaktiska agerande gör det omöjligt för partiet att representera väljarnas önskemål om ett reformerat EU eftersom det skulle underminera deras strategi för regeringsmakten. Om Moderaterna, likt Kristdemokraterna, ändrar sig och blir mer kritiska i EU-frågor finns det inte längre någon orsak att inte bilda regering ihop.

Ser ingen Europas Förenta Stater komma?

Nästa slag om unionens krav på skulder och skatter äger rum i Stockholm. Riksdagen och alla nationella parlament kommer få en sista möjlighet att stoppa Coronafondsförslaget om att ge EU beskattningsrätt, möjlighet att ta upp lån och öka budgeten. Det innebär att oppositionspartierna kan tvinga tillbaka statsministern till förhandlingsbordet istället för att gå med på historiskt kostsamma eftergift.

Kanske har vårt tjat om förhandlingsstrategier börjat sjunka in när Moderaterna nu möts av kritik från sina egna väljare för att deras medgörliga agerande var i direkt strid med det nationella intresset. Moderaterna kommer som läget är aldrig rösta för att helt stoppa detta förslag även om de skulle kunna göra det tillsammans med SD, KD och V. Men kanske kan de rösta nej för att tvinga fram eftergifter.

Som tidigare nämnts vill starka intressen – exempelvis ECB – permanenta den ekonomiska omfördelningen och det finns många förslag på ytterligare områden där EU-skatter skulle kunna appliceras. Kanske skulle Moderaterna kunna tänkas gå med på att kräva ett bindande tillägg som slår fast att om EU någonsin vill ta upp fler lån eller införa eller höja fler skatter så skall Sverige vara undantaget från detta. Och samtidigt kunde man kanske begära att få ett fördragsfäst undantag för den svenska kronan. Så fungerar alla EU-förhandlingar. Snäll och foglig får ingenting.

Det gör ont att släppa taget

Sommarens tabubrytande budget och bidrags överenskommelse är bara det värsta exemplet i en flodvåg av skadliga, dyra och byråkratiska förslag. Av allt det underbara Europa hade att erbjuda när vi gick med är det snart bara den italienska maten och de franska vinerna som man kan älska utan förbehåll. Detta är ett faktum som vi svenskar måste förhålla oss till. Utvecklingen kan komma kräva en omvärdering av vår relation med unionen.

Tills dess att vi inte längre är del av EU:s permanenta betalande minoritet bör alla svenska ledamöter i Bryssel, och regeringen värna nationens bästa och agera som oppositionspartier. I det arbetet är vi Sverigedemokrater idag tyvärr allt för ensamma.

Jag hör alltid samma invändningar när Tobés styrkor i Bryssel kapitulerar utan strid och accepterar förslag som från svensk synvinkel inte är önskvärda. Det kommer alltid finnas frågor där en Brysselkompromiss ger ett för Sverige dåligt beslut… Sverige har inte bara ekonomiska intressen utan även geopolitiska… Vi är ett litet exportberoendeland… Vi har inget val… Bara vi förklarar bättre kommer alla se fördelarna… Kompromisser är eftersträvansvärt… Freden… Ryssland… Kina… Trump…

Tyvärr är det nödvändigt att förhålla sig till det faktum att EU rör sig i en alltmer överstatlig riktning som få svenskar gillar. Att knipa ihop ögonen, knyta näven i byxfickan och inte protestera – så som alldeles för många av oss gjorde vad gällde migrationen – kommer inte lösa problemet.

Tyvärr verkar borgerligheten inte vilja ta i frågan utan hoppas att integrationsivern i Bryssel går över. De få borgerliga politiker som likt Tobé inte kan ignorera utvecklingen föredrar att godhetssignalera inför sina partikamrater i EPP framför att värna svenska skattemedel, statsfinanser och suveräniteten.

Konturerna av Bryssels integrationsiver och stormaktsambitioner går inte längre att förtränga. Sverige håller på att reduceras till en nordlig skatteprovins. Vid detta historiska vägskäl är det dags för Moderaterna att prioritera nationens bästa över sitt EU-parti.

Kärleken många kände för EU håller på att falna och vi behöver en fri, öppen och seriös debatt om var gränserna går för vad vi kan acceptera inom europeiska samarbetet. Det är nödvändigt både för en Europapolitik med folklig förankring och för möjligheterna att skapa ett stabilt underlag för en konservativ regering.

Det sägs att kärleken inte känner några gränser. Men samtidigt är det just gränser och skillnader som gör kärleken intressant och partnern åtråvärd. Kanske, kanske kan lite gränssättning i vår relation till EU få glöden att flamma upp eller så upptäcker vi att det bara finns aska kvar av det som en gång var en eldig kärlek.

Charlie Weimers