25 sep 2020

DAN KORN: En svart man i en röd liten stuga – Sverige, rasismen och slaveriet, del 1

I en serie essäer för Oikos skildrar Dan Korn den numera så ofta omdebatterade historien om Sveriges roll när det gäller rasism, kolonisation och slaveri. Det blir en historieskrivning ur konservativ synpunkt, som inte väjer för det skamliga i vår historia, men som också – till skillnad från så mycket tendensiös historieskrivning nu – också berättar de ljusa sidorna.

I kölvattnet efter George Floyds död den 25 maj i år väcktes en gammal debatt till liv, nämligen den om rasism, svartas slaveri och Sveriges eventuella skuld i detta. Typisk var Bilan Osmans krönika i Expressen den 30 juni under rubriken ”Sverige har varit vithetens högborg”.

Jag skrev ett kort svar på Osmans text, men detta är en fråga som borde utredas ordentligt, så det kommer jag att göra i en serie längre essäer här. Förhoppningsvis, så snart tekniken löst sig, blir det dessutom videoklipp på samma tema. Så kan man välja om man vill läsa eller lyssna.

Sedan Förintelsen vet vi vad rasism i dess värsta form kan leda till och det är därför inte det minsta konstigt eller fel i att man tar frågan på största allvar. Men därmed inte sagt att allt som kallas rasism är det. Därmed inte heller sagt att rasism är något som enbart den vite västerländske mannen ägnat sig åt.

I ett avseende har de som hävdar att Sverige varit ”vithetens högborg” och att Sverige har ett kolonialt arv rätt. Vi har detta arv och att det funnits svarta människor i Sverige i flera hundra år är knappast något som brukar uppmärksammas. Låt mig därför börja denna berättelse med att uppmärksamma ett ovanligt svenskt livsöde.

Den svenska rödfärgen

Det brukar ju ofta hävdas att det egentligen inte finns någon inhemsk svensk kultur, eftersom allt från början är inlån någon annan stans ifrån. Det är ett påstående som är sant och falskt på samma gång. Sant därför att Sverige aldrig varit en isolerad ö där kulturen utvecklats opåverkad från andra länder, falskt därför att ingen vid sina sinnens fulla bruk påstått något sådant.

De som talar om svensk kultur menar självfallet kulturen så som den är inklusive impulser utifrån. Dessa impulser förändras efter en tid och blir en del av den egna kulturen. Det har blivit typiskt finskt att dansa tango, även om dansens ursprung är på andra sidan jordklotet.

Att Lucia var från Italien saknar helt betydelse för svensk lussefirande. Men en sak är riktigt svensk, nämligen den röda stugan. Rödfärgen som i århundraden framställts som en restprodukt från Falu koppargruva började som herrskapens färg på herrgårdar, slott och kyrkor för att så småningom bli böndernas och borgarnas färg och till sist torparnas och backstusittarnas.

Men blott Sverige svensk rödfärg har. Rödfärgade trähus finns det förvisso i flera länder än Sverige, men vanligtvis är de då inte målade med slamfärg. Den röda slamfärgen är väldigt svensk.

Mölnlycke är samhället där jag växte upp och där anlade kommunalpolitikerna ett nytt centrum vid 1900-talets mitt. Den äldre bondebebyggelsen revs i den mån den alls fanns, för det var en glest bebyggd plats man valde.

I en röd liten stuga

Ett gammalt hus från tiden före industrialiseringen står ännu kvar och det är en typisk rödmålad stuga med vita fönsterfoder. Byggnadstypen är av ett slag som jag hade väldiga bekymmer med som ung och oerfaren folklivsforskare, när jag försökte få verkligheten att stämma med läroboken i stället för tvärt om.

Planen är nästan helt kvadratisk och ena halvan utgörs av ett stort rum, medan den andra halvan delats upp i två rum. Så såg de ut allesammans, dessa gamla stugor i min hemsocken varav de flesta som jag en gång i tiden dokumenterade numera är rivna.

Jag fick inte dessa hus att stämma med läroböckerna i etnologi. Det var inte en parstuga, inte en enkelstuga eller en långloftsstuga, men inte heller ett västsvenskt dubbelhus, för de var större och där var planen uppdelad i fyra rum och inte i tre.

Det var inte förrän jag upptäckte att gårdarna i de norska fjälldalarna, som Hallingdal och Gudbrandsdalen, hade samma rumsindelning som jag insåg att min hemsocken var påverkad av sin närhet till den gamla riksgränsen till Norge, trots att riksgränsen mot Danmark låg närmre och socknen är en del av Västergötland.

En svart man i 1800-talets Mölnlycke

Men nu tröttar jag ut alla som inte har ett brinnande intresse för svensk etnologi. Det intressanta med denna gamla stuga är nämligen något helt annat. Stugan kallas ”Hannas stuga” och var manbyggnad till en av gårdarna i Västra Hulebäcks by. Hanna Ljungdahl var såvitt jag vet stugans sista invånare, så därifrån kommer namnet.

Men den vi skall intressera oss för här är Hannas man, Leonard Ljungdahl. Han föddes i stugan 1887. Han var svart.

Varför han var svart visste ingen. Det ryktades att det skulle ha funnits en svart betjänt hos kammarherre Lagerberg på det närbelägna Råda Säteri, där Leonards mamma Augusta arbetade. Hennes make var spårlöst försvunnen sedan några år tillbaka. Jag har förgäves försökt hitta en sådan betjänt i kyrkböckerna, men gått bet.

Leonard växte upp i Mölnlycke, gifte sig så småningom med Hanna och de fick flera barn. Han uppförde en villa med handelsträdgård. Hans ättlingar bor fortfarande kvar i Mölnlycke.

N-ordet

Innan vi går vidare måste jag göra en utvikning. Jag önskar inte kränka eller förödmjuka någon med dessa texter. Jag vill diskutera rasism, kolonialism, slaveri och tillhörande frågor på ett så sakligt sätt som möjligt. Numera har det blivit liktydigt med rasism att använda n-ordet. Ja en del tycker till och med att det är rasistiskt att skriva det så som jag just skrev.

Eftersom jag inte vill trampa på ömma tår använder jag därför inte ordet i onödan. Men, när jag citerar äldre texter måste jag använda det. Censur vore fel.

Och med detta sagt måste jag säga till dem som tror att man bekämpar rasism med att leka språkpolis: Ni kommer aldrig att lyckas. Det finns epitet om folkgrupper som har tillkommit i nedsättande syfte. Givetvis bör man inte använda dem, även om det finns gott om exempel på hur namn som varit menade som nedsättande upphöjts till helt respektabla benämningar.

Religiösa rörelsers namn, som kväkare, protestanter och chassidim, var alla avsedda som förlöjligande, men när grupperna själva accepterade namnen fastnade skratten i halsen. Samma sak har ju i modern tid hänt när homosexuella börjat kalla sig bögar och flator.

Äldre tiders judar ville i god assimileringsiver kallas för något annat, som ”mosaiska trosbekännare”, ”israeliter” eller något sådant. Det hjälpte inte det minsta mot antisemitism. När judar däremot började kalla sig judar, när de mosaiska församlingarna i Sverige började kalla sig judiska församlingar blev resultatet att antisemiter fick allt svårare att använda ordet jude. En hel flora med omskrivningar har vuxit fram. Man kan alltså ta makten över sin benämning.

Men så finns det ju också benämningar på folkgrupper som aldrig varit avsedda som nedsättande, utan enbart som beskrivande. Men trots det kan de givetvis användas nedsättande. Jude är ett exempel, n-ordet ett annat.

Men det var självklart inte i nedsättande syfte som Martin Luther King jr gång på gång i sitt berömda tal i Washington den 28 augusti 1963, ”I have a dream”, uttalade ordet ”negro”. Han gjorde det därför att det var en helt neutral och inte rasistisk benämning på svarta.

Att det skulle vara mindre rasistiskt att säga afroamerikan vill jag på det bestämdaste ifrågasätta. Den stora slavhandeln ägde rum under 1600- och 1700-talen. Det innebär att de svarta i USA oftast har betydligt djupare rötter där än vad de flesta vita har. Varför kallar man inte de vita euroamerikaner? Att hänvisa till ursprunget när ens förfäder i århundraden har bott i ett land kan faktiskt uppfattas som minst lika rasistiskt.

Leonard Ljungdahl fick säkert känna på rasism. Det hade varit konstigt annars. Han levde i en tid då det var högst socialt accepterat att vara rasist. Men i sitt dagliga liv var ändå Leonard en socialt accepterad person som enligt vad hans ättlingar och vänner – jag intervjuade många av dem på 1970-talet – hävdade inte utsattes för rasism.

Inte långt från Västra Hulebäck, där Leonard alltså växte upp och där hans rödmålade lilla stuga ännu står kvar, låg gården Ekdala som en sista rest av det gamla bondesamhället mitt inne i Mölnlycke. Rut i Ekdala berättade för mig:

-Vi tänkte aldrig på att det var något annorlunda med honom. Det var bara på somrarna, när sommargästerna kom, som de reagerade och vi insåg att han såg annorlunda ut.

Det är alltså den märkliga paradoxen. Mannen som var barnfödd i socknen stämplades som främling av människor som själva var främlingar!

Är de svarta bortsuddade?

Leonard var inte något unikt fall. Det påstås ibland att dessa svarta människor i Sverige systematiskt suddats bort ur historien eftersom de inte passat in i den svenska historieskrivningen där Sverige är ”vithetens högborg” för att tala med Bilan Osman.

Kanske det, men jag skulle snarare tro att det helt enkelt inte funnits något intresse att skriva om dem. ”Allting har hänt men det är mycket som aldrig berättats”, som Piraten uttryckte saken. Historien är ett oändligt fält där vi plockar upp fynd ur det förgångna som intresserar oss i vår tid.

Så har historia alltid fungerat. Det är tack vare de senaste årtiondenas massinvandring och den ständiga debatten om rasism som exempel ur historien blivit intressanta.

I sin krönika i Expressen skriver för övrigt Bilan Osman bland annat:

Det är från Sverige Louis de Geer, han som räknas som svensk industris fader, åkte för den första svenska slavhandelsexpeditionen till Afrika. Han som använde svarta människor som en handelsvara, kroppar som inte var värda mer än socker. Det var till Stockholm De Geer senare förde fyra svarta slavar, som gåva till rikskanslern Axel Oxenstierna.

Det var visserligen inte Louis De Geer personligen som ledde denna slavhandelsexpedition, men han var initiativtagare, så ur den synpunkten är allt det som Osman skriver sant. Men ibland går det att ljuga genom att endast berätta sanningen, för det viktigaste, att slavarna omedelbart frigavs, utesluter Osman.

Dessa fyra slavar anlände med slavskeppskaptenen Arendt Gabbesson till Göteborg 1647. De var bara barn, tre pojkar och en flicka. De hade alltså överlevt en förfärlig resa från nuvarande Nigeria till Barbados. På den resan hade 110 av fartygets 260 slavar dött. På Barbados såldes slavarna och skeppet lastades med socker, som alltså fraktades till Göteborg. Förmodligen hade de fyra barnen det lite drägligare under den överfarten.

Men när de kom till Sverige var de inte längre slavar. I Sverige var slaveri förbjudet. Det är givetvis höjden av hyckleri och dubbelmoral att svenskar trots detta deltog i slavhandel i andra länder, men samtidigt är det något vi kan vara stolta över att sådant sedan länge tillhörde historien i Sverige när slavskeppet seglade in i Göteborgs hamn 1647.

Vart barnen tog vägen i Sverige förmäler inte historien mer än att Erik Oxenstierna, Axels son, i sina räkenskaper för 1654 antecknat kostnader för ”begravning av en neger”. Det troligaste är väl att det var någon av dessa fyra som dött, men så behöver det inte vara.

Svarta människor förekom i Sverige, inte minst som tjänare på slott och herresäten. Det fanns svarta nunnor i Vadstena nunnekloster under medeltiden och ”blåmän”, som svarta ofta kallades på den tiden, förekom som knektar i den svenska armén.

Den mest kände av de svarta tjänarna, som med tiden blev en ganska betydelsefull person i det svenska samhället, var Adolf Ludvig Gustav Fredrik Albert Badin (omkring 1747-1822). Han var född på den danska ön Saint Croix i Västindien i en slavfamilj. När han var liten brann dock deras stuga ned och föräldrarna omkom.

Han fördes av en dansk sjökapten till Danmark där han gavs till etatsrådet Anders von Reiser (1701-1782), en svensk i dansk tjänst. Denne gav pojken till den svenska drottningen Lovisa Ulrika. Han bedömdes då vara omkring tio år gammal.

Han växte upp tillsammans med kungabarnen, som drottningens fosterson. Med tiden blev han en väl aktad man i flera stockholmska ordnar, god vän med Bellman och en mycket beläst man.

Efter hans död såldes hans bibliotek på auktion, omfattande nio hundra volymer, ofta försedda med understrykningar och kommentarer av Badins hand. Ibland ser man hans böcker i antikvariat. De har en särskild pärmstämpel i förgyllning på främre pärmen, där det med stora bokstäver står BADIN.

En svart som talade rättviksmål

I Rättviks hembygdsförenings årsskrift för 1996 finns ett så kallat ”Amerikabrev” från 1903 tryckt:

Så kan vi glädja dig med en annan underrättelse. Bland alla andra finfina och framstående släktingar här i Amerika är du nära besläktad med en neger på 11 vårar, som vi kallar för Neger Valter. Modern till denna unga, sköna, bedårande, flicktjusande lille negergosse är kusin till din mor. Fadern är okänd men tydligen av svart ras. Denna negergosse är nog också den enda svarta människa på jorden som kan tala rättviksmål. Bli nu inte alltför stram och högfärdig över denna fina släktskap.

Att det alltså fanns en svart ung man i USA som kunde tala rättviksmål vet vi. Men var han den ende? Jag har i Rättvik hört att ytterligare en svart man kunde tala rättviksmål. En kulla kom hem efter en tid i Amerika i havande tillstånd och födde en svart son.

Eftersom Rättvik var den sista socknen i Sverige där även män bar folkdräkt också till vardags, åtminstone en bit in på 1900-talet, lär också denne svarte pojke ha gått klädd i rättviksdräkt. Men jag har inte forskat vidare i det ryktet, så om det är sant skall jag låta vara osagt. Det kan vara en sammanblandning med berättelsen om Valter i USA.

Personer som denne Valter som talade rättviksmål och Leonard Ljungdahl i min egen hemsocken visar att även om rasism var nog så utbredd förr var inte allt rasism. Det fanns också i äldre tiders Sverige väl integrerade människor med avvikande utseenden.

Visst spelar en människas gener roll för vilka vi blir, men ännu större betydelse har vår omgivning under uppväxten. Växer man upp bland människor som talar rättviksmål kommer man själv att göra det, oavsett halten av melanin i huden.

Dan Korn