DAN KORN: Förbarmande eller skuldkänslor?

21 sep 2020

Om vår medkänsla med de lidande är oändlig blir det till slut för svårt, så vi slutar som okänsliga. Du måste därför inse att du inte klarar av allt, för först då kan du klara av något. Om vi kunde ha den insikten och ha förbarmande i stället för skuld skulle vi lättare klara av några av vår tids största problem. Dan Korn lyssnar på brittisk radio och tänker.

I BBC:s evighetsprogram ”Woman’s Hour”, som sänts dagligen sedan 1946, talade en sjuksköterska om hur svårt det var för henne att ta ett blodprov på en gammal och svag man. Varför tillfoga honom smärta när provet inte skulle hjälpa honom det minsta? Det skulle tillföra data i hans journal, men sjukdomen han led av skulle ändå snart ta hans liv och stackaren gruvade sig uppenbart för smärtan.

Så säger sjuksköterskan att hon hört av en läkare att om man arbetar inom vården måste man göra sig en smula kall inför människors lidande. Varför? Därför att om du lider med dem blir det till slut så svårt att du av ren självbevarelsedrift måste göra dig okänslig. Hellre därför en kylighet med medkänsla än en medkänsla som är så varm att den till sist gör att du inte orkar längre och mister medkänslan.

Att bli vän med sig själv

När jag på nytt slår på radion, har ”Woman’s hour” nått en ny programpunkt. En kvinna berättar om hur självisoleringen under Covid19 fått henne att tänka på och skriva en bok om hur hon tog hand om sin dementa mor för några år sedan. Till reportern säger hon att det viktigaste är att man blir vän med sig själv, att man inser sina begränsningar, att man inte fordrar för mycket av sig, för då går det inte att ta hand om en dement människa, eftersom arbetet är oändligt. Du måste inse att du inte klarar av allt för att kunna klara av något.

Dessa visdomsord serverade i brittiska radion en morgon med hög och klar höstluft är i allra högsta grad tillämpningsbara på Sveriges nyvaknade intresse för kriminella klaner och statsministerns plötsliga insikt om att det finns ett samband mellan invandring och kriminalitet.

Den galna hösten

Hösten 2015 minns vi som en galen tid. Då sade statsministern som bekant att ”i mitt Europa bygger vi inga murar” bara för att några veckor senare slå helt om och införa gränskontroller. Det var den hösten, på ett stort möte inför riksdag, regering och kungahus, som Ingrid Lomfors från Forum för levande historia talade under en text som deklarerade ”Det finns ingen inhemsk svensk kultur”.

Den hösten skrev jag en debattartikel där jag menade att om man tar emot flyktingar gör man det därför att man har förbarmande över dem, inte därför att det skulle vara en samhällsekonomisk vinst, inte därför att ”mångkultur” i sig skulle vara något eftersträvansvärt och absolut inte därför att man känner skuld. ”Att den största hjälpen kan göras på plats måste vara en självklar slutsats, även om det råkar vara så att SD hävdar det”, skrev jag också och lade till att Sverige borde stänga gränserna för andra än de syriska flyktingar som då var mest i behov av hjälp.

Nu fem år senare har jag fortfarande inte fått något rimligt svar på varför Sverige 2015 tog emot mängder med flyktingar från Afrika och Afghanistan därför att det var krig i Syrien. Varför var gränserna vidöppna för människor som inte kom därifrån? Det är detta orden i den brittiska radion denna morgon belyser. Sjuksköterskan talade ju om att man måste visa en viss känslokyla för att kunna bevara medkänslan och den andra kvinnan att man måste bli vän med sin egen ofullkomlighet för att kunna uträtta något. Det är just detta vi inte klarat av.

Förbarmande mot skuld

I sin essä ”Compassion versus guilt” i boken med samma titel från 1987 beskriver Thomas Sowell hur han i ett fattigt land såg en liten bortkommen pojke vid sidan av vägen som starkt liknade hans egen son. Han tänkte på de ord som tillskrivits den engelske reformatorn John Bradford (1510-1555): ”There but for the grace of God go I”, det vill säga där går jag om det inte vore för Guds nåd.

Orden är en parafras på Paulus ord i 1 Korintierbrevet 15:10: ”Genom Guds nåd är jag vad jag är”. Thomas Sowell kände alltså förbarmande men också tacksamhet när han såg den bortkomne pojken; förbarmande för pojken och tacksamhet över de lyckliga omständigheter som gjorde att det inte verkligen var hans son, att hans son levde under bättre förhållanden.

Detta är en annan känsla än skuld. Att känna skuld över att man har det bättre än dem som lider är en fullt naturlig och i sig god egenskap, men känslan kan få katastrofala följder.

Om syftet är att minska sina egna skuldkänslor spelar det inte så stor roll om flyktingarna man hjälper verkligen är de som har störst behov av hjälp. Man hjälper dem inte för deras skull, utan för sin egen, för att försöka bli av med skulden.

Skuldkänslan förhindrar det mått av känslokyla man måste ha för att kunna vara mest effektiv och eftersom den gör att man känner sig illa till mods kan man omöjligen bli vän med sin egen ofullkomlighet. Efter en tid orkar man inte längre och då går man från vidöppna gränser till stängda, från idylliserande tal om mångkultur till att skylla allt på klaner.

Bejaka din egen kultur så finner du att andra också har en!

Om man hade bejakat att Sverige har en mycket särpräglad kultur hade det varit lättare att upptäcka att det har andra människor också, vilket i stora delar av världen bland annat innebär klanstrukturer. Det i sig är inte vare sig bra eller dåligt, det bara är. Används klanstrukturen till att skapa social trygghet – vilket är mycket vanligt, inte minst i samhällen där det inte finns andra skyddsnät – är det en fördel, men används samma struktur till kriminalitet måste det bekämpas. Och det måste bekämpas kraftigt och utan förbarmande därför att vi behöver visa förbarmande i andra sammanhang och det finns en gräns för hur förbarmande vi kan vara.

Men de som lärt sig ett nytt ord, utan att fatta vad klaner innebär och utan att ens för sig själva försöka skapa reda i hur detta totalt krockar med allt de tidigare sagt, gör som Annie Lööf, som säger att vi skall ”spräcka dessa klaner”. Men klaner behöver inte spräckas.

Skotska klaner har sedan 1700-talets mitt ägnat sig åt fridfulla saker som att fastställa olika mönster på kiltar. Innan dess var de säkra upprorsmakare som alla som åtrådde makt i Storbritannien förlitade sig på. De spräcktes inte, utan lugnade ner sig efter att den siste krigiske klanledaren funnit för gott att fly till Frankrike och hans kusin i stället börjat uppmärksamma klanernas säregna folkdiktning.

Samma sak kommer garanterat att ske med kriminella klaner i Sverige den dagen rättsväsendet visar dem att man blir utvisad eller hamnar i fängelse om man ägnar sig åt kriminalitet.

Skuld är inte användbart för att åtgärda samhällsproblem. Men det skulle inte skada om de som inte såg dagens problem komma, som inte ville ta ordet klan i sin mun och som förnekade existensen av både svensk och annan kultur, om de kände en smula skuld. För skulden är er. Klanerna utnyttjar bara den situation ni skapat.

Dan Korn