ASLE TOJE: HERDER VS. FICHTE – Nationalismen är inte (alltid) liberalismens fiende

18 sep 2020

Föreställ dig en tid av globalisering och modernisering, av dekadens och alienation. Föreställ dig att du lever i ett land där ditt modersmål är nedvärderat på universiteten, där eliterna berömmer sig själva för att hysa större lojalitet med utlänningar än med sina socialt lägre stående landsmän, där eliternas universialism mest befrämjar dem själva. Föreställ dig, om du kan, en ung man som längtar efter att få bli en del av den nya eliten, som reser till metropolen, redo att bli förfinad, civiliserad och rekonstruerad. Och föreställ dig att den unge mannen upptäcker att mötet med en främmande kultur inte bara kan alstra känslor av igenkänning utan också av olust.

Året var 1770 och den 26-årige sonen till en organist, Johann Gottfried Herder, som kom från en sandhög i nuvarande Polen, hade funnit sitt kall. Han tjänstgjorde som luthersk pastor i den tyska församlingen i Riga och hade studerat filosofi under Immanuel Kant i Königsberg.  Men även fast han hade studerat under Kant hade Kants vän och kollega, Johann Georg Hamann, uppenbarligen ett större inflytande på den unge Herder. En biografiker skriver:

”Kant gjorde förnuftet till sin livsregel och till källan i sin filosofi; Hamann fann källan i sitt hjärta. Medan Kant avskydde entusiasm i religion och i entusiasmen såg fröet till vidskeplighet och fanatism, högaktade Hamann entusiasmen och han trodde själv på företeelser som uppenbarelser, mirakler och tillbedjan.”

Hamann ansåg att människor motiveras mer av vad vi tror på än av vad vi vet och han rådde den unge Herder att ”tänka mindre och leva mer””.

På sin väg från Paris till Tyskland träffade Herder den unge Goethe i Strasbourg, ett möte av historisk betydelse som få andra. Detta möte ledde i någon mån till födelsen av Sturm und drang (storm och längtan) – ett koncept som lade grunden för en sinnenas revolution som skulle komma att bidra till störtandet av aristokratins Europa och födelsen av borgerskapets nationalstater. Goethe lovprisade Herder för att denne slutade skriva ”förtorkad klassicism” och för att han i en poetisk bemärkelse blev en populist genom att skriva för vanligt folk på deras eget språk.

Herder såg konturerna av en modernitet som fragmenterar mänskliga samhällen. Michel Houellebecq har byggt ett helt författarskap på samma insikt. I hans texter från Paris möter vi en Herder som känner sig bortstött av snobbig fransk intellektualism som skriver människor på näsan kring hur de skall leva sina egna liv. Herder var skeptisk till att bygga samhällen på abstraktioner och universella sanningar, som vid närmare granskning inte visade sig vara vare sig det ena eller det andra. Istället fann han svaret i kulturen.

Herder uppmanade tyskarna att ”spotta gyttjan från Seine ur sina munnar”. Ett ordspråk från tiden löd: ”Man talar latin med gud, franska med kvinnor, engelska med män och tyska med sin häst”. Herder ansåg dock att tyskarna borde sträva mot att bli mer än andra klassens fransmän och att alla tänker klarast på sitt eget modersmål. För Herder var språket ett folks innersta väsen. ”Våra allra första ord utgör hörnstenen i vårt vetande”, deklarerade han. Det var också därför som han bekämpade koloniseringen av tyska universitet. Han ansåg att det franska språkets dominans reducerade Europa till en ”kulturernas kyrkogård”.

Sturm und drangs tonvikt vid det subjektiva inspirerade studenter, som med sitt långa hår, hipstermode och sina experiment med droger och sex blev ikoner för motkulturen under det sena 1700-talet. De unga nationalistiska studenterna kultiverade subjektiva upplevelser framför strikt rationalitet – oborstad tyskhet framför franskt raffinemang. Herder satte ett nytt fokus på kulturella skillnader. Charles Darwin delade i ett berömt uttalande in akademin i ”enare” och ”delare ”. Enare tycker om att koppla ihop saker i allt större kategorier medans delare delar in saker i mindre grupperingar. Enare söker efter det som förenar, delare efter det som skiljer.

Herder intresserade sig för det som gör olika kulturer distinkta ifrån varandra. Delvis därför att han betraktade människan som ett flockdjur, där stammen utgör det ramverk som individen behöver för att uppnå sin potential i en aristotelisk mening. Han bröt därmed med franska filosofer såsom Racine och Corneille, som deklarerade sn samhörighet med alla och envar baserat på en föreställd gemensam identitetsuppfattning.

Isaiah Berlin utnämnde förståelsen av det innebär att tillhöra en grupp som till vad han kallade för ”Herders populism” Herder såg samhället som en organism, en levande helhet. Herder trodde på utveckling, men delade inte uppfattningen att mänskligheten utvecklades på bred front enbart utifrån rationalitet och lärande.

Herder älskade nationen, men inte staten. ”Naturen skapar nationer, inte stater”, skrev han. Hans tyska nation var uppdelad i 300 furstendömen. Hans födelseland Preussen karaktäriserades av urblekt envälde och vanemässig militarism. Kanske ett exempel på vad han kallade för statens ”avhumaniserande potential”. Han älskade organiska samhällen som växte underifrån, inte samhällsmodeller som påtvingades från ovan. Han rasade mot imperialism – mot samhällen som utplånar andras kulturer, även när det skedde i framåtskridandets namn. Han var övertygad om den som påtvingar andra sin vilja binder ris åt egen rygg och att de förtryckta förr eller senare skulle komma att resa sig och använda förtryckarnas egna slagord, metoder och ideal emot dem. En bärande idé hos honom var att även progressiva ideal och institutioner som kan betraktas som goda i den kontext de föddes ur – kan bli till gift när de transplanteras in i en främmande kropp. I sin avhandling ”The West and the Rest,” pekade historikern Arnold Toynbee på kommunismen som ett exempel på en västerländsk idé som först förgiftade Ryssland och sedan förvandlades till ett anti-västerländskt projekt.

Herder är en vår tids tänkare. Francis Fukuyama anser att Herder ”inte är tillräckligt väl läst i den engelskspråkiga världen” och påpekar, helt korrekt, att misskrediteringen av Herder bland dagens anti-nationalister är våldsamt orimlig. Herder delade upplysningens syn på att alla människor har ett grundläggande och lika värde. Denna humanism hos honom gjorde honom också till en tidig motståndare mot slaveriet. Han ansåg också att kvaliteten hos en kultur kunde avgöras utifrån hur kvinnor behandlades. Alla experter tycks överens om att Herders startpunkt var kantiansk –kosmopolitisk och pacifistisk.

Johan Gottlieb Fichte studerande också under Immanuel Kant i Königsberg. Både han och Herder internaliserade Kants filosofiska universum, men till skillnad från Herder så genomlevde Fichte Preussens nederlag vid Jena 1806. Herder levde inte tillräckligt länge för att behöva uppleva det revolutionära omkullkastandet av de tyska småstaterna eller hur den franska civilisationen sedan erbjöds folket på spetsen av en bajonett. Det gjorde Fichte och det kom att prägla honom.

1791 reste Fichte från Saxen, genom Schlesien, till Warszawa, i förhoppning om att få tjänst som lärare. ”Jag vandrade större delen av sträckan till fots”, skrev den unge Fichte. Hans dagbok är viktig för förståelsen av honom, inte minst med tanke på att hans filosofiska verk är snudd på oläsbara. Den unge Fichtes dagbok kartlägger övergångarna mellan olika kulturer. Det egentliga Polen börjar inte vid gränsen. Fichte fascinerades av hur tysk kultur förändras, men ändå förblir densamma. Vandringen från Dresden till Warszawa erbjöd Fichte en möjlighet att reflektera över den myriad av små företeelser och saker som sammansmälter till känslan av att antingen befinna sig nära eller långt ifrån det man uppfattar som hemma. Han noterade de små skillnaderna mellan det förfinade Saxen och det mer oborstade Preussiska Schlesien samt hur det tyska respektive polska inflytandet uppträdde i skiftande blandningar. Ända tills han en dag kom till byn Ponnichowo, där även de sista lämningarna av tysk kultur var försvunna. Han var nu i Polen.

Högre utbildning är ofta ett handikapp när det kommer till instinktiva insikter. I hans  Appeller till den tyska nationen pekade Fichte ut ett historiskt faktum: att nationell identitet och patriotism är starka och positiva krafter, starkare än politiska ideologier, och starkare än religion, skulle man kunna tillägga. Även om det numera är vanligt förekommande att låtsas som att alla folk på jorden nästan är desamma, vet egentligen alla som har rest att det finns stora skillnader mellan världens olika nationer – skillnader i perspektiv. Vad som uppfattas som gott, hälsosamt, rätt och viktigt varierar från land till land.

Kultur binder oss till dem som gått före oss, till våra nära och kära och till kommande generationer. Betydelsen av de små skillnaderna är att dessa fragment inte bara är fragment. De är särskiljande fragment. Fichte finner sitt Tyskland i ”örnen, vars kraftfulla kropp lyfter mot himlen och svävar på starka och handlingskraftiga vingar”.

Wolf Biermann – en ikon från 68-rörelsen, skulle senare komma att använda samma bild av Tyskland i sin sång om örnen, den ”preussiska Ikaros”. Han såg Preussen återfött i Västtyskland. Historikern Fritz Fischer kom senare att utveckla denna tes i termer av Tysklands Sonderweg – den distinkta utveckling som förde in Tyskland på vägen mot två världskrig. Fichte slog in på denna väg via Luther och reformationen, men det kan med fog hävdas att denna teori egentligen finner sin mest definierande nollpunkt i den franska ockupation som nödvändiggjorde formerandet av en tysk nationalstat, legitimerade den preussiska militarismen, och ytterst enade Tyskland under dess mest auktoritära grundarstat.

Nationalstaten var en naturlig konsekvens av nationalismen. Mötet mellan nationen och staten skapade nationalstaten, och nationalstaterna skapade det internationella systemet. Demokratin föddes sida vid sida med patriotismen, båda genom att knyta makten till folket och genom att slå fast en fundamental jämlikhet mellan individer. Ur denna ordning flödar en nationell kultur som har kapaciteten att ena en massa av människor som inte känner varandra och ingjuta en ömsesidig känsla av lojalitet emellan dem. Under 1800-talet var nationalisterna liberalismens banérförare. De sågs som demokratiska hjältar, förkroppsligandet av allt som var progressivt och rättvist. Så är inte längre fallet.

Herders nationalism är något ganska annorlunda i förhållande till dagens identitetsorienterade rörelser. De sistnämnda har ofta mer gemensamt med Fichtes reaktion mot Napoleons erövringar. Den anti-nationalism som karaktäriserar dagens liberaler är en källa till styrka i en sammankopplad, pluralistisk värld. Den är dock också en svaghet. För många – sannolikt de flesta européer – är nationen fortfarande mer meningsskapande och mer värdefull än något glimrande löfte som en post-nationell värld har att erbjuda.

Herders diagnos av alienation som modernitetens följeslagare gjorde honom till en intellektuell superstjärna i sin samtid. Herder insåg, långt före Marx, att känslan av att bli distanserad från världen – från sitt arbete och från det egna jaget – är en förbannelse som den västerländska moderniteten bär med sig. Många efterkommande nationalister har försökt överkomma denna känsla av alienation genom att fokusera på fiender, utländska såväl som inhemska. Det är dock orimligt att tillskriva Herder skulden för detta. Knappt någon kunde på 1800-talet ens föreställa sig den kavalkad av skeenden som så småningom skulle nå sitt klimax genom krigen vid slutet av Fritz Fischer’s Sonderweg. Till hans försvar kan också anföras att Herders nationalism inte är reaktionär. Den är tolerant och den är en hyllning till det som visat sig vara den största möjliga entitet där en vi-känsla kan skapas och upprätthållas – nationen.

Dagens anti-nationalister glömmer lätt att de lever i en värld som skapats av nationalism och att nationalismen i slutänden givit oss mer än den tagit. I synnerhet utanför den amerikanska kontexten, har nationalismen givit oss ett styre för- och av folket, välfärdsstaten, lag och ordning och medborgerliga rättigheter. Även amerikaner glömmer lätt, till sitt eget förfång, att individuella rättigheter är sköra skott som kroknar och dör i naturtillståndets karga ljus. Utan beskyddet från nationalstaten tenderar rättigheter att endast bli en lyx för ett privilegierat fåtal.

Uppsvinget för olika former av identitetsorienterade rörelser som vi kan beskåda över hela västvärlden idag har sina rötter i omständigheter som påminner om de som födde de mer destruktiva formerna av nationalism tidigare i historien. Denna identitetspolitik försöker finna ett svar på den universella liberalismens felaktiga antaganden och förutsägelser kring framtiden, den mänskliga naturen och vägen till lycka. För människan är inte uteslutande rationell. Vi har ett arv som förankrar oss, som känns förståeligt för oss och som hjälper oss att förstå världen. Den postmoderna känslighet som strukturerar  våra högutbildade eliters världsåskådning må elegant svära läpparnas bekännelse till abstrakta ideal, men för många människor har den värld som de har skapat visat sig vara en ödslig och alienerande plats.

Herder insåg att de som vill befria oss från traditionen – vår kultur och vår historia – oftast bara lyckas med att befria sig själva från sina plikter mot sina landsmän, till förmån för en universell ”mänsklighet” som endast existerar i sinnena hos dem som utsett sig själva till dess talespersoner. Beskåda bara den kultur som postmodernismen skapar i Europa. Se på den offentliga konsten. Lyssna på sångerna. Titta på arkitekturen. Det är som att vi förlorat ett krig och befinner oss under ockupation av en rivaliserande civilisation som föraktar oss och som ivrigt vill gnida in i ansiktet på oss hur lågt de aktar oss.

Vi befinner oss nu i ett dödläge mellan olika kulturella klasser över hela västvärlden. Alla ser en auktoritär tendens hos den andre och ingen erkänner den hos sig själv. Den så kallade ”nationalkonservativa vågen” som för närvarande sköljer över den konservativa rörelsen i både USA och Europa ger upphov till både entusiasm och oro. Konservativa av mer traditionellt snitt varnar i många fall mer högljutt för farorna med nationalkonservatism än vad de någonsin gjorde när våra urbana eliter bestämde sig för att börja sprida demokrati i tredje världen genom militära ockupationer, eller när de öppnade Europas gränser för okontrollerad invandring, eller när de gav sitt stöd till visionen om den Europeiska unionen i formen av en dolk riktad rakt mot nationalstatens hjärta.

Men när mindre språk (som mitt eget norska modersmål) i allt högre utsträckning marginaliseras på våra egna universitet, när nationella parlament räcker över så mycket makt till Bryssel att de nästan reducerar sig själva till enkla regionförsamlingar, när immigrationens storlek överstiger samhällets förmåga att integrera de nytillkomna, när de intellektuella enas om att vår kultur på en och samma gång är destruktiv och inte existerar, då är det frestande att le snett åt de förskräckande varningarna kring nationalkonservatismen. Den riktning som utvecklingen tagit är ohållbar.

Ändå bör dessa varningar inte helt negligeras och konservativa gör klokt i att ”dra i tyglarna och hämta andan”. Nationalkonservatismen har i vissa avseenden ett problematiskt arv och även om historien aldrig upprepar sig, är det värt att reflektera över det faktum att en av nationalkonservatismens främsta banérförare idag är Ryssland. I likhet med den franske aristokraten Astolphe de Custine, som, förbittrad av händelserna 1789, reste till Ryssland för att få uppleva autentisk envälde (och kom tillbaka helt förfärad), skulle kanske vissa moderna kritiker av liberalismen behöva få förstahandsupplevelser av tillämpad putinism.

Men bortsett från detta är det viktigt att inte bli kategorisk i sitt tänkande kring dessa frågor och att hålla i huvudet att skillnaden mellan Herder och Fichte är små, men helt avgörande. Det finns både toleranta och intoleranta former av nationalism. Skillnaderna mellan dem skulle kanske kunna jämföras med skillnaderna mellan den socialdemokratiska och kommunistiska visionen av socialism. Nationalismen är formbar, den kan anta både liberala och illiberala former. Nu när vi återigen befinner oss i nationalismens tidsålder, måste konservativa återvända till källorna. Med början hos två av Immanuel Kants studenter.

Asle Toje

(Texten är ursprungligen publicerad i The American Interest. Översättning: Mattias Karlsson)